Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenskiöld (Nordenskjöld, Nordensköld), svensk adlig ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Bergskollegium och fortsatte sina mineralogiska
och kemiska studier. Redan tidigt hade han börjat
försöken att af guld framställa "de vises sten" och
öfvergick allt mer till alkemistiska studier. Han
blef äfven tidigt ifrig anhängare af Swedenborgs
åsikter. Med sitt guldmakeri åsyftade han förnämligast
att omintetgöra penningtyranniet eller genom järnets
förvandling till ädla metaller undergräfva den
jordiska rikedomens herravälde och bana vägen för
en social reform i filantropisk anda. 1779 begaf
han sig på tillstyrkan af riksråden von Höpken och
Liewen samt med understöd af Gustaf III till London
för att fullborda sina alkemistiska kunskaper. Han
lät där trycka början till en afhandling A plain
system of alchymy, hvilket arbete dock synes
ha afbrutits och aldrig spridts. Därjämte utgaf
han Swedenborgs epilog till "den sanna kristna
religionen", men upplagan blef belagd med kvarstad,
då han sökte införa densamma i Sverige. 1780 återkom
N. "på konungens uttryckliga order" till Sverige och
inrättade i största hemlighet en liten alkemistisk
verkstad på Drottningholm, där elden brann natt
och dag. Konungen tröttnade dock snart vid att
bekosta det lönlösa företaget. 1782 utnämndes
N. till bergshauptman i Finland, men, som det ser
ut, utan skyldighet att sköta tjänsten. N. egnade
sig hufvudsakligen åt svedenborgska församlingens
tjänst och blef 1784 en trägen medarbetare i den
starkt svedenborgska tidningen "Aftonbladet", som
utgafs af hans trosfrände J. G. Halldin. 1785-87
vistades N. i Finland, där han i Nystad anlade en ny
guldmakarverkstad och till medhjälpare fick en ung
ingenjör V. F. Bergklint, likaledes svedenborgare. När
äfven denna fabrik gick under på grund af
bristande medel, inrättades af Gustaf III:s bekante
gunstling baron A. F. Munck en ny hemlig verkstad
på Drottningholm för N:s och Bergklints räkning. Då
N. icke kunde draga jämt med Munck, begaf han sig 1789
åter till England. Sina återstående år tillbragte han
mest på resor mellan detta land, Frankrike och Sverige
samt med utgifvande af åtskilliga skrifter, såsom
Plan for a free community upon the coast of Africa
(1789) och Församlingsformen uti det Nya Jerusalem
(1790). I jan. 1792 afseglade han till Sierra Leone
för att i egenskap af bergsman deltaga i en på
samma gång vetenskaplig och filantropisk expedition
till denna kust. Meningen synes äfven varit att där
upprätta ett svedenborgskt idealsamhälle. På en färd
till det inre Afrika blef N. så illa misshandlad
af negrer, att han vid återkomsten till kusten
afled. Jfr Arppe, "Anteckningar om finska alkemister"
(i "Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk",
utg. af finska Vet. soc., h. 16), samt Sundelin,
"Svedenborgianismens historia i Sverige" (1886).
5. Karl Fredrik Nordenskiöld d. y., den
föregåendes broder, politisk skriftställare,
f. 30 mars 1756 å Eriksnäs, Sibbo socken, Finland,
d. 28 febr. 1828 i Rostock, blef, efter att ha
studerat i Åbo, 1772 auskultant i Svea hofrätt och
1773 kopist i Riksarkivet samt fick 1778 titel af
kungl. sekreterare. 1783-86 vistades han i England,
ditkallad af den gamle Kr. Springer och äfven för att
närmare lära känna svedenborgianismen, till hvars
åsikter han redan som helt ung
bekände sig. Han gjorde sig känd som mystiker genom
sitt 1783 utgifna, i svedenborgsk anda författade
arbete Oneiromantien eller konsten att tyda
drömmar. Efter hans återkomst till Stockholm, 1786,
bildades s. å., hufvudsakligen genom hans bedrifvande,
Societas exegetica pro philantropia, ett samfund af
svedenborgare, som hade till syfte att verka för
spridningen af mästarens lära genom öfversättning
af hans skrifter o. d. Den tidskrift, "Samlingar
för philantroper", som sällskapet 1787 utgaf och
i hvilken N. var medarbetare, blef utgångspunkten
för liflig polemik om de nya sträfvandena, förd i
"Stockholmsposten" mellan Kellgren å ena och N. å den
andra sidan. Då ofvannämnda "Samlingar" förbjödos,
och N. f. ö. i viss mån till sina åsikter skilde
sig från sällskapets öfriga medlemmar, började han
hösten 1788 utge en periodisk skrift, "Medborgaren",
som, trots sitt tungrodda innehåll, lär haft ganska
mycken spridning samt väckt uppmärksamhet. Äfven denna
blef föremål för Kellgrens sarkasmer, och N. råkade
ånyo i strid med denne öfverlägsne motståndare. Då
tidskriften började hylla grundsatser besläktade
med franska revolutionens, blef dess fortsättning
förbjuden i febr. 1790. Icke bättre framgång
hade "Allmänna magazinet" (s. å.), innehållande
öfversättningar, som dock ej saknade för regeringen
misshagliga politiska anspelningar, ty det blef i
början af 1791 förbjudet, sekvestreradt och uppbrändt
(ny uppl. 1793). Samtidigt upplöstes det exegetiska
och filantropiska sällskapet, som särskildt genom
den af detsamma omhuldade animala magnetismen
och spiritismen för en tid vunnit en betydande
tillslutning. Trött på dessa motgångar, begaf N. sig
våren 1791 till England, där han påbörjade en öfv. af
Thomas Paynes bok "Menniskans rättigheter". Sommaren
och hösten 1791 tillbragte han i Finland och bevistade
riksdagen i Gäfle 1792. Den reuterholmska styrelsen
och tryckfrihetsförordningen lockade N. åter till
skriftställen. "Medborgaren" återupptogs (1792) och
nyss nämnda öfversättning utgafs (s. å.). Kellgren
uppträdde ånyo mot honom, och höga vederbörande, som
oroades af hans frispråkighet, funno för godt att ingå
underhandlingar, som slutade med, att N. 1793 upphörde
med tidningen, mot det att han erhöll befattningen
som kommissionssekreterare i Nedersachsiska kretsen
(med Hamburg som stationsort). Där författade han
artiklar för tidskriften "Minerva" och utarbetade
för Reuterholms räkning smädeskriften Gustav Moriz
Armfelts ländesverrätherey (1795), en af Mandorff
gjord öfv. af N:s handskrift, som kort därpå
utgafs i Stockholm under titeln Gustaf Mauritz,
sitt fäderneslands förrädare. Ett ännu tvetydigare
alster af hans penna var den i en tysk tidskrift
1796 publicerade uppsatsen J. H. Kellgrens leben
und character, som genom sin hätskhet och sina
förvrängningar väckte allmän ovilja, när den 1798 blef
bekant i Sverige. Efter Reuterholms fall synes N:s
ställning blifvit vacklande, och 1801 rappellerades
han från sin befattning. Därefter var han bosatt i
Hamburg, Anklam och efter 1807 i Rostock samt hugnades
efter Karl XIII:s tronbestigning med en liten pension
och titeln chargé d’affaires. I Rostock började han
1819 trycka ett afbrutet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
