Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för landet att åstadkomma t. o. m. denna summa,
och 1821 års storting vägrade länge att erkänna
N:s skyldighet att betala, en vägran, som, om
den fortsatts, skulle ha haft de mest olycksdigra
följder. Endast genom konungens orubblighet kunde
stortinget öfvertygas om, att intet annat var att göra
än att rätta sig efter stormakternas fordringar och
betala. Konungen lät det också få skåda en bild af den
hotande verkligheten genom att sammandraga en, delvis
af svenska trupper bestående, här vid Kristiania
och genom att låta en svensk eskader kasta ankar
utanför hufvudstaden. Samma storting antog också
den af två föregående storting godkända lagen om
upphäfvande af ärftligt adelskap, och detta beslut
fick nu kunglig sanktion. 1821 framställdes flera
kungliga propositioner om ändringar i grundlagen, som
konungen fann betingas af den dåvarande ställningen
och af hvilka samtiden särskildt fäste sig vid
den om upphäfvande af konungens endast suspensiva
veto i frågor af allmän lags natur. Samtliga dessa
propositioner förkastades enhälligt af 1824 års
storting, framställdes sedermera alltjämt under samme
konungs regering, men rönte alltid samma öde. En
annan fråga stod också på dagordningen sedan 1824:
konungen visade sig mycket missnöjd med norrmännens
önskan att fira 17 maj som sin frihetsdag och ansåg,
att denna dag endast väckte minnet af händelser,
som borde glömmas (han syftade på 17 maj som den
dag, då konungavalet på Eidsvold företogs). Mellan
konung och folk uppstod en misstro, som länge höll
i sig och särskildt under oppositionsstortinget
1827 trädde i dagen. Statsrådet Collett ställdes
under åtal inför riksrätten, emedan han egenmäktigt
disponerat ett af statskassans öfverskott, men
frikändes. 1828 sammankallades ett urtima storting,
men dess verksamhet inskränkte sig hufvudsakligen
till att antaga en ansvarighetslag för statsrådets
och stortingets ledamöter samt en vallag. Under
denna strid blef det svenska ståthållarskapet
(enl. grundlagen egde konungen rätt att förordna
en riksståthållare i N. och kunde därtill utnämna
äfven en svensk man) alltmera impopulärt. Den förste
innehafvaren af denna post, grefve H. H. von Essen
(1814–16), och hans efterträdare, grefve K. K. Mörner
(1816–18), höllo sig mera tillbaka, men grefve
J. A. Sandels (1818–27) grep på många sätt in
i styrelsens gång och hade stort inflytande. En
obetydlig händelse – 4 nov. 1827 uthvisslades i
Kristiania ett dåligt teaterstycke, som uppfördes
med anledning af dagens betydelse – föranledde hans
afskedstagande. Hans efterträdare grefve B. B. von
Platens (1827–29) uppgift blef att göra ett slut på
alla unionsfientliga sträfvanden. Genom hans och ännu
mera genom konungens personliga ingripande lyckades
man 1828 förekomma ett tilltänkt firande af 17 maj;
men samma dag 1829 förekommo några i sig själfva
obetydliga uppträden, det s. k. Torvslaget (ett
obetydligt upplopp på torget i Kristiania). Militären
grep in, och detta väckte mycket missnöje. Den
gamla striden blossade upp, och oviljan vände sig i
främsta rummet mot ståthållaren, som blef föremål
för en allmän, högst orättvis förföljelse, under
hvilken han afled. Sedermera tillsattes inga svenska
riksståthållare. På stortingen hade
oppositionen t. o. m. 1830 bestått hufvudsakligen af
ämbetsmän, men från 1833 trädde bönderna, under
ledning af G. Ueland, mera i förgrunden som politiskt
parti. Samtidigt nådde den s. k. norskheten sin
höjdpunkt. Allt skulle vara norskt, och norskt
var det första, sådan var partiets lösen. Men
detta väckte motstånd på annat håll, till följd
hvaraf starka brytningar uppkommo. På 1836 års
storting gick oppositionen mycket långt, och då Karl
Johan, såsom man nu tror sig veta under Rysslands
påtryckning, upplöste tinget, svarade odelstinget
med att åtala statsministern Lövenskiold inför
riksrätten. Denne dömdes till böter, men stannade
kvar vid ämbetet. På hösten 1836 utnämndes grefve
Wedel (1836–40) till ståthållare, och ett urtima
storting sammankallades. Detta storting antog
1837 de viktiga lagarna om formandskaberne (se
ofvan sp. 1407). 1838–39 vistades Karl Johan –
för sista gången – nära ett halft år i Kristiania
och rönte då många bevis på folkets tillgifvenhet,
och det bästa förhållande rådde mellan honom och
stortinget. På 1842 års storting blef strafflagen
efter längre tids förberedelse färdig. På hemställan
af stortinget hade 1839 tillsatts en unionskommitté,
som 1844 afgaf sitt utlåtande, som f. ö. aldrig blef
slutbehandladt. Konung Oskar I (1844–59) tillmötesgick
strax efter sin tronbestigning N:s önskan att erhålla
en egen örlogsflagg och företog några ändringar i
riksvapnet, hvarjämte han bestämde, att N. skulle
nämnas före Sverige i konungens titel i norska
statshandlingar. Han inkallade flera nya medlemmar i
regeringen, såsom den framstående advokaten Fr. Stang
samt bland medlemmarna af den förra oppositionen
öfverstelöjtnant H. Foss och biskop Riddervold. Äfven
på stortinget hade flera nya män trädt i förgrunden,
bl. a. juristen och statsekonomen Schweigaard. 1848
års händelser blefvo icke utan inverkan på N:s inre
förhållanden; de gåfvo i flera afseenden samma års
storting dess prägel. 1851 blef N. också skådeplatsen
för en socialistisk rörelse; men "thraniterna",
såsom socialisterna kallades efter en af sina ledare,
studenten M. Thrane (se d. o.), åstadkommo inga större
uppträden, ty ledarna fängslades före utbrottet af
dessa. Lövenskiold, som, efter Wedels död, 1841
utnämnts till riksståthållare, lämnade 1855 sin
post utan att få någon efterträdare. I stortinget
bildades i slutet af 1850-talet två grupper,
som utvecklades till den följande mansålderns två
stora partier, det konservativa regeringspartiet
under Schweigaard och den liberal-demokratiska
oppositionen med Joh. Sverdrup som ledare. Kort efter
Karl XV:s (1859–72) tronbestigning utbröt striden om
riksståthållarämbetets upphäfvande, den i Sverige
s. k. norska frågan. Stortinget beslöt för sin del
detta ämbetes afskaffande, men konungen vägrade i
norskt statsråd sin sanktion. En följd af denna sak
var, att statsråden Petersen, Birch-Reichenwald och
K. Motzfeldt 1861 utträdde ur legeringen. Stang,
som några år af sjukdom stått utanför densamma,
inträdde då som dess främste ledamot (1861–80). Under
de därpå följande åren förbereddes en omfattande
revision af unionsförhållandena, och på stortingets
1863 därom afgifna hemställan tillsattes 1865 en ny
unionskommitté. Dennas förslag blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
