Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1857-61), och slafveripartiets anspråk kulminerade i
unionens högsta domstols utslag i målet om den rymde
negerslafven Dred Scott (se d. o.), hvarvid uttalades,
att kongressen e] egde befogenhet att förbjuda någon
stats medlemmar att föra sin egendom, "af hvad slag
den vara må" (således äfven slafvar), in på allmänt
område, ej heller att bemyndiga något territoriums
legislatur att förbjuda detta; endast de särskilda
staterna kunde reglera frågan om "slafegendom". Därmed
hade Kansas-Nebraskabillens "folksuveränitet"
gått samma väg som Missourikompromissens
slafveriförbud. Emellertid rubbades för alltid
jämvikten mellan fria och slafhållande stater i
senaten, då Minnesota (1858) och Oregon (1859)
upptogos i unionen, båda som "fri mark"; de fria
staterna voro nu 18, de slafhållande 15. I Kansas
och Nebraska bekämpade de båda partierna hvarandra
tidtals med vapen sedan 1854, och den fanatiske
slafverifienden John Browns öfverrumpling af
unionsarsenalen vid Harper’s Ferry i Virginia
(okt. 1859; se Brown, sp. 305) i syfte att
anordna en slafresning röjde i sin mån situationens
ohållbarhet. Krisen kom i samband med presidentvalet
6 nov. 1860, då demokraterna voro splittrade i
en moderat och en ytterlighetsgrupp, medan några
mellanstater uttalade sig för "konstitutionella
unionspartiet", hvars program endast var unionens
upprätthållande. Vald blef, fastän utan absolut
majoritet bland urväljarna, den republikanske
kandidaten Abraham Lincoln (4 mars 1861-15 april
1865), och detta val gaf signalen till sydstaternas
utträde (secession) ur unionen, en revolutionär
handling, som ej kunde undgå att leda till inbördes
krig. Redan 20 dec. 1860 lösslet sig Syd-Carolina
ur unionen, och motsvarande beslut fattades jan.-
febr. 1861 af 6 andra stater (Mississippi, Florida,
Alabama, Georgia, Louisiana och Texas), hvarpå
dessa 7 stater i Alabamas hufvudstad Montgomery
(8 febr. 1861) sammanslöto sig till "Amerikas
konfedererade stater" (Confederate states of
America), antogo provisorisk författning samt (9
febr.) utsago provisorisk president och vice president
(Jefferson Davis och A. H. Stephens). Definitiv
författning antogs 11 mars; hufvudstad var först
Montgomery och sedan, från maj 1862, Richmond i
Virginia. Till konfederationen slöto sig efter
hand ytterligare 4 stater (Virginia, Arkansas och
Nord-Carolina i maj och Tennessee i juni 1861),
dock först sedan inbördeskriget formligen utbrutit
genom sydstatstruppernas beskjutning och eröfring af
Fort Sumter (12-14 april 1861). Om inbördeskrigets
gång se Nordamerikanska inbördeskriget. Lincoln hade
vid sitt ämbetstillträde (4 mars 1861) betonat,
att unionen var beständig och utträdesförklaringarna
kraftlösa; som sin uppgift angaf han att efter förmåga
verkställa unionens lagar i alla staterna, och han
framhöll, att inbördeskrig kunde utbryta, endast
om sydstaterna skrede till anfall. När detta skett
och Fort Sumter fallit, utfärdade Lincoln (15 april)
sin första proklamation om inkallande af unionsmilis
samt insatte all energi på "upprorets" bekämpande,
men vidhöll länge den förklaring han afgett vid sitt
ämbetstillträde, att han "ej åsyftade att direkt
eller indirekt inskrida mot slafveriinstitutionen i
de stater, där den existerar". Han hoppades till
en början förmå de i unionen kvarblifna slafhållande
staterna att själfva besluta slafveriets afskaffande
gradvis med ersättning åt slafegarna och sökte sedan,
äfvenledes utan framgång, förmå kongressen att genom
penningunderstöd gynna denna politik. Först sedan
dessa försök misslyckats, skred Lincoln, i kraft af
presidentens speciella maktbefogenhet i krigstid,
till sin berömda emancipationsproklamation af 22 sept.
1862, hvarigenom alla slafvar - dock endast inom det
upproriska sydstatsområdet - förklarades fria från
nyårsdagen 1863 (då det slutliga frigörelseediktet
utfärdades). Genom sitt vidhållande, trots
abolitionisternas motstånd, af planen på skadestånd
åt lojala slafegare, bidrog Lincoln väsentligt
till att vid unionen fästa de strategiskt viktiga
"gränsstaterna" och därigenom trygga nordstaternas
seger. Emancipering gradvis stadgades ock för den nya
staten West Virginia, den lojala delen af Yirginia,
då den upptogs i unionen (juni 1863). Slafveriets
slutliga upphäfvande inom hela unionen skedde till
sist på författningsändringens väg, genom antagande af
"13:e amendementet" i kongressen (jan. 1865). Detta
berörde ej direkt skadeståndsfrågan, och Lincoln
ville ännu i febr. 1865 söka förmå kongressen
att erbjuda slafstaterna skadestånd mot upprorets
omedelbara upphörande, men gaf vika för motståndet i
kabinettet. Vid presidentvalet i nov. 1864 hade han
blifvit omvald (mot den demokratiske motkandidaten
general Mac Clellan). I själfva segerns stund, några
dagar efter det att de konfedererades hufvudstad
Richmond intagits och deras öfverbefälhafvare
Lee kapitulerat, föll Lincoln offer för en
sydstatsfanatikers kula (15 april 1865). Därmed
var den främste målsmannen för en mot sydstaterna
moderat och försonlig "rekonstruktionspolitik" borta,
och unionens återupprättande i sydstaterna kom därför
att präglas af öfverdrifvet hårda och någon gång rent
af hämndlystet godtyckliga grundsatser.
Rekonstruktionsperioden (1865-85 Vice presidenten
Andrew Johnson ryckte vid Lincolns frånfälle upp
till president (15 april 1865-4 mars 1869). Han
hyllade på det hela taget Lincolns idéer om sättet
för rekonstruktionen af den i sydstaterna genom
kriget spolierade samhällsbyggnaden, men hans
taktlöshet och våldsamma lynne bragte honom snart
i oförsonlig konflikt med kongressens republikanska
majoritet, och det blef dennas radikala ledare, som
i ett flertal fall mot presidentens försök till veto
bestämde grunddragen för rekonstruktionen och gjorde
det efter trånga partihänsyn utan minsta undseende
för de besegrade sydstatsmännen. "Rebellstaterna"
förelade man som villkor för deras återupptagande
i unionen antagande af 14:e amendementet till
författningen, hvari bl. a. stadgades, att de
stater, som förvägrade negrerna rösträtt, skulle få
sin representation i kongressen reducerad därefter
(förut hade vid folkmängdens beräknande för antalet
kongressmandat en neger gällt 3/5, mot en hvit),
hvarjämte alla konfederationens forna ämbetsmän
m. fl. beröfvades rösträtt. Då sydstaterna
(utom Tennessee) förkastade 14:e amendementet,
genomdrefvo de radikale kongressledarna 1867 års
"rekonstruktionslagar", som ställde "rebellstaterna"
under militär styrelse, uteslöto misshagliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
