Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflytande på unionens och partiernas politik, där
striden om trusterna och den nya imperialismens
utgestaltning sedan dess dominerat. Sedan Mac Kinley,
som vid presidentvalet 1900 med glans ånyo besegrat
Bryan, fallit för en anarkistisk lönnmördares kula,
ryckte vice presidenten Theodore Roosevelt
upp till president (14 sept. 1901-4 mars 1909),
och han blef omedelbart, ej minst genom sin
magnetiska personlighet, förkroppslingen af den
samtida amerikanska politikens båda ledande idéer,
kampen mot trusternas godtyckliga missbruk och
den nyvunna världsmaktställningens befästande. I
sistnämnda syfte upptog han med sällspord energi de
ofta förut uppdykande, men då aldrig målmedvetet
fullföljda planerna på anläggandet genom Förenta
staternas försorg af en amerikansk kanal genom
Panamanäset. Diplomatiskt förbereddes planens
utförande genom det med England 1901 ingångna
Hay-Pauncefotefördraget, kongressens samtycke gafs
genom Spoonerlagen (juni 1902) till inköp af det
franska Panamakanalbolagets egendom och rättigheter,
en öfverenskommelse träffades med republiken Colombia
(Hay-Herranfördraget i jan. 1903) om förvärfvande
af en för kanalanläggningen nödig landremsa,
och då svårigheter mellankommo rörande detta
fördrags ratificering i Colombia, underblåstes en
revolutionär rörelse i Panama, som proklamerade sig
som själfständig stat, omedelbart erkändes af Förenta
staterna och med dem ingick den nödiga uppgörelsen
(allt i nov. 1903), hvilken därpå godkändes af senaten
(23 febr. 1904). Se härom och om det 1907 påbörjade
och raskt bedrifna kanalarbetet art. Panama
(Historia) och Panamakanalen. I samband med en
konflikt 1901-03 mellan Venezuela och åtskilliga
europeiska makter hade Roosevelt förkunnat en
ny tolkning af Monroedoktrinen, enligt hvilken
han visserligen framhöll, att Förenta staterna
ej garanterade någon amerikansk stat skydd mot
repressalieåtgärder från icke-amerikanska makter,
men därtill knöt det förbehåll, att dylika åtgärder
ej finge taga formen af något slags ockupering af
territorium på västra halfklotet. Längre gick han
vid en liknande fara för europeisk intervention i
Dominikanska republiken 1904, i det han då ställde
i utsikt, att Förenta staterna skulle nödgas
utöfva ett slags internationell polismakt i de
fall, då andra amerikanska stater till följd af
illvilja eller inre svaghet och anarki ej själfva
fyllde sina förpliktelser utåt. Han ingick i
öfverensstämmelse med dessa grundsatser 1905, i form
af ett protokoll, aftal med Dominikanska republiken
om, att Förenta staterna skulle öfvertaga skötseln
af dess finanser, särskildt af tullväsendet och
statsskuldens reglering. Protokollet framkallade
protest från amerikanska senaten, som ansåg sin
pröfningsrätt åsidosatt, och först 1907 blef
detta ekonomiska protektorat öfver Dominikanska
republiken i modifierad form fastslaget genom en
af senaten godkänd traktat. Förenta staterna sökte
äfven förvärfva de dansk-västindiska öarna, men ett
fördrag 1902 om inköp af dem strandade s. å. på danska
landstingets motstånd. Ett uppror på Cuba mot den
nya republikens regering i sept. 1906 föranledde öns
förnyade ockupering af amerikanska trupper och Förenta
staternas provisoriska öfvertagande af styrelsen där;
först i jan. 1909 återkallades ockupationstrupperna
och öfverlämnade den amerikanske provisoriske
guvernören öns styrelse åt en nyvald kubansk
president. Förenta staternas energiska politik
i Västindien motsvarades i Stillahafsområdet
och Öst-Asien af ett ifrigt tillgodoseende af de
amerikanska intressena. Den segslitna tvistefrågan
om Alaskas sydgräns (mot Brittiska Columbia) löstes
1903 genom skiljedom på ett för Förenta staterna
fördelaktigt sätt. Roosevelt hade personligen tagit
initiativet till de förhandlingar, som ledde till
freden i Portsmouth mellan Ryssland och Japan (5
sept. 1905), och med japanska regeringen utväxlades
30 nov. 1908 noter om upprätthållande af status quo
i Stilla oceanen, Kinas integritet och "den öppna
dörrens politik" inom det kinesiska riket. Därigenom
erhöll Japan ytterligare en garanti för sitt välde
i Korea och erkände i gengäld amerikanernas på
Filippinerna och Hawaiiöarna. Den nya amerikanska
diplomatien stärktes under Roosevelts presidentskap
ytterligare genom milisens reorganisering
(1901-03) och skapandet af en modern amerikansk
flotta. Invandringsfrågan hade länge sysselsatt de
amerikanske statsmännen. 1902 förlängdes på 10 år det
1892 stadgade förbudet mot invandring af kinesiska
kulier, och 1903 antogs en allmän invandringslag,
afsedd att förhindra eller åtminstone försvåra
invandringen från Europa af kroppsligt eller andligt
underhaltiga individer, anarkister, personer utan
tillfredsställande förvärfsmöjligheter o. s. v.;
den skärptes ytterligare 1907 och 1910 samt afser
indirekt bl. a. att hämma invandringen af arbetare
från länder, där befolkningens lefnadsstandard är
så låg, att nykomlingarna kunna befaras pressa ned
arbetslönerna för infödda amerikanska arbetare. I
Förenta staternas inre politik har äfven skyddandet af
landets naturliga resurser till framtida generationers
bästa ("conservation of national resources") på
Roosevelts initiativ börjat intaga ett framstående
rum. Striden mot trustväsendets missbruk fördes af
honom med växlande framgång. Bl. a. fick kommissionen
för "mellanstatshandeln" (jfr Interstate commerce)
genom "Elkinslagen" af 1903 och senare lagstiftning
(särskildt 1906) ökad befogenhet att inskrida mot
allmänskadliga frakttaxeaftal mellan järnvägsbolag,
och flera lagtrotsande truster ådömdes, efter
af unionsmyndigheterna föranstaltade åtal,
dryga böter. 1907 upptogs i unionen staten
Oklahoma, bildad af territoriet Oklahoma och
Indianterritoriet. Roosevelt afböjde vid 1908 års
presidentvalskampanj för egen del återval, och till
president valdes då republikanen William Howard Taft
(1909-13), som af Roosevelt utpekats såsom den
lämpligaste att fortsätta dennes politik. Tafts
första uppgift blef att leda en länge bebådad
tullrevision, men dess slutliga kompromissresultat,
Payne-Aldrichtariffen af 5 aug. 1909, framkallade
inom vida kretsar liflig missräkning såsom
alltför protektionistisk och förmånlig för
trusterna. Missnöjet med den nya tariffen bidrog
att förvärra en redan tidigare märkbar splittring
inom det republikanska partiet, där en radikal
grupp, "insurgenterna", beskyllde den officiella
partiledningen, och till en viss mån äfven Taft, för
att alltför mycket på massornas bekostnad tillgodose
de stora kapitalistintressena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
