Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vesteraalen namnet Eggen, n. v. om Stad Storeggen.
Litet n. om Stad afviker banken från norska kusten
och fortsätter öfver till Shetlandsöarna. Dessa
hafsbankar tyckas bevisa, att det i forna geologiska
perioder funnits landfast förbindelse mellan å ena
sidan Skandinaviens och Spetsbergens bergsystem,
å den andra Brittiska öarnas. Ung. från Stad
och söderut längs kusten till Kristianiafjorden är
i Nordsjöns och Skageraks botten en 60–100 km.
bred sänka, "den norske rende", med ett djup af
300–600, i enstaka fall 700–800 m., under det
att Nordsjöns medeldjup eljest är blott omkr.
90 m. N:s kust är i det stora hela brant. Större
kuststräckor af flack natur finnas blott vid Lister
och Jæderen. Den 40–200 km. breda tröskeln l.
sockeln utefter N:s västkust genomplöjes förutom
af den längsefter löpande "norske rende" tvärsöfver
af åtskilliga inskärningar, som bilda en
fortsättning af fjordar innanför. Själfva fastlandets
kustlinje sluttar i regel ej helt ut i hafvet; stranden
har ofta ytterst låga, någorlunda vågräta
partier, den s. k. "strandflaten", ofta innefattande
utanför liggande kala, af grundt vatten omgifna
holmar och skär. Den talrika vestlandsbefolkningen
bor till större delen på "strandflaten".
K. V. H.
Öar. N. omges längs nästan hela kusten af en
någorlunda sammanhängande skärgård af största
betydelse för kustfarten. De allra flesta af öarna
äro små. Störst äro Hindö (2,238 kvkm.), Senjen
(1,596 kvkm.), Söröen (971,6 kvkm.), Langöen
(887 kvkm.) och Hiteren (565 kvkm.). Öarnas areal
utgör omkr. 22,000 kvkm. (7 proc. af N:s hela
ytvidd). Deras antal är minst 150,000, hvaraf
71 proc. komma på Nord-N. 1910 voro 2,367
kustöar och 81 färskvattensöar bebodda af 396,170
pers. (16,7 proc. af N:s befolkning).
K. V. H.
Fjordar. Intet annat land har i liknande
grad kusten sönderskuren af djupt inträngande,
ofta starkt förgrenade, men gärna jämförelsevis
trånga fjordar. Då många af dem skära in i höga
fjällmassiv, verka de ofta som väldiga klipprämnor.
Särskildt är detta fallet på Vestlandet, världens
mest typiska fjordkust. Flera fjordar äro betydligt
djupare än hafvet därutanför. De största fjordarna
norrifrån räknadt äro Varangerfjord l. Varangeren,
Tanafj., Laksefj., Porsangerfjorden l. Porsangen,
Altenfj. l. Alta, Kvænangerfj. l. Kvænangen,
Lynsfj. l. Lyngen, Ulsfj., Balsfj., Malang(er)fj. l.
Malangen, Ofotfjorden l. Ofoten, Tysfj., Folden l.
Folla, delad i två oregelbundna armar, Nordfolden
och Sörfolden, Saltfj. l. Salten, som bildar
Saltströmmen, N:s största "malström" (se d. o.), Ranfj.
l. Rana, Vefsenfj. l. Vefsna, Bindalsfj. med de två
grenarna Tosen i n. ö. och Sörfjorden i s. v.,
Foldenfj. och dess fortsättning Indre Foldenfj.,
Trondhjemsfj., Halsefj., längre in kallad Stangvikfj.,
Tingvoldfj., längre in kallad Sundalsfj., Molde- l.
Romsdalsfj., Söndmörs- l. Storfjorden, Nordfj., med
många bifjordar, hvaribland Olden, Loen och Stryn,
vidare Fördefj., Sognefj., jätten bland N:s fjordar,
Fensfj., Bömmelfj., med dess fortsättning Hardangerfj.
och dennas utlöpare i s. Sörfjorden, Buknfj.
l. Stavangerfj. med dess många förgreningar, tills.
kallade Ryfylkefjordarna, och slutligen Kristianiafj.
med Dramsfj. och Tönsbergsfj. på västsidan samt
Iddefj. och Bundefj. på östsidan.
