- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1267-1268

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenskiöld (Nordenskjöld, Nordensköld), svensk adlig ätt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nylander) Finlands mollusker (1856). Under tiden
hade han blifvit utsedd till kurator (1855) för
matematisk-fysiska fakulteten och utnämnts till
e. o. bergskonduktör (s. å.), från hvilka båda
befattningar han emellertid afskedades s. å. Orsaken
därtill var, att han deltagit i en kamratfest, där
man höll en del skämtsamma, på den samtida europeiska
politiken anspelande tal. Generalguvernören grefve
v. Berg tog detta till förevändning för att bestraffa
de redan förut misshagliga festdeltagarna. N. reste
då till Berlin, där han uppehöll sig en del af året
1856 under fortsatta studier. 1857 ämnade han, efter
erhållet stipendium, företaga en ny studieresa, men
bevistade dessförinnan årets promotion i Helsingfors,
vid hvilken han kreerades till såväl filos. magister
(primus) som filos. doktor (ultimus). Därvid
inträffade en händelse, som blef betydelsefull för
N:s följande bana. Vid en afskedsfest för en till
promotionen inbjuden deputation från de svenska
universiteten höll han nämligen ett tal för Finlands
minnen och hopp, om hvilket han själf yttrat, att
det "gick i den under festernas lopp rådande tonen,
kanske något mer pointeradt än de andras, som fått
oantastade drunkna i glömskans sjö", och dessutom
uttalade han vid samma tillfälle en protest mot det
olämpliga sätt, hvarpå professor Fr. Cygnæus sökte
borttaga verkan af de alltför djärfva orden. Vid
valet mellan att lämna landet eller att göra ett
slags afbön, som med anledning häraf förelades
honom, bestämde han sig för det förra och afreste på
sommaren 1857 till Stockholm, där han fortsatte sina
mineralogiska studier vid Naturhistoriska riksmuseets
mineralkabinett, hvars intendent, Mosander, mottog
honom med synnerlig välvilja. Efter dennes död
kallades han 8 dec. 1858 till professor och intendent
vid museets mineralogiska afdelning. S. å. hade
N. gjort sin första ishafsexpedition som deltagare
i O. M. Torells första färd till Spetsbergen. Under
denna besöktes fjordarna på landets västra kust,
och bland de fynd, som därunder gjordes, böra
särskildt nämnas växtförsteningar från tertiärtiden,
de första, som anträffats på Spetsbergen. 1861
utgick en ny svensk expedition till Spetsbergen,
äfven denna gång under Torells befäl. I densamma
deltog N. som den vetenskaplige ledarens närmaste
man ombord å expeditionens ena fartyg, skonerten
"Æolus". En grundlig naturhistorisk undersökning
af stora delar af Spetsbergen utfördes under denna
färd. Däremot måste man öfverge planen att från
landets nordligaste kust framtränga mot n. med
båtar dragna på slädar af hundar, ty expeditionen
hölls länge instängd af is i Treurenberg bay. Efter
befrielsen därifrån deltog N. med Torell i två
båtfärder till Nordostlandet, under hvilka dettas
norra och västra kuster kartlades. Resultaten af
de geografiska och geologiska forskningar, som
N. därunder utförde, nedlade han i Geografisk och
geognostisk beskrifning öfver nordöstra delarne af
Spetsbergen och Hinlopen Strait
(Vet. akad:s handl.,
1863). För att fullborda en under 1861 års färd
påbörjad gradmätning på Spetsbergen utgick 1864
en ny arktisk expedition från Sverige, denna gång
under N:s befäl. Den förberedande undersökningen
till det föreslagna gradmätningsnätet blef därunder
fullständigt slutförd, södra
delen af Spetsbergen kartlades, och nya bidrag
insamlades till kännedom om ögruppens flora och
fauna. Expeditionens vetenskapliga resultat
offentliggjordes i Utkast till Spetsbergens
geologi
, Anteckningar till Spetsbergens geografi och
Förberedande undersökningar rörande utförbarheten af
en gradmätning på Spetsbergen
(alla i Vet. akad:s
handl., 1865–66, de båda sistnämnda tills. med
N. K. Dunér). De dittills utförda svenska arktiska
expeditionerna hade väsentligen bekostats af svenska
staten. Men, då nu intet vidare offentligt bidrag
var att hoppas och N. ville fortsätta Spetsbergens
vetenskapliga utforskning och särskildt upptaga
det försök, som gjorts 1864, att med fartyg
uppnå en hög nordlig breddgrad, vände han sig
till dåv. landshöfdingen grefve A. Ehrensvärd,
på hvars initiativ medel för ändamålet insamlades
i Göteborg. Grosshandlaren Oskar Dickson i Göteborg
började då utöfningen af det storartade mecenatskap,
som oupplösligt förenat hans namn med N:s. Sålunda
möjliggjordes 1868 års expedition med järnångfartyget
"Sofia", på hvilket friherre F. V. von Otter var
fartygschef. Denna expedition är berömd, företrädesvis
emedan därunder nåddes 19 sept. 1868 den högsta
nordliga latitud, 81° 42’, som dittills blifvit hunnen
med fartyg. Ett nytt försök att tränga norr ut afbröts
därigenom, att expeditionens fartyg 4 okt. under
storm vid 81° n. br. kastades mot ett isberg och
därvid fick en så svår läcka, att man endast med nöd
kunde komma tillbaka till Spetsbergen. Sedan skadan
där nödtorftigt reparerats, anträddes hemfärden
(jfr 1868 års svenska polarexpedition etc. af N. i
tidskr. "Framtiden", bd 2, 1869). 1869 erbjöd Dickson
sig att bekosta utrustandet af en ny expedition till
arktiska trakter. Planen för denna var att öfvervintra
på Spetsbergens nordkust och därifrån under våren
framtränga med slädar öfver isen mot norr. För att
utröna, huruvida hundar vore lämpliga som dragare på
en sådan färd, företog N. 1870, äfvenledes på Dicksons
bekostnad, en resa till Grönland (jfr N:s Redogörelse
för en expedition till Grönland år 1870
, i "Öfvers. af
Vet. akad:s förhandl.", 1870). Därunder upptäcktes vid
Ovifak på Diskoön de kolossala, gedigna järnblock,
om hvilkas ursprung sedermera liflig polemik förts
i vetenskapliga kretsar och hvilka enligt N:s åsikt
äro af meteoriskt ursprung. Dessutom lyckades N. att
på den förut endast några få gånger af människofot
beträdda inlandsisen framtränga en betydlig sträcka
(omkr. 50 km.). På grund af upplysningar, inhämtade
under Grönlandsfärden, kom N. till det resultat,
att hundar ej vore användbara för ofvannämnda
ändamål. Uppgifter, som anskaffats från Lappland,
utföllo däremot gynnsamt i fråga om användbarheten
af renar. Den expedition, som 1872 afgick till
Spetsbergen, medförde därför ett antal af dessa djur
jämte två lappar för deras skötande. Någon isfärd
mot polen kunde emellertid icke heller denna gång
företagas, utan expeditionen nödgades bl. a. till
följd af ogynnsamma isförhållanden öfvervintra på
en betydligt sydligare punkt, Mosselbay, än afsedt
var. Mot slutet af den af många försakelser utmärkta
öfvervintringen företog dock N., jämte löjtnant
L. Palander, en slädfärd utefter Nordostlandets
nordkust samt öfver detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:36:11 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0692.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free