- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1317-1318

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordiska spelen - Nordiska spetsen, zool. Se Hunden, sp. 1314 - Nordiska språk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gen har det ekonomiska ansvaret. Programmet har
hittills omfattat all möjlig slags vinteridrott,
skidlöpning, skridskoåkning, issegling,
bandy m. m. samt dessutom åtskilliga andra
idrottsgrenar, som inom- eller utomhus kunna
gå af stapeln äfven vintertid, såsom fäktning,
simning, hästkapplöpningar i snö, ballongseglingar,
traftäflingar, automobiltäflingar o. d. Anslutningen
har både från de svenske och utländske idrottsmännen
visat sig vara mycket stor, och spelen kunna
redan nu sägas ha vunnit stadga som en erkänd
institution vid sidan af de moderna Olympiska spelen.
E. B-ll.

Nordiska spetsen, zool. Se Hunden, sp. 1314.

Nordiska språk (Skandinaviska språk), de sinsemellan
nära besläktade språk, som talas och talats af den
germanska befolkningen i Skandinavien och i de trakter
utom Skandinavien, som därifrån helt eller delvis
befolkats. Det skandinaviska språkområdet utgöres
f. n. af: Sverige (utom de nordligaste delarna af
Lappland och Norrbotten samt några byar i Värmland,
där finska, och vidare mellersta Lappland samt
några trakter i Jämtland, Härjedalen och Dalarna,
där lapska uteslutande eller öfvervägande talas);
de svensktalande delarna af Finlands västra och södra
kust och skärgård samt Åland; en liten svenskspråkig
bit af Estlands kust samt (delvis) de estländska
öarna Dagö, Nargö, Nukkö, Odensholm, Ormsö och
de båda Rågöarna; den från Dagö koloniserade byn
Gammalsvenskby i södra Ryssland (guv. Cherson); den
till Livland hörande ön Runö, där äfvenledes svenskt
språk förekommer (fordom också på Ösel m. fl. smärre
öar); Norge utom vissa af lappar och finnar bebodda
trakter, förnämligast i den nordligare delen af
landet; Danmark med Färöarna, Island och Grönland
(där dock en högst ringa del af befolkningen är
dansktalande); norra delen af Slesvig; slutligen
åtskilliga skandinaviska nybyggen i Nord-Amerikas
förenta stater (företrädesvis i Minnesota och i
Illinois), Canada, Syd-Amerika (företrädesvis
Argentina) och Australien. Dessutom ha under
längre eller kortare tid skandinaviska dialekter
talats å följande orter: isländska på Grönland
(986–1450); norska i vissa delar af Irland
(800–1250) och norra Skottland (800–1650) samt på Man
(800–1450), Hebriderna (800–1400 eller något längre),
Shetlandsöarna (700–1750) och Orkneyöarna (800–1725);
danska i hela Slesvig och nordöstra England
("Danelagen"), 875–1175, samt (kanske jämte norska)
i Normandie (900–1100, på sina ställen t. o. m. något
längre); svenska (här och där) i Ryssland (862–1050
i Kiev, 1300 eller längre i Novgorod).

Den tidpunkt, då den germanska befolkningen bosatt
sig i Skandinavien, kan ännu icke ens någorlunda
exakt anges. Dock är det alldeles säkert, att
germaner funnos där redan f. Kr., ja högst sannolikt
redan vid den s. k. yngre stenålderns början (i 5:e
årtusendet f. Kr. eller möjligen ännu tidigare). I
sådant fall ha de nordiska l. skandinaviska språken
mer än 6,000-åriga anor. Emellertid känner man intet
om deras beskaffenhet under tiden f. Kr. Först från
ungefär början af den kristna tidräkningen stå några
upplysningar att vinna rörande de gamle skandinavernas
språk, hvilket då synes ha varit utbredt icke blott
öfver
Danmark (inberäknadt hela Slesvig) samt stora
delar af (södra och mellersta) Sverige och Norge,
utan äfven sträckt sig till flera områden i Finland
och Estland. Trots denna ganska stora geografiska
utbredning tyckes språket ha varit tämligen likartadt
öfver hela detta område, hvarför man också betraktar
detsamma som ett enhetligt språk, modern till
de yngre, skilda skandinaviska språken, och man
benämner det i öfverensstämmelse härmed det urnordiska
språket
. De äldsta källorna för vår kunskap om detta
utgöras af de lån i fråga om ordförråd, hvilka under
de första århundradena e. Kr. (några kanske ännu
tidigare) gjorts af finnarna från de svenska grannarna
i Finland och Estland samt sedan från finnarna spridt
sig till lapparna och hvilka i finskan och lapskan
bevarats ända intill våra dagar. Dessa lånord, som
företrädesvis beteckna kulturföremål, uppgå till
flera hundra och äro till sin språkform af ytterst
ålderdomlig prägel, t. ex. fi. terva (ty. teer,
fsv. tiæra), tjära, kansa (fnhty. hansa), folk,
sällskap; lapp. sajet (got. saian, fsv. sa), att
så, divres (fnsax. diuri, sv. dyr), dyrbar. Också
utgöra dessa ord, jämte de hos samtidiga romerska och
grekiska författare citerade, de äldsta spår man eger
af germanskt tungomål öfver hufvud. Om det urnordiska
språkets skaplynne kunna emellertid naturligtvis
dessa ur sitt sammanhang lösryckta glosor icke upplysa
mycket. Men redan före öfvergången från den äldre till
den yngre järnåldern (omkr. 400) uppträda verkliga
sammanhängande språkminnesmärken. Eedan under de
första århundradena e. Kr. hade nämligen kännedomen
om och bruket af det äldsta (24-typiga) runalfabetet
från germanerna vid Svarta hafvet spridt sig till
skandinaverna. Vi ega bevarade till våra dagar
urnordiska runinskrifter ända från tiden omkr. 300
eller något förr, och dessa äldsta inskrifter
(omkr. 200 år äldre än handskriftsfragmenten
af Vulfilas gotiska bibelöfversättning) utgöra
sålunda de germanska folkens äldsta egentliga
språkminnesmärken. Dessa runinskrifter förekomma
mest på stenar (stundom å klippväggar) och brakteater
(ensidigt präglade guldmynt, använda som prydnader),
men äfven på husgeråd af metall och trä, på vapen
och smycken. Man har hittills upptäckt öfver 100,
af hvilka dock blott ungefär hälften är i språkligt
afseende upplysande, och äfven af dessa äro de flesta
ytterst korta. Den längsta, den å grafstenen från Tune
i sydöstra Norge, innehåller endast 16 ord. Språket är
af något yngre skaplynne än i de äldsta finsk-lapska
lånorden. Däremot är det i väsentliga punkter
ålderdomligare än de gotiska urkundernas och är
utan tvifvel det bland alla germanska språk, som står
närmast det förutsatta urgermanska moderspråket. En
af de äldsta bland de urnordiska inskrifterna är den
å guldhornet från Gallehus vid dansk-tyska gränsen
(se Guldhornen). – Trots de urnordiska
källornas ringa omfång, och ehuru af inskrifterna ännu
en del icke kunnat tolkas, äro de likväl tillräckligt
gifvande för att låta oss med full säkerhet bestämma
det urnordiska språkets släktskapsförhållanden. Det
visar sig tillhöra den germanska språkfamiljen
inom den indoeuropeiska språkstammen samt utgöra en
själfständigt och egendomligt utvecklad språkgren,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:27 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0719.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free