Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringen hade för afsikt att öfverföra till
kolonierna. Missnöjet bland koloniernas politiskt
ledande kretsar växte i styrka för hvarje dag
samt fann sitt uttryck i pressens uttalanden och
i inlagorna till konung och parlament, i hvilka
försvarades den grundsatsen, att amerikanerna
såsom fria engelsmän icke kunde beskattas
annat än med eget samtycke ("ingen beskattning
utan representation"). Striden var från början
en rättstvist, som till följd af den engelska
regeringens oklokhet slutligen kunde slitas endast
genom svärdet. Stämpelskatten gick utan motstånd
igenom i parlamentets båda hus och erhöll kunglig
stadfästelse 22 mars 1765. Mot denna stämpelakt
(Stamp act) inlades protester af många bland
koloniernas främsta män. I Virginias representation
genomdref Patrick Henry en resolution om, att
denna församling ensam egde rätt och befogenhet
att pålägga koloniens invånare skatter och andra
pålagor, och i New York samlades (okt.) en kongress
af delegerade från 9 af de 13 kolonierna, hvilken
förklarade stämpelakten olaglig samt till konungen och
parlamentet insände memorial med kraf på erkännande
af koloniernas själfbeskattningsrätt. Stämpelakten,
som skulle börja tillämpas från 1 nov. s. å., kunde
emellertid icke bringas till verkställighet på
grund af amerikanernas motstånd (bl. a. kom det i
Boston till vilda pöbeluppträden). Akten upphäfdes
af engelska parlamentet själft (18 mars 1766) och
ersattes af en s. k. förklaringsakt (Declaratory
act), i hvilken parlamentets beskattningsrätt
öfver Englands amerikanska kolonier i princip
vidhölls. 1767 genomdref skattkammarkansleren
Ch. Townshend en ny tullbill, som fastställde
införseltullar på papper, glas, bly, målarfärger och
te, då dessa varor infördes i de engelsk-amerikanska
besittningarna, hvarjämte stadgades, att från
inkomsten af dessa tullar skulle guvernörs- och
domarlöner i kolonierna utgå. Lagen framkallade samma
protester och föranledde samma slags pöbelupplopp
som stämpelakten, hvarför den återkallades (1770)
med undantag af tetullen, hvilken bibehölls till
ett tecken af engelska parlamentets öfverhöghet på
beskattningsområdet. De följande åren utmärktes af
en alltmer förbittrad stämning inom Amerika, som kom
till uttryck bl. a. i "Bostonmassakern" 5 mars 1770
och våldet i Bostons hamn 16 dec. 1773 (se om dessa
händelser Boston, sp. 1279-80). Engelska regeringen
å sin sida vidtog flera aggressiva åtgärder,
såsom stängandet af Bostons hamn (1 juni 1774) och
vidtgående godtyckliga ändringar i Massachusetts’
författning (s. å.). Redan tidigare hade under
ledning af Samuel Adams (se d. o.) med utgångspunkt
från Massachusetts och Virginia organiserats
ett system af s. k. korrespondenskommittéer,
hvarigenom de missnöjdes ledare i de olika
kolonierna stodo i ständig kontakt med hvarandra,
enhetlighet i deras politiska uppträdande främjades
och oafhängighetskriget förbereddes. Nu blef denna
samverkan ytterligare utvidgad genom sammankallandet
af den första "kontinentala kongressen", hvilken
samlades i Philadelphia 5 sept. 1774 och bestod af
ombud för 12 kolonier: Massachusetts, New Hampshire,
Rhode Island, Connecticut, New York, New Jersey,
Pennsylvania, Maryland, Delaware, Virginia, Nord- och
Syd-Carolina - Georgia biträdde förbundet följande år.
På denna kongress uppsatte man bl. a. en förklaring
om koloniernas rättigheter och fordrade återkallandet
af de senaste parlamentsbesluten såsom ett villkor
för återställandet af enigheten mellan England och
Amerika, hvarjämte en sammanslutning organiserades
med syfte att hindra handelssamfärdseln med
moderlandet, så länge engelska parlamentet vidhöll
sin tvångspolitik. Samtidigt beredde man sig på
krig, samlade förråd och öfvade sig i vapen. Vid
Lexington skedde (19 april 1775) den första blodiga
sammandrabbningen mellan kolonisterna och de engelska
trupperna, och därmed var signalen gifven till
koloniernas strid öfver hela linjen för vinnande af
full oafhängighet.
Oafhängighetskriget (1775-83), vanligen kalladt
"Nordamerikanska (l. Amerikanska) frihetskriget"
fördes i början omkring Boston, där den militära
ledningen af kolonisterna öfvertogs af George
Washington (se d. o.), som af den i Philadelphia
samlade andra kontinentala kongressen blifvit
utsedd till öfverbefälhafvare öfver koloniernas,
krigsmakt. Engelsmännen ledo visserligen en allvarlig
motgång vid Bunkershill (17 juni 1775) och tvungos af
Washington (17 mars 1776) att utrymma Boston, men ett
försök till amerikansk invasion i Canada misslyckades,
och engelsmännen mottogo inom kort förstärkningar
samt uppträdde med en sammanlagd styrka af 40,000
man under general Howe. Washington, som emellertid
besatt New York och intagit fasta positioner vid
Hudsonfloden, måste med sina underlägsna och illa
utrustade trupper utrymma New York (15 sept.), som
sedan till krigets slut stannade i engelsmännens
händer, och draga sig tillbaka på andra sidan
Delaware. Hans landsmän voro slagna af skräck. Tredje
kontinentala kongressen hade nyss förut genom sin
berömda oafhängighetsförklaring (Declaration of
independence) af 4 juli 1776 högtidligen förklarat
de förenade koloniernas själfständighet, men syntes
sakna medel att försvara den. Washington ensam
tappade ej modet. Han gick åter öfver Delaware
och slog fienden vid Trenton (26 dec. 1776) och
vid Princeton (3 jan. 1777). Under sommaren ryckte
han mot Pennsylvania, men led två kännbara nederlag
vid Brandywine (11 sept.) och Germantown (4 okt.),
hvarjämte Philadelphia för en tid besattes af
engelsmännen. Dessa olyckor uppvägdes likväl af
framgångarna vid Hudsonfloden, där den engelske
generalen Burgoyne instängdes af amerikanerna under
general Gates och genom kapitulationen vid Saratoga
(17 okt. 1777) tvangs att sträcka gevär med hela
sin armé, 3,500 man. På krigets hela gång kom denna
seger att utöfva ett afgörande inflytande. Frankrike,
där Benjamin Franklin (se d. o.) som koloniernas
utskickade sedan 1776 underhandlat om vänskap och
förbund, rycktes genom budskapet om segern ur sin
afvaktande ställning och förmåddes (6 febr. 1778)
att med de 13 kolonierna ingå ett handels- och ett
förbundsfördrag, hvilande på grundvalen af koloniernas
själfständighet. Fördraget, som sedermera biträddes
af Spanien (12 april 1779), kom amerikanerna väl till
pass, emedan det medförde fransmännens och senare
äfven spanjorernas deltagande i fejden och till följd
däraf en splittring af engelsmännens stridskrafter
samt fara för mistande af det obestridda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
