Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgifvanden gjordes kyrkan. Under Magnus utbyttes de
gamla aristokratiska värdigheterna "lendermand"
och "skutilsvend" (se Herse och Hird) mot
baron och riddare, och genom den ledingsfrihet,
som medgafs aristokratiens medlemmar, banades väg
för dennas öfvergång till ett personligt frälse,
som fick sin medelpunkt i det kungliga rådet.
Öfver hufvud taget började under Magnus’ regering
de norska institutionerna lämpas efter den nya tiden
och utländska förebilder. Till rikets skada fingo de
tyska hansestäderna stora rättigheter. Då Magnus dog,
efterlämnande två omyndiga söner, kom adeln till
makten, och de i förmyndarstyrelsen representerade
baronerna upptogo kraftigt konungadömets afbrutna
strid mot hierarkien med samma mål som i Sverres
tid: kyrkans underordnande under den världsliga
makten. Den med våldsamhet förda kampen slutade
inom kort med hierarkiens nederlag. N. invecklades
i de danska oroligheterna och råkade med de vendiska
städerna i ett krig, hvars ogynnsamma utgång visade,
att riket var stadt i tillbakagång. Erik Prästhataren
(1280–99) efterträddes i regeringen af sin broder
Håkan Hålägg (1299–1319), en sträng herre, som
häfdade kronans rätt gentemot aristokratien. Mot
denna riktade han sin stora retterbod af 1308,
den mest bekanta af hans regeringsåtgärder. Genom
indragning af alla "sysler" och återkallande af alla
förläningar i kronogods åvägabragte han en allmän
reduktion. Äfven lendermands- l. baronvärdigheten
upphäfdes, hvarigenom konungen befriade sig från
högaristokratiens själfskrifvenhet att vara hans
förnämsta rådgifvare och gjorde rådet (riksrådet)
till första led i den monarkiska organisationen. Han
stärkte försvaret genom anläggningen af Akershus,
Vardöhus och Bohus. Håkan organiserade vidare det
kungliga kapellprästerskapet. Vid sin död lämnade
han riket till sin dotter Ingeborgs son med den
svenske hertig Erik, den treårige Magnus Eriksson
(1319–43, d. 1374), i hvars namn hertiginnan Ingeborg
(se denna) till en början förde regeringen som främsta
personen i förmyndarstyrelsen. På ett möte i Oslo 1319
slöts ett föreningsfördrag med Sverige, hvarefter
Magnus s. å. valdes till konung äfven i det senare
landet. Men Ingeborgs styrelse framkallade snart
missnöje inom bägge rikena, och hon uteslöts från
denna i Sverige 1322, i N. på den stora hirdstämman
i Oslo 1323. Den norska regeringen lades i riksrådets
händer, och dess förnämste världslige ledamot, drotset
Erling Vidkunssön, förde styrelsen. 1332 blef konungen
myndig och öfvertog då själf regeringen. Men missnöjd
med hans sätt att sköta densamma, tvang adeln honom
redan 1343 att öfverlämna den till sin yngre son,
Håkan VI Magnusson (1343–80), hvars förmyndare Magnus
dock skulle vara tillsvidare. Därigenom förbereddes
upplösningen af 1319 års union, som redan efter 1322
varit svag. Under den återstående delen af Magnus’
lifstid hemsöktes N. af stora olyckor, bland hvilka
digerdöden (se d. o., sp. 401) verkade ödeläggande
på det glest befolkade landet och mycket bidrog
att förlama dess kraft. Konungarnas deltagande i
Sveriges inre stridigheter och deras inblandning i de
dansk-hanseatiska konflikterna tjänade endast till
att lägga i dagen N:s tilltagande vanmakt. Handeln
gled alltjämt mera öfver till
hanseaterna, hvilkas ekonomiska öfverlägsenhet
gjorde dem till naturliga mellanhänder mellan de
norske bönderna och fiskarna samt den europeiska
marknaden. Den gamla adeln utdog eller sjönk ned
i allmogeklassen och kunde ej ersättas af då och
då framträdande nya släkter. Då konung Håkan dog,
erbjöd N. således endast skådespelet af ett rike,
som närmade sig upplösningen.
1380–1536. Håkan efterlämnade en son, Olof V Håkansson
(1380–87). Under hans omyndiga år styrdes N. af
hans moder, drottning Margareta, den danske konungen
Valdemar Atterdags dotter, och N. inträdde därigenom
i en union med Danmark, som med några få afbrott
varade ända till 1814. Den upplöstes icke, ehuru Olof
afled 1387 och N. då befann sig, för första gången,
utan tronföljare. Margareta behöll styrelsen i sin
hand och lyckades få sin systerdotters son Erik af
Pommern (1388–1442) erkänd som konung. Hon skaffade
honom 1396 därjämte Danmarks och Sveriges kronor,
och vid hans kröning i Kalmar 1397 inträdde N. i den
stora nordiska statsförening, som fått namnet Kalmar
union (se d. o.). Landet var alltför kraftlöst för att
kunna häfda sin själfständighet emot unionskonungarnas
sträfvanden att bringa det i beroende, och riket
följde i regel Danmark viljelöst i hälarna. Då och då
framkallade oroligheterna i Sverige ett resultatlöst
efterspel i N., där svenske konungen Karl Knutsson
1449 kröntes till konung. Men 1450 ingicks på nytt
ett förbund emellan Danmark och N., i Bergen,
och Kristian I (1450–81) blef erkänd och
krönt som norsk konung. Han pantsatte Färöarna och
Orkneyöarna till Skottlands konung. Riksrådet, som
emot det dansk-norska konungadömet skulle häfda den
nationella själfständigheten, saknade nödig kraft
att lösa sin uppgift, och dess makt försvann steg för
steg, samtidigt med att gränserna emellan det danska
och det norska riksrådet efter hand utplånades. På
1500-talet kan den nationella upplösningen sägas
vara fullbordad, och de viktigaste ämbetena i landet
hade kommit i händerna på danska och holsteinska
adelsmän, som därjämte genom giftermålsförbindelser
ärfde de gamla släkternas jord. Något själfständigt
uppträdande från folkets sida kom under denna tid
icke i fråga. Vid Kristian II:s (1513–23) fall gick
N. jämte Danmark öfver till Fredrik I (1524–33), och
t. o. m. då efter hans död inre oroligheter uppstodo,
var det likväl ej möjligt att följa en afgjordt norsk
politik eller sluta sig till Sverige. Riksrådet var
splittradt och vanmäktigt samt hade icke under den
fördrifne Kristian II:s vistelse i N. (1531–32),
då han sökte störta sin medtäflare, kunnat med samlad
kraft uppträda till hans förmån. På riksmötet på Bod
var flertalet böjdt för att fortsätta föreningen med
Danmark, och man enades om att anställa konungaval
i förening med danska rådet. Från denna tid befunno
sig riksrådet och med detta hela landet i fullkomligt
upplösningstillstånd. Ärkebiskop Olof Ingebrigtssön
hoppades kunna rycka till sig makten, och då en del af
rådet vid årsskiftet 1535–36 var samlad i Trondhjem,
försökte han en statskupp. De två danska riksråden
Vincentius Lunge och Nils Lykke mördades, och flera
af de öfrige fängslades. Men detta gagnade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
