Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillträde till universitetet och högre
fackskolor. Lärarna ("overlærere" och "adjunkter")
bilda ett lärarråd med vidsträckt befogenhet. Dessutom
har hvarje skola en direktion ("forstanderskap") med
väsentligen kontrollerande uppgift. De flesta högre
allmänna läroverken äro samskolor. Särskilda (alltid
privata) flickskolor finnas blott i några större
städer. Af högre allmänna läroverk med examensrätt,
offentliga, kommunala och privata, funnos 1910
inalles 90 med 843 lärare och 514 lärarinnor samt
17,861 elever (9,323 gossar, 8,538 flickor); dessutom
funnos 98 skolor utan examensrätt med 154 lärare,
166 lärarinnor och 3,736 elever (2,120 gossar, 1,616
flickor). Statens anslag för 1913–14 är inalles 1,79
mill. kr. Ett gemensamt "undervisningsraad" (7 af
departementet för 5 år utnämnda led.) kontrollerar
undervisningen och organiserar examina. – Fack- och
specialskolor: Den tekniske höiskole i Trondhjem
(i verksamhet sedan 1910, med 4-årig kurs),
underhållen af staten, 3 tekniska mellanskolor
(i Kristiania, Bergen, Trondhjem, med 2-årig
kurs), tekniska skolan i Karljohansværn (med 1
1/2 års kurs), hvartill kommer en mängd tekniska
aftonskolor, offentliga teckningsskolor och praktiska
yrkesskolor, till hvilka staten 1913–14 bidrager
med inalles 573,035 kr.; krigshögskolan (se
Militære höiskole); kommunala handelsgymnasier
(med 3-årig undervisning i Kristiania och Bergen,
med 2-årig i Trondhjem); landbrukshöjskole på Aas
(se d. o.), amtslandtbruks- och husmodersskolor,
mejeri-, ystnings-, trädgårds- och skogsskolor;
Kvinnliga industri-, hemslöjds- och yrkesflitskolor
(i de flesta städer); Kunstakademi (upprättad 1909),
Haandverks- og kunstindustriskolen i Kristiania;
navigations- och maskinistskolor. Specialskolor äro
slutligen s. k. "abnormskolor", särskildt blind-,
döfstum- och idiotanstalterna, under öfveruppsikt
af en direktör, samt några internat ("skolehjem")
för försummade och tvångsskolor för vanartiga
barn. N. har ett universitet (se därom Kristiania
universitet). – Undervisningsväsendet stödes af
ett starkt utveckladt biblioteksväsen (se därom
Bibliotek, sp. 278, och Folkbibliotek, sp. 736).
K. V. H.
Språk. Se Norska språket.
Litteratur. Se Norska litteraturen, Tidning och
Tidskrift.
Bildande konst. Se Norsk konst.
Musik. Norska folkmusiken, som antagligen sträcker
rottrådar ned till den äldre medeltiden och äfven
hednatiden, är rik på melodier i dur och moll, ej
sällan sköna och ofta företeende egendomligheter
i rytmiskt hänseende samt i sådana intervaller
som öfverstigande kvart. Folkvisorna ha nog i
Norge liksom annanstädes rönt inverkan af katolska
kyrkosången, och kringvandrande lekares spel torde
ha gifvit ett och annat uppslag till dansmusikens
gestaltning. Slaat blef benämning på folkdansmelodi,
och denna antog olika skepnader: den menuettliknande
gangar, hvaraf halling är en afart, den lifliga
springar (springdans), vossarull m. fl. Egendomliga
folkinstrument, såsom langeleik och hardangerfiol
(se dessa ord), kommo i bruk, och på lurar och horn
blåstes vallåtar (lok m. m.). Frön till konstmusik
såddes
fr. o. m. 1600-talet af stadsmusikanter, organister
och kantorer. Latinskolelärjungarna (särskildt i
Bergen) ledde koralsången och utförde kyrkliga
körstycken. 1765 stiftades i Bergen det första
norska musiksällskapet, Harmonien, som än i dag
är lifaktigt. I Trondhjem verkade 1786–1843 Det
musikalske selskab, i Kristiania 1809–38 Det
musikalske lyceum och 1848–67 Det filharmoniske
selskab (under K. Arnold, F. A. Reissiger och
O. Winter-Hjelm). Mer betydande vardt den af Grieg
1871 stiftade, ännu verksamma Musikforeningen (se
under d. o.). Oratorier ha utförts af Korforeningen
(stiftad 1879; nu Cæciliaforeningen) under
T. Lammers (f. 1841), och denne sångare har äfven
beredt folkvisan en plats i konsertlifvet; kyrkliga
a-cappella-verk ha odlats af Gröndahls kör och Holters
kör, och om utvecklingen af manskörföreningar ha i
synnerhet J. D. Behrens (1820–90), F. A.
Reissiger (1809–83) och O. A. Grondahl (f. 1847)
inlagt förtjänst. Jämväl kammarmusiken har intagit
en plats i Kristianias konsertväsen. Bristen på en
fast operainstitution i landet har i flera hänseenden
hämmat musiklifvets uppblomstring.
På tonsättningens område ha de senaste 80 åren
att uppvisa en nationell norsk utveckling.
Ole Bull (1810–80) lyckades emellanåt träffa den
inhemska folktonen. L. M. Lindemans (1812–87) från
1839 fortgående samling af norska folkmelodier
(fortsatt af C. Elling) öppnade tillgång till
skatter, ur hvilka tonsättarna sedan kunnat ösa
rikligen. H. Kjerulfs (1815–68) ädla romanskonst
bottnar väl så mycket i norska folkvisan som i tyska
romantiken, och R. Nordraak (1842–66) hann åtminstone
utpeka riktlinjen för en mer oblandadt nationell
tondiktning. J. Svendsen (1840–1911) upptog ofta
folktonen som motiv i sina präktiga instrumentalverk,
men genomgående grundton blef den först hos E. Grieg
(1843–1907), som inför världen blifvit dess
typiske företrädare både å melodiens, rytmens och
harmonikens vägnar. Kjerulfs riktning har följts af
O. Winter-Hjelm (f. 1837), E. Neupert (1842–88),
Kr. Cappelen (f. 1845), J. Haarklou (f. 1847),
Agathe Backer-Gröndahl (1847–1907), P. Winge (f. 1858)
och i någon mån C. Elling (f. 1858), medan Svendsen
och Grieg (samt äfven Richard Wagner) mer direkt
inverkat på I. Holter (f. 1850), O. Olsen
(f. 1850), Kr. Sinding (f. 1856), G. Schjelderup
(f. 1859), J. Halvorsen (f. 1864) och E. Alnæs
(f. 1872). Till Berlioz’ stil anslöt sig J. Selmer
(1844–1910) i sina kompositioner. Sångromansen intar
en bred plats i de norske tonsättarnas alstring,
och dess mästare ha förblifvit Kjerulf, Grieg och
Sinding. På operamusikens fält ha Elling, Haarklou,
Olsen och (med musikdrama) Schjelderup försökt sig. –
Utöfvande norska tonkonstnärer, som skapat sig
ett rykte, äro violinmästaren O. Bull, pianisterna
E. Neupert, Agathe Backer-Gröndahl, Erika Lie-Nissen
(1845–1903), M. Knutzen (1863–1909), K. Nissen
(f. 1879) och Fridtjof Gröndahl (f. 1885),
sångerskorna Amunda Kolderup (1846–82), Gina Oselio
(Ingeborg Aas-Björnson, f. 1858), Olive Fremstad,
<sp>Cally
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
