Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 1253-1254 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenflycht, Hedvig Charlotta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hedvig Charlotta Nordenflycht. Målning af
J. H. Scheffel (i Uppsala universitets saml.).

yttre var förvuxen, var djupt intresserad för
tidens filosofiska och litterära spörsmål, närmast
hyllande den äldre upplysningstidens åskådning,
och hos honom fann den unga flickan, som själf
var högeligen fängslad af dessa spörsmål, råd och
upplysning. Själf säger hon, att hon "var på väg
att blifva en sceptica", då hon under sina tvifvel
och sitt grubbel öfver lifvets gåtor vände sig till
denne sin mentor. För att lugna hennes oroliga själ
hänvisade Tideman henne hvarken till kyrkans dogmer
eller till den metafysiska filosofiens läror, utan
- med sin, den moraliske stoikerns mera praktiska
läggning - till en bestämd praktisk åsikt om viljans
uppodlande som människans viktigaste uppgift;
sträfvandet efter sedlig förädling vore, menade han,
långt angelägnare än sträfvandet efter att begripa
vare sig religionens trossatser eller filosofiens
läror. Då 1734 hennes fader låg på sin dödsbädd,
uttryckte han förhoppningen, att hon måtte räcka
Tideman sin hand; den sextonåriga flickan hade dock
föga benägenhet för denna förbindelse, ty "så kär
Tideman var henne som filosof att höra, så odräglig
var han henne som fästman att se". Han drog sig själf
i ädel stolthet tillbaka, men den unga flickan beslöt
dock till sist efter en inre själsstrid att följa
faderns önskan. Tre år varade denna förbindelse,
som upplöstes genom fästmannens bortgång (1737);
bland dikter, som hennes "trogne vägledares" bortgång
inspirerat, märkes Floës saknad. Året därefter gjorde
den nittonåriga änkan, som med familjen återflyttat
till Stockholm, bekantskap med en trettiofemårig
prästman, Jakob Fabricius (se denne), som blef
hennes handledare i franska språket. De fäste sig
vid hvarandra, men giftermålet förhindrades några
år af hennes ene broder, en slösare och vinglare,
som ruinerade familjen; hennes och Fabricius’
brefväxling under trolofningstiden fördes mest på
vers - "var ej annat än herdakväden", skrifver
hon själf. I täflan med fästmannen alstrade hon
f. ö. dikter af moralisk-religiös innebörd. Bland
dessa märkes den först långt senare offentliggjorda
"emancipationsdikten" Fruentimrets plicht ät
upöfva deras vett. Sedan Fabricius befordrats till
amiralitetspastor i Karlskrona, blefvo de 1741 gifta;
men Fabricius afled redan s. å. Fru N. - hon behöll
det adliga familjenamnet - föll själf i en långvarig
sjukdom och bosatte sig sedan, tröstlös och led vid
världen, i ett torp på Lidingön vid Stockholm. Hennes
diktning öfvergick vid denna tid från en mera
förståndsmässig karaktär till rikare känsla, i det
hennes sorg kräfde ett rent lyriskt utbrott. Under
titeln Den sörgande turturdufvan samlade och utgaf
1743 "en
medlidande åhörare" (hennes frände Klingenberg) nio
dikter, elegier, af hvilka de flesta voro sångbara,
"under vackra melodier sammansatta"; de tillvunne
hennes skaldskap allmännare uppmärksamhet. I dessa
poem ger hon starkt personligt uttryck för sin sorg,
minnet af den bortgångne fyller hela hennes håg,
hon är först benägen att tvifla på Guds rättvisa,
men underordnar sig till sist sitt öde och tröstas
af evighetshoppet. I sin starkt subjektiva läggning
sluter sig denna diktsamling väl närmast bland äldre
svenska skalder till Frese; den är emellertid af
afgörande betydelse för tidens vitterhet genom den
släktskap den företer med den starkt känslosamma
strömning, som vid denna tid frambryter i olika
länder, och den förebådar den sentimentala poesi, som
hos oss senare skulle kulminera med Lidner. Härutinnan
skiljer sig hennes skaldskap afgjordt från
Dalins. F. ö. var hon alltjämt grubblande och sökte,
ehuru icke egentligen filosofiskt anlagd, med sin
vetgiriga natur svar på spörsmål, som syntes henne
olösliga. "Hon våndades under sina tvifvelsmål"
och inlät sig i brefväxling med utländska lärde:
Haller, Gessner, Fontenelle och Holberg; hon har
versifierat sin korrespondens med den sistnämnde jämte
dennes fingerade svar. Dessa själfpröfningskraf,
som visserligen sluta med resignation, beteckna en
märklig brytning och vittna om de nya idéer, som
hålla på att finna väg till det ortodoxa Sverige.

Under de närmaste åren framträdde hon rätt flitigt
som skaldinna och använde, följande en äldre skolas
spår, äfven sin skaldetalang som förvärfskälla vid
tillfällighetsdikter. Hon utgaf sina dikter i form af
årsböcker i olika samlingar Qwinligit tankespel af
en Herdinna i Norden (1744- 50), där hon äfven upptog
en del äldre poem; bland dessa hennes skaldestycken
märkes en cykel årstidsdikter af det slag, som då
började bli modernt i utlandet, gifvande uttryck
åt det vaknande svärmeriet för naturen i ett slags
landskapsbeskrifning med tillsats af mytologiskt
staffage och moraliska reflexioner; men hon saknar
ännu den rätta verklighetsblicken, förmågan att
konstnärligt återge naturen, som först de blifvande
efterföljarna ur hennes krets ådagalägga; vidare
En dröm, en färd i de dödes rike, samt det mycket
sjungna Dorillas qväde. - 1746 gjorde hon, närmast i
anslutning till Dalins "Svenska friheten", ett försök
i den samtida franska epikens smak, Det frälsta Svea,
ett poem i 5 sånger; dikten afser att panegyrisera
kronprinsparet och den nyfödde tronföljaren; det
lider af inre torka och formella brister. Hon omtalar
i sin lefvernesbeskrifning, att hon författat äfven
skådespel; men dessa äro försvunna med undantag
möjligen af ett i handskrift befintligt lustspel,
Den äregiruge intrigeuren.

I det hela representerar hennes diktning under detta
tidsskede knappast i formellt afseende något framsteg
framom den karolinska tidens senare period; hon hade
i sin poetiska stil bevarat en viss ålderdomlighet
och tvungenhet och "underkastade sig icke", som
Fischerström uttryckt det, "konstens ädlare regler
eller den fina smakens urskiljning", men däremot
var hon som kulturpersonlighet i hela sin andliga
läggning vida mera framskriden än det släktled hon
tillhörde och följde med de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>