K. V. H.
Vattendrag. 13,195 kvkm. af N:s yta
täckas af färskvatten. Landet är beströdt med
insjöar o. d., de flesta mycket små. De största
äro Mjösen (362,4 kvkm.), Fämun (205 kvkm.),
Rösvandet (191 kvkm.), Randsfjorden (136 kvkm.),
Tyrifjorden (134 kvkm.), Snaasenvandet (117
kvkm.) och Tunnsjöen (99 kvkm.). Många af dem
äro mycket djupa, mellan 400–500 m. N. har en
stor mängd älfvar, de flesta så strida, att de ej
kunna användas som allmänna farleder för fartyg
eller båtar, men däremot för flottning af timmer
(årligen flottas omkr. 23 mill. timmerstockar).
Vattendragen äro rika på forsar, som de senare åren
alltmera användts för industrien. Vid 1912 års
slut utgjorde den utnyttjade vattenkraften öfver
1 mill. hkr, och hela vattenkraftsmängden anses i
regleradt eller utbyggdt tillstånd representera minst
7 mill. hkr, hvaraf omkr. 1/10 är statens. Enligt
lag af 4 aug. 1911 har reglering af ett vattendrags
vattenmassa i industriellt syfte i regel gjorts
beroende af k. koncession. N:s viktigaste vattendrag
(älfvar), uppräknade norrifrån, äro i Nord-N.:
Pasvikelv, Tana (hvaraf blott nedre femtedelen
helt tillhör N.), Altenelv, i sitt nedre lopp
kallad Storelven, i sitt öfre Kautokeino-elven,
Maalselven, som bildats genom sammanflytning af
Malangs- och Barduelv, med Stor-, Indset- och
Bardufossen, Fykanaa, Ranelven l. Rana (med bl. a.
Reinfossen), Rösaaen, Namsen, med bl. a. Fiskemfossen
och Gangtræfos, Stjördalselven, som upptar
Kobberaaen, med Övre och Nedre Kobberaafoss, och
Forra, med Forrafoss, Nidelven, med Hyttefossen
samt Övre och Nedre Lerfoss, Driva l. Sundalselven
och Aura, med bifloden Mardöla. Vestlandets vattendrag
äro i regel korta, men vattenrika med många,
ofta mycket höga forsar och fall: Aaröielven med
Helvedesfossen, Aardalsvasdraget, i sitt öfversta
lopp Ulla-elv, hvars biflod Morkakoldedöla bildar
N:s högsta vattenfall, Vettisfossen (261 m. h.),
Matreelven med Hommelfossen, Haugedalselven,
Tysseelven, bildad genom Kvitingsvasdragets
förening med Ekedalselven, Simadalselven med de
höga vattenfallen Rambesdalsfoss och Skykjefoss,
Eidfjordvasdraget, hvars hufvudälf Bjoreia i
Maabödalen bl. a. bildar den praktfulla Vöringfoss
(163 m.) och hvars biflod Veigo har den vackra
Valurfoss, Kinso l. Tysseaaen med den för sin
skönhet berömda Skjeggedalsfoss (160 m.), Förreselven
i Jösenfjord, Aardalselven l. Storaaen med
Hiafossen och Rykanfossen, Sira l. Sireaaen med
bl. a. Lindelandsfossene och Dorgefossen, Otteraaen
l. Otra, Setesdalens vattensystem med bl. a.
Vigelandsfossen, Hunsfossen, Paulenfossen,
Sundfossen, Arendalsvasdraget l. Nidelven, som bildas
genom förening af Nisserelven och Fyreselven, med
bl. a. Rygene, Evenstadfoss, Högfossene och
Böilefoss; Skienvasdraget, som har 3 hufvudgrenar:
Tinnsjö-, Seljord- och Bandak-vasdragene, alla
utmynnande i Norsjö (som genom Skienselven utfaller
i Skagerak), af hvilka Tinnsjövasdraget i sin öfre
del kallas Kvenna och Maaneelven, bildande Rjukan
(104 m.), till 1906 N:s största vattenfall, nu
totalt försvunnet och användt af de norska
salpeterverken, och i sin nedre del Tinne l. Tinnelven
(alla Skienvattendragets grenar och bifloder ha
stora, till stor del redan utbyggda vattenfall,
Svælgfoss, Tinnfossen, Lienfossen, Skotfoss,
Grönvold- och Aarlifossene, Staubfossen, Vrangfossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
