Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å sin sida sökte för sig behålla senaten genom att
genomdrifva upptagandet af slafhållande stater;
de västra staterna och territorierna blefvo
föremål för de båda motsatta lägrens inbördes
makttäflan. Till en början gällde det, huruvida
slafveriet, som genom 1787 års stadga utestängts
från det då bildade Nordvästterritoriet, skulle få
utsträckas till det område, som förvärfvats genom
Louisianaköpet af 1803. Akut blef konflikten under
förhandlingarna 1819-21 om Missouris upptagande som
stat. Dessa förhandlingar ledde omsider till den
s. k. Missourikompromissen (se d. o.) 1820, enligt
hvilken Missouri upptogs utan förbud mot slafveri,
men slafveriet samtidigt förbjöds "för alltid" i den
öfriga delen af Louisianaköpets område, norr om 36°
30’ n. br. (Missouris sydgräns) och jämvikten mellan
"fria stater" och "slafstater" i senaten upprätthölls
därigenom, att äfven Maine längst upp i norr upptogs
som själfständig stat (man fick då 12 stater af
hvardera slaget). Presidenten Monroes namn är
knutet äfven vid den ryktbara utrikespolitiska
principförklaring, som afgafs i hans budskap till
kongressen 2 dec. 1823 (se därom Monroedoktrinen). Han
efterträddes af John Quincy Adams (1825-29), en son
till presidenten John Adams och förut ledande minister
under Monroe. Detta presidentval var mycket omstridt;
den demokratiska västerns kandidat, general Jackson,
hade fått högsta röstetal bland elektorerna, men till
följd af splittringen mellan fyra kandidater (Jackson,
Adams, Crawford och Clay) öfvergick det slutliga
valet enligt författningen till representanternas
hus, och där föll genom allians mellan Adams’ och
Clays anhängare valet på den förre. Jacksons höga
röstetal ute i landet bland urväljare och elektorer
förebådade det omslag i politiska sedvänjor och
staternas inbördes maktfördelning, som blef en
verklighet, då den duglige och strängt saklige,
men högdraget otillgänglige Adams vid 1828 års
presidentval låg under för Jackson, den impulsive,
af partihänsyn starkt påverkade generalen från "vilda
västern". Valet betecknade det fulla demokratiska
genombrottet i Förenta staternas politik.
Från det demokratiska genombrottet 1829 till det
stora inbördeskrigets slut 1865. Presidenten Andrew
Jackson (1829-37) inledde sin ämbetsverksamhet med en
grundlig rensning af unionens förvaltningspersonal,
åsyftande att skaffa partibelöningar åt politiska
meningsfränder enligt grundsatsen: "bytet åt segraren"
(jfr Spoils-syste-met). Fastän starkt utpräglad
demokrat, häfdade Jackson med kraft unionens
oupplöslighet gentemot de separatistiska tendenser,
som förspordes särskildt i Syd-Carolina i samband
med den från 1828 fortgående tariffstriden. Då hade
kongressen antagit en ytterligt protektionistisk
tariff med höga tullsatser både på råvaror och
industrialster, hvilken kändes oerhördt tryckande
för flera bland sydstaterna. Under ledning af John
C. Calhoun (se d. o.) framlade då Syd-Carolinas
legislatur den teorien, att tariffen vore stridande
mot författningen och af enskilda stater kunde
förklaras ogiltig inom deras område. Likartade
resolutioner antogos äfven af legislaturerna i
Georgia, Mississippi och Virginia (1828-29). I
unionssenaten var frågan om författningens ursprung
och bindande makt i
samband därmed föremål för en ryktbar debatt (1830),
hvarvid senator Hayne från Syd-Carolina utvecklade
sydstatsläran om författningen som ett fördrag mellan
staterna, hvilket i vissa fall kunde lösas genom
"nullifikation" af förbundsmyndigheternas beslut och
ytterst genom enskilda staters utträde ur unionen
(secession), medan den store talaren Daniel Webster
(se d. o.) inskärpte den nationella uppfattningen,
enligt hvilken författningen vore skapad af
det amerikanska folket och endast af detta kunde
ändras eller upphäfvas. Denna djupgående motsats i
uppfattningen af statsskickets art dominerade under
de närmast följande årtiondena Förenta staternas
politiska lif och ledde omsider, när den förknippades
med konflikten om negerslafveriet, till det stora
inbördeskriget. Denna gång däremot afvärjdes
faran dels genom Jacksons barska beslutsamhet
att möta hvarje försök till lagtrots med väpnadt
ingripande, dels genom en väsentligen af Henry Clay
(se d. o.) åstadkommen kompromiss, hvarigenom de
höga tullsatserna borttogos från en mängd för södern
viktiga industrivaror, hvilkas fria införsel ännu ej
innebar allvarlig konkurrens med den amerikanska
fabriksindustrien, och vidare tullsatserna i
allmänhet år för år gradvis skulle nedsättas, så att
man 1842 skulle få en enhetlig 20 procents värdetull
på alla tullpliktiga varor. Efter dessa tariffbeslut
upphörde för lång tid framåt det redan genom Jacksons
fasthet betydligt försvagade talet om "nullifikation"
(jfr Calhoun och Nullifikation). Godtyckligare var
Jacksons ingripande mot Förenta staternas bank, hvari
han fruktade en källa till det politiska lifvets
korruption. Unionens depositioner i banken uttogos
(1833) och placerades i stället i af finansministern
anvisade, ofta af partiskäl särskildt gynnade banker
ute i staterna (the pet banks), en åtgärd, som på ett
betänkligt sätt uppmuntrade dessa till spekulationer,
särskildt i jordaffärer. Förenta staternas bank
fick vid utgången af dess koncession (1836) denna ej
förnyad, fortsatte en tid under koncession från staten
Pennsylvania sin verksamhet, men nödgades 1841 gå i
likvidation. Jacksons våldsamma bankpolitik torde i
sin mån ha bidragit till 1837 års svåra penningkris,
och hans efterträdare, Martin van Buren (1837-41),
måste bryta med hela depositionssystemet och i
stället inrätta unionsränterier (sub-treasuries),
dit uppbörden af förbundsskatter o. s. v. skulle
inlevereras. Under 1830-talet fick partiväsendet i
Förenta staterna en rik organisatorisk utbildning
(jfr Caucus). Mot demokraterna organiserades, med
H. Clay som främste ledare, det s. k.
whigpartiet (se d. o.); båda dessa hufvudpartier
erhöllo fastare byggnad genom sina partimöten
(conventions], lokalafdelningar o. s. v., och vid
deras sida uppväxte smärre partier med begränsade
syften, t. ex. "anti-frimurarpartiet" (se d. o.) och
abolitionisterna (se d. o.); de sistnämnde drefvo
från 1831 i skrift och tal en våldsam agitation i
de nordliga staterna mot negerslafveriet, medan i
sydstaterna deras anhängare förföljdes och deras
skrifter undertrycktes. Försöken att i kongressen
framlämna masspetitioner mot slafveriet framkallade
där ytterst häftiga uppträden och 1836 ett formligt
beslut af representanternas hus, att dylika
petitioner, resolutionsförslag o. s. v. utan debatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
