Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordiska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrigt anbefallda transporten af en här från Sverige
uteblef, såsom af rådet sades på grund af pest och
penningbrist, och under tiden blef utsikten till
ett förnyadt ingripande i Öst-Europa svagare, då de
allierade, föranledda ej minst af önskan att förhindra
detta och en möjlig samverkan med turkarna, angrepo
Sveriges tyska provinser (från 1711). Karl gjorde
dock fortfarande allt för att åter förmå Turkiet,
hvars sultan personligen var stämd för krig och för
samverkan med Sverige, till nytt angrepp mot tsaren
och konung August. I trots af att Sveriges ställning
försämrats genom den danska eröfringen af Bremen -
Hannover ockuperade samtidigt fredligt Verden -
tycktes dock på hösten 1712 utsikterna åter ljusna,
då genom Stenbocks energiska sträfvan en svensk här
verkligen förts öfver till Tyskland och sultanen,
föranledd ej minst af denna utsikt till samverkan,
åter bröt freden med tsaren. Om man endast haft
de östeuropeiska fienderna att bekämpa, hade man
måhända haft rätt goda betingelser för att lyckas,
men man hade också mot sig Danmark, och det var den
danska sjömaktens ingripande, som genom förstörandet
af den svenska förrådstransporten förlamade Stenbocks
rörelser, hindrade honom från att gå till Öst-Europa
och därigenom tillintetgjorde äfven sultanens
personliga offensivpolitik. Stenbocks seger vid
Gadebusch (dec. 1712) öfver danskar och sachsare blef
därför af ringa betydelse, och i maj 1713 måste han
med sin fälthär, som innestängts i fästningen Tönning,
ge sig åt fienden. Denna händelse drog (1714) efter
sig Holstein-Gottorps fall. Karl XII:s betydelse i
Turkiet hade betingats ej minst af hans ställning
som protektor af de talrika polska och kosackiska
skaror, som samlat sig kring honom, och han var
redan därigenom en faktor af vikt i de östeuropeiska
förhållandena. Då emellertid hoppet om samverkan
försvann och därtill den delvis af turkiska stormän
och tatarkanens intriger förorsakade kalabaliken
(1713) inträffat, ändrade sig situationen, särskildt
då den nu ingångna freden i Utrecht med förändring i
den allmänna politiska ställningen lät ett turkiskt
krigiskt uppträdande förefalla riskabelt. Sultanens
personliga styrelse upphörde åter, och en ny
storvesir, Ali pascha, riktade Turkiets krafter
mot Venezias besittningar i Grekland. För den
dessförinnan behöfliga afvecklingen af Turkiets
mot August och Peter riktade politik användes Karl
som ett slags gisslan och var under sin sista tid i
Turkiet (i Timurtasch och Demotika) egentligen endast
fånge. De turkiska uppgörelserna 1713 och 1714 med
tsaren och August medförde de stanislaisk-polska och
lillryska elementens fullständiga uppoffrande och
därmed omöjliggörandet af en direkt fortsättning
af Karls dittills följda östeuropeiska politik. I
fråga om hans planers misslyckande i Turkiet måste
förutom de här endast antydda momenten inom den
turkiska staten äfven tagas hänsyn till det nästan
ständiga motarbetandet af dessa planer från Österrike,
Holland och England, hvilka fruktade för, att deras
krigföring mot Frankrike och, hvad Österrike angick,
dessutom dess egen säkerhet kunde äfventyras genom
ett turkiskt framryckande i Polen eller eventuellt
ännu längre. En följd af Karls verksamhet i Turkiet
hade dock varit, att Finland i flera år förskonats
från anfall af de ryska truppstyrkorna, hvilka
måst koncentreras mot de turkiska gränserna eller
upptagits af uppgiften att genom anfall på Pommern
hindra kooperationen. Först på våren 1713 kunde tsaren
anfalla Finland, hvilket först ej försvarades med
tillräcklig energi, och därefter, sedan Armfelt trots
duglig krigföring besegrats vid Napo (febr. 1714)
godvilligt utrymdes af svenskarna. På hösten 1713
kom Stettin efter långvarig belägring och efter
invecklade underhandlingar i händerna på det neutrala
Preussen. I nov. 1714 återkom Karl till Stralsund,
och snart inträdde ett nytt skede af kriget, i det
att Preussen anföll Sverige, och äfven Hannover,
som af Danmark tillhandlat sig Bremen, slöt sig till
dess fiender. England, i personalunion förenadt med
Hannover, uppträdde äfven på ett ganska fientligt
sätt, om än ingen öppen krigsförklaring följde. Mot en
kombinerad preussisk-dansk-sachsisk styrka förlorade
Karl träffningen vid Stresow (nov. 1715), hvarmed
följde förlusten af Rügen, och i dec. 1715 föll
Stralsund, sedan Karl dessförinnan öfvergått till
Trelleborg. Med Wismars fall i april 1716 voro
alla Sveriges tyska besittningar förlorade. Det
gällde härefter det egentliga Sverige, och en rysk
här öfverfördes till Själland för att deltaga i ett
anfall på Skåne. Karl hade strax förut sökt att genom
anfallet på Norge febr.-juli 1716 på afgörande sätt
försvaga Danmark; detta anfall ledde emellertid icke
till något större resultat. Angreppet från Själland
skulle satts i gång under medverkan af en engelsk
eskader, men inställdes (hösten 1716) på grund af
tsarens misstro till sina allierade och äfven hans
respekt för Karl XII:s krigföring. Härefter var
sammanhållningen mellan Sveriges fiender slut;
den engelsk-hannoverske konungens ängslan öfver
de ryska truppernas fortsatta kvarstannande i
Tyskland gjorde honom till Peters fiende, och en
gruppering England-Danmark mot Ryssland-Preussen
framträder. Ryssland förband sig närmare med Preussen
genom traktaten i Havelberg 1716. August II intar
en mera obestämd ställning, närmast lutande åt den
ryska sidan. Det är denna situation, som Goertz,
dåmera Karls förnämste rådgifvare i utrikespolitiken,
söker utnyttja till att fullkomligt spränga alliansen,
spela ut den ena gruppen mot den andra och därigenom
skaffa Sverige en tillfredsställande fred. Vapnen
hvila i all hufvudsak, och åt olika håll drifves en
mängd underhandlingar, hvilkas gång hitintills ej
blifvit fullständigt utredd. En olycka för Sverige
var emellertid, att Frankrike, på hvars hjälp man
trott sig kunna räkna, närmade sig England. Genom
Georg I:s politik drefs Karl XII att i någon mån
närma sig de engelske jakobiterna, och möjligen har
han äfven afsett att genom militärisk aktion söka
störta hannoverkungadömet i England. Förbindelser
ha egt rum mellan Sverige och Spanien, hvars
ledande minister Alberoni hade vidtomfattande
planer, men dessa förbindelser äro ännu ej närmare
kända. Goertz hade anknutit förbindelser med tsaren,
och i maj 1718 började i den åländska skärgården
underhandlingar, som voro afsedda att åstadkomma
fred och möjligen t. o. m. förbund mellan Sverige
och Ryssland. Dessa förhandlingar, ur hvilka
tidvis framskymtade tanken på en sammanslutning
Sverige-Ryssland-Preussen-Frankrike-Spanien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
