Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nordin, af, svensk adlig ätt
- Nordin, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- mantalsräntan -, och han väckte själf en motion
därom, men när denna vid remissen blef skarpt
kritiserad och Hartmansdorff t. o. m. förmått
adeln att vägra remiss på K. H. Anckarsvärds
ännu längre gående motioner i samma ämne,
miste han snart både förtroende som ledare och
förhoppning att kunna nå sitt mål och lämnade
inom kort riksdagen. Han höll sig därefter allt
fortfarande fjärran från de allmänna angelägenheterna.
2. S. C.
Nordin, Karl Gustaf, broder till J. M. af
Nordin (se N. 1), biskop, historiker, politiker,
f. 2 jan. 1749 i Stockholm, d. 14 mars 1812 på
sin gård Stenhammar vid Härnösand, inskrefs 1763
vid Uppsala universitet och promoverades till
magister 1773. Beröringen med den ryktbare Johan
Ihre bidrog att rikta hans studier åt historien
och språkvetenskapen. Under dennes presidium
försvarade han 1773 sin gradualdisputation,
Monumenta sviogothica vetustioris ævi falso
meritoque suspecta, och kallades 1774, efter att
själf ha presiderat för fortsättaingen till docent
i gotisk litteratur och nordiska antikviteter. Detta
hans förstlingsarbete intar i vår litteraturhistoria
ett märkligt rum genom den vetenskapligt kritiska
behandling han lät några af våra historiska källor
undergå. I den förra delen sökte han uppvisa äktheten
af den omtvistade Konunga- och höfdingastyrelsen;
i den senare nedgjorde han med ovederläggliga bevis
runhandskriften "Hjalmars och Ramers saga". Samma
öde hade han tillämnat åtskilliga påfvebullor,
Helgeandsholmsmötesbeslutet m. fl. äldre
handlingar, hos hvilka hans skarpsinne vädrade
förfalskningen, ehuru han aldrig hann fullborda
sin afsikt. 1775 lämnade han universitetet, vid
hvars bibliotek han äfven i två år varit anställd,
för att tillträda lektorsbefattningen i vältalighet
och poesi vid Härnösands gymnasium. Vid sidan af
ungdomens undervisning, som han tog på allvar,
öppnade sig där för honom en ny verksamhet i de
konsistoriella värfven; och den erfarenhet, som
han därigenom förvärfvade, blef af stor betydelse,
då han längre fram kom att ingripa i hela kyrkans
styrelse. Framförallt fördjupade han sig dock i
de historiska forskningarna, och därunder mognade
alltmera hos honom planen att till ett helt samla
och af trycket utge Sveriges äldre historiska
källor, såväl författare som urkunder. Redan under
vistelsen i Uppsala hade denna tanke vaknat, och han
hade begagnat sin anställning vid biblioteket till
förarbeten i denna riktning. Den om vår litteratur
så förtjänte k. bibliotekarien K. K. Gjörwell hade,
påstött af N:s Uppsalavän, den något yngre historikern
E. M. Fant, 1778 förordat utgifvandet af ett dylikt
svenskt "corpus diplomaticum" och som rätte mannen
för uppgiftens genomförande utpekat N. Gustaf III
skänkte förslaget sitt bifall, och 1782 erhöll
N. tjänstledighet från lektoratet
och kallades till hufvudstaden, där arkiv och
bibliotek ställdes till hans fria förfogande.
Arbetet med fosterlandets häfder afbröts dock,
tyvärr, snart därigenom, att konungen, som vid
personlig bekantskap upptäckt N:s förmåga, använde
hans skarpsinne, klokhet och viljekraft i politiska
värf. Särskildt hade N., mån om sitt stånds värdighet
och intressen, allvarsamt fäst konungens uppmärksamhet
på vådan af de då gängse pastoratsförsäljningarna
och nödvändigheten af kyrkoärendenas behandling
i lagligare former. Det stora inflytande han vid
1786 års riksdag utöfvade (vald som fullmäktig för
Härnösands stift, sedan han s. å. tillträdt Skellefteå
pastorat) stadgade det förtroende han redan vunnit
hos konungen, och 1 nov. 1786 utfärdades den af
N. författade instruktionen för en Ecklesiastik
beredning, i hvilken han själf fick plats och blef
den ledande viljan. Den obetydlige gymnasielektorn
(han fick nu vedernamnet "riksprosten"), i besittning
af konungens förtroende och handhafvare af den nya
ordning han skapat, ansågs vara så godt som minister
för kyrkliga ärenden. Invald s. å. (1786) i såväl
Svenska som i Vitt. hist. o. ant. akademien, intog
han i de litterära kretsarna en ej mindre framskjuten
ställning än i det politiska lifvet. Men om ock den
nya ordningen var för de flesta kyrkans medlemmar
välkommen, fördrogo dock de högre prelaterna ej gärna
att befallas af en underordnad, hvars hemlighetsfulla
makt väl mycket fick smaken af allenastyrelse och
hos hvilken man trodde sig spåra en viss lust att
minska biskoparnas inflytande. Till dessa motståndare
sällade sig andra ovänner, särskildt Schröderheim,
som aldrig kunde förlåta N., att denne 1786 skilt
honom från befattningen med kyrkoärendena, vidare
Armfelt, Wallqvist (sedan 1787 biskop i Växjö)
m. fl. Verkan häraf uteblef icke. Kanske ock Gustaf
III själf, ombytlig, missnöjd med en rådgifvare,
hvars försiktighet utgjorde en stark motsats till
konungens vidtsväfvande planer, och icke gärna
seende, att någon i hans omgifning skulle tro sig
alltför betydande, med afsikt låtit honom trängas åt
sidan. Säkert är, att N., som 1786 i hög grad åtnjutit
konungens förtroende, i början af 1788 saknade detta
äfven i de ärenden han själf handlade. Han hade att
kämpa med den yngre, glänsande Wallqvists inflytande,
och vid 1789 års riksdag afgick denne med segern.
Visserligen hade konungen i sina revolutionära
steg i början förtrott sig djupare åt N. än åt
Wallqvist, liksom N. både i allmänhet och som medlem
af de deputerade från ofrälse stånden, hvilka med
konungen öfverlade om Förenings- och säkerhetsakten,
gjort denne stora tjänster. Men hans betänksammare
råd harmonierade ej med den djärfva politik,
som nu invigdes, och Wallqvists uppträdande i det
offentliga ställde honom alldeles i skuggan. Därför
fick han icke heller efter revolutionen 1789 plats i
Allmänna ärendenas beredning eller i den särskilda
ecklesiastikexpedition, som då inrättades, ehuru
han i genomförandet däraf verksamt tagit del och
kunde ansett sig själfskrifven att bli chef för den
senare. Att just Wallqvist intog denna plats, var
det svåraste i nederlaget, och från den dagen rådde
mellan de bägge männen en oförsonlig motsats. N.,
med allt sitt maktlystna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:56:14 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbs/0703.html
