Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lier (nära Drammen) är den dock ofta, i form af
fruktodling, en hufvudnäring. Därjämte har de senare
årtiondena anlagts en mängd handelsträdgårdar
och själfständiga trädgårdskolonier kring
de större städerna. Trädgårdsjordens hela
areal var 1907 100,5 kvkm. (hvaraf 43 i
Östlandet); produktionsvärdet är omkr. 15
mill. kr. Staten har upprättat trädgårdsskolor
och lämnar bidrag till kurser i trädgårdsskötsel.
K. V. H.
Skogsskötseln har alltid spelat en betydlig
roll i norska folkets ekonomi, men skogarna ha
under tidernas lopp i stor utsträckning minskats,
dels genom klimatiska förändringar, som åstadkommit
en sänkning af trädgränsen, dels genom hänsynslös
afverkning. Under 1800-talets senare hälft beräknas
årliga tillväxten för de 5 sydliga stiften ha utgjort
8,7 mill. kbm., under det att afverkningen i medeltal
uppgick till 9,1 mill. kbm. Själfva skogsgrunden antas
i historisk tid ha minskats med 30,000 kvkm. Dess
utsträckning beräknades 1907 till 69,000 kvkm. (21
proc. af N:s areal), hvaraf 61,4 proc. bevuxna
med barrskog (den i landet ursprungliga tallen,
Pinus silvestris, och den från Sverige invandrade,
i nyaste tid öfvermäktiga granen, Picea excelsa)
och 21,1 proc. med löfskog (alldeles öfvervägande
den t. o. m. i landets nordligaste trakter växande
björken, Betula verrucosa och odorata), medan 17,5
proc. upptagas af improduktiv skogsmark. Skogarnas
värde anslogs 1909 till 570 mill. kr., hvilket
torde vara mycket lågt beräknadt. Hufvudmassan
af skogen finns i Östlandsamten: Hedemarkens
(där Österdalen ensam har 19 proc. af landets
skogsareal), Kristians, Buskerud, Bratsberg och
Trondhjems amt. Skogsbruket och träförädlingen
äro N:s näst viktigaste näring. Medan utförseln af
huggen och sågad timmer gått beaktansvärdt tillbaka
i kvantitet, ha produktion och export af trämassa
och cellulosa ökats (se nedan: Handel). – Intresset
för skogens bevarande och förnyelse har vaknat,
och det praktiska arbetet för rationell skogsvård
har vuxit, särskildt sedan det organiserats af
Det norske skogselskab (st. 1898, statsunderstöd
1912: 130,000 kr.). Äfven lagstiftningen har på
detta område kraftigt ingripit. Så blef 1892 all
utförsel af timmer från landets tre nordligaste amt
förbjuden, 1893 utfärdades lag om fridlysta skogar,
och 1909 gjorde lagen "om erhvervelse af skog"
skogsförvärf beroende af k. koncession ej blott
för utlänningar och aktiebolag, utan äfven för
norska medborgare, som redan ega skoggrund utöfver
en i lagen bestämd storlek. – Jakt. Af större
rofdjur, såsom björn och varg, återstå ej många
(1910 fälldes endast 26 björnar och 35 vargar),
roffåglar äro långt talrikare. För de flesta rofdjur
och roffåglar betalas skottpremier. Ang. jakten på
matnyttigt villebråd må nämnas, att 1908 fälldes
bl. a. 1,122 älgar, 591 vildrenar och 145 hjortar. Af
fågel skjutes och fångas en mängd ripor (minst 1
mill. årligen), orrar, tjädrar, järpar, morkullor,
beckasiner, trastar, änder, vildgäss och alkor. Många
djur äro skyddade genom delvis mycket stränga
fridlysningsbestämmelser. Några, såsom bäfver,
rådjur, svan och fasan, äro t. o. m. fredade hela
året. Genom jaktlagen af 20 maj 1899 inskränktes den
förr allmänna rätten att jaga, frånsedt rofdjursjakt,
åt egaren af marken. Utlänning, som vill idka
jakt eller
fångst utanför sina egor, måste erlägga en årsafgift
af 100 kr. till statskassan. I norra N. är insamling
af ägg och dun, särskildt ejderns, ett näringsfång
på fågelbergen (de s. k. "fuglevær").
