Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den monarkiska styrelseformen. Blott en kort
tid utgjorde N. en del af Knut den stores rike. Hans
son Sven, åt hvilken styrelsen i N. öfverlämnades,
vann icke många anhängare; och när de höfdingar, som
stått i spetsen för resningen mot Olof, inkallade
den efter döden som helgon dyrkade konungens unge
son Magnus den gode (1035–47) från Gårdarike, föll
det danska väldet hastigt sönder, och från denna tid
stod den norska enhetsstaten orubbad. Magnus, hvilken
man tillägger utarbetandet af N:s första skrifna
lag, blef vid Hardeknuts död (1042) konung äfven i
Danmark och vann 1043 den stora segern öfver venderna
på Lyrskovsheden. Vid hans död skildes N. från
Danmark och tillföll Olof den heliges halfbroder
Harald Hårdråde (1047–66), som redan under Magnus’
regering framställt anspråk på del i riket och blifvit
antagen till dennes medregent. Sedan han stupat vid
Stanfordbro under försöket att eröfra det angelsaxiska
konungariket i England, efterträddes han af sin son
Olof Kyrre (1066–93), som förde en mycket fredlig
regering. En fullständig motsats till honom var hans
son Magnus Barfot (1093–1103), som ständigt låg i
strid dels med Sverige, dels i Skottland, dels på
Irland, hvarest han fick sin bane. Konungadömet ärfdes
af hans tre söner, af hvilka Sigurd Jorsalafare
(1103–30), som lefde längst, vann rykte genom sin
härfärd till Heliga landet och Konstantinopel och
sitt korståg till Småland (den s. k. Kalmar leding,
1123). Under hans tid blef Jämtland förenadt med N.
Inbördeskrigens tid ("Hundraårskrigen",
1130–1240). Mot Sigurds son Magnus den blinde (1130–39)
reste sig Harald Gille (1130–36), som
påstod sig vara Sigurds broder. En förlikning,
enligt hvilken de gemensamt skulle styra landet med
lika rätt, räckte endast några år, ty Magnus fördref
1134 Harald. Denne återkom snart, bländade Magnus och
inspärrade honom i Nidarholms kloster, men mördades
1136 af Sigurd Slembe (1136–39), som äfvenledes påstod
sig vara en broder till Sigurd Jorsalafare. Under den
fortsatta striden mot Harald Gilles söner stupade både
Sigurd och den af honom ur klostret uttagne Magnus i
sjöslaget vid Holmengrå. Under de tre Haraldssönerna
Sigurd Munds (1136–55), Inge Krokryggs (1136–61)
och Eysteins (1142–57) samregering försiggick den
norska kyrkans organisation. Biskopsstiften voro
väl redan förut delvis ordnade, men primatet öfver
norska kyrkan låg hos Lunds ärkebiskop. Efter
öfverenskommelse med konungarna upprättade
den påflige legaten Nicolaus Albanensis 1152 en
ärkebiskopsstol i Nidaros (Trondhjem) och invigde
den förste ärkebiskopen som hufvud för den nya norska
kyrkoprovinsen. Därjämte inrättades domkapitel vid
alla biskopssäten m. m. Grunden var nu lagd till
hierarkien, och snart kunde den kraftigt gripa in
för att främja egna intressen mot konungen och de
världslige stormännen. Kort efter legatens afresa
utbröt emellan bröderna öppen fejd, i hvilken Sigurd
och Eystein stupade. Sigurds son Håkan Herdebred
(1157–68) uppställdes som motkonung mot Inge,
hvilken föll i strid emot hans anhängare, men hvars
parti fortsatte kampen under ledning af jarlen Erling
Skakke, gift med en
dotter till Sigurd Jorsalafare. Erling lät 1161 utropa
sin femårige son, Magnus Erlingsson (1161–84),
till konung och nedgjorde följande året med dansk
hjälp den fjortonårige Håkan. Därpå lät han 1163
vid ett stort riksmöte i Bergen, som var på samma
gång ett provinsialkonsilium och ett höfdingmöte,
kröna sin son, N:s förste krönte konung. Vid samma
tillfälle träffades med kyrkan en öfverenskommelse,
som skulle knyta denna fast vid konungadömet
och därigenom ge detta ökadt stöd. N. blef i
själfva verket ett valrike, där prelaterna voro
makthafvare. Mot Erling och hans son uppstodo nya
pretendenter. En af dessa var Eystein Meyla, Eystein
Haraldssons son. Hans parti antog namnet birkebeinar
(se d o.) och fick efter Eysteins fall (1177)
en ny anförare i den från Färöarna ankomne Sverre
(1177–1202), som påstod sig vara en son af Sigurd
Mund. Under stora faror och många strider förde han
partiet till seger, sedan Erling (1179) och hans son
Magnus stupat. Sverre hade äfven kyrkans prelater och
många af den mäktiga aristokratien emot sig, men han
höll ut med beundransvärd seghet, alltjämt kämpande
för konungadömets sak, huru många motståndarna än
voro. Af alla motståndarna var ledaren af
baglernas (se d. o.) parti, biskop Nikolaus Arnessön
(se denne), den farligaste. Efter Sverres död stannade
kronan inom hans ätt, som sålunda gick segrande ur den
långa striden. Dess sista skede utkämpades af Sverres
sonson Håkan Håkansson (1217–63), som efterträdde Inge
Baardssön (1204–17) och. som i dennes halfbroder Skule
Baardssön fick en farlig motståndare. Sedan Håkan
länge sökt tillfredsställa Skules växande anspråk,
men denne slutligen, 1239, antagit konunganamn, kom
det till öppen strid om kronan. Skule föll, 1240,
inga pretendenter uppstodo vidare, och inbördeskrigen
fingo ett slut.
1240–1380. Konungadömet, representeradt af Sverres
ätt, hade gått segrande ur den långa striden och
hade efter dennas slut sin blomstringstid. De få
återstående höfdingaätterna ställde sig oafsedt
parti till dess tjänst. I alla händelser gick
riket, såsom det syntes, framåt under senare delen
af konung Håkan Håkanssons regering, och flera
drag anföras, vittnande om det anseende, som det
åtnjöt hos främmande makter. Men handeln hade redan
börjat gå öfver i de nordtyska städernas händer på
norrmännens bekostnad, och den handelstraktat, som
N. 1250 afslöt med Lybeck, tjänade icke i längden
till att främja rikets merkantila intressen, hur
fördelaktig den än kunde vara till formen. Under
Håkans regering lades först Grönland, året därpå
(1262) Island under N:s herravälde. Däremot nödgades
han företaga ett krigståg till de skotska öarna för
att häfda N:s välde öfver dem, och på detta tåg dog
han. Hans son Magnus Lagaböte (1263–80) slöt 1266
fred med Skottland, i Perth, hvari han afträdde
Hebriderna och det norska skattlandet Man. Magnus’
regering är utmärkt i historien genom sin omfattande
lagrevision (1276). Äfven förhållandet till kyrkan
ordnades, genom öfverenskommelsen i Bergen 1273 och
den i Tönsberg 1277 afslutade s. k. sættargjerd,
vid hvilken flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