K. V. H.
Hvalfångst har idkats sedan urminnes tider i
N. Rationellt organiserad näringsgren blef den
dock först genom S. Foyn (se d. o.) i midten af
1860-talet. Fångsten kulminerade 1886, då den idkades
af 19 bolag med 35 fångstfartyg. Då hvalbeståndens
aftagande ansågs skada fisket, förbjödos därför genom
lag af 1904 fångst och tillgodogörande af hval i
norra N. under 10 år, ett förbud, som 1913 förlängdes
på ytterligare tio år. Detta tvang hvalfångarna att
flytta sin verksamhet dels till Island, Spetsbergen,
Färöarna och Shetlandsöarna, dels, och förnämligast,
söderut, till Syd-Afrika, Syd-Georgia, Syd-Shetland,
Chile och Kerguelens land. Utvecklingen gick raskt
framåt. Det på fångsten nedlagda kapitalet, som
sedan 1906 tiodubblats, beräknades för 1912 till
något öfver 40 mill. kr. Inalles organiserades
från N. 1912 60 bolag med 34 landsstationer i
alla världsdelar, 39 flytande kokerier och 161
fångstfartyg. Årets vinst af olja utgjorde 491,000
fat (världsproduktionen omkr. 700,000 fat). Antalet
fångade hvalar var 1911 13,800; bolagens totalvinst
s. å. var 22 mill. kr. Fångsten idkas från Sandefjord,
som gått i spetsen, Larvik, Tönsberg, Kristiania
och Haugesund. Fångsten af näbbhval ("bottlenose")
i hafvet mellan N., Island, Grönland och Färöarna,
dock hufvudsakligen s. om isrännan mellan Island
och Jan Mayen i apr. och maj, började på 1880-talet,
kulminerade på 1890-talet och sysselsatte ännu 1901
58 fartyg (fångstens värde 0,67 mill. kr.), men har
senare gått tillbaka. Äfven den 1846 af S. Foyn
grundlagda sälfångsten har gått tillbaka; 1911
inbragte den 0,74 mill. kr.
K. V. H.
Fisket har sedan äldsta tider varit en af N:s
viktigaste näringar. Utom det urgamla kustfisket,
särskildt från Lofoten, har sedan slutet af
1800-talet idkats hafsfiske på bankarna längre
bort från norska kusten. Af största betydelse är
torskfisket om vintern och våren (jan.–apr.) på
sträckan från Tromsö amt till Stavanger amt (då
s. k. stortorsk l. skref fångas) och apr.–juni utanför
Finmarkens kust (s. k. lodde-torsk, emedan den lefver
af loddestimmen där). Fångstredskapen äro handsnöre
(i Finmarken), backor eller garn, fasta ("sættegarn")
eller flytande (s. k. drifgarn), och fisket idkas i
allt större skala från ång- och däckade motorbåtar,
till hvilkas anskaffning staten de senare åren lämnat
lån. Fiskarna bereda själfva fisken som saluvara dels
genom lufttorkning på träställningar ("hjell"),
hvarvid erhålles "stockfisk", som exporteras
hufvudsakligen till Sverige och Italien, dels
genom saltning och torkning på flata klipphällar,
hvarvid man får s. k. "klippfisk", som exporteras
särskildt till Spanien, Portugal och det latinska
Amerika. Biprodukter äro fisklefvertran (hvaraf
som artikel på världsmarknaden framställes mycken
hydroxylfri s. k. "dampmedicintran"), rom, särskildt
använd som agn vid det franska sardinfisket, och
af affallet guano. I medeltal kan de senare åren
fångsten beräknas till omkr. 50 mill. st. till ett
värde af omkr. 20 mill. kr. Torskfiske idkades 1911
af 86,301 fiskare med 19,407 fartyg, och en fångst
af 65,05 mill. st. torsk (32,4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
