Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid 1871 med öfverväldigande majoritet förkastadt
af det samlade stortinget. F. ö. utmärktes Karl XV:s
regeringstid genom ett raskt inre framåtskridande. N:s
handelsflotta växte med jättesteg, nya järnvägar
anlades eller beslötos, landsvägsnätet utvecklades,
och nationalvälmågan ökades jämnt och säkert. Men
redan före konung Karls död hade vidtutseende
politiska frågor dykt upp. Stortinget hade 1872
fattat ett beslut, enligt hvilket statsråden skulle
ega tillträde till tingets förhandlingar, men som
ej fick kunglig sanktion. Stortinget å sin sida
svarade med en misstroendeadress, som hade till
följd, att statsråden ställde sina portföljer
till konungens förfogande. Men denne förklarade
i ett diktamen till statsrådsprotokollet, att han
icke fann någon anledning att skilja sig från sina
ministrar, och dessa stannade därpå kvar. Konung
Oskar II (1872–1905) började också sin regering med
dessa samma ministrar och med att i norskt statsråd
sanktionera beslutet om riksståthållarämbetets
upphäfvande, ett tillmötesgående, som genast
skaffade honom stora sympatier. 1874 framlades för
stortinget en k. proposition, hvari reformen af
1872 var förenad med andra, som antogos innehålla
garantier mot den förras missbruk; men stortinget
förnyade beslutet af 1872, endast med några
mindre förändringar, som nödvändiggjordes däraf,
att riksståthållarämbetet afskaffats. Samma år
hade Stang utnämnts till förste innehafvare af det
nyskapade statsministersämbetet. 1877 förkastades
åter det kungliga förslaget, och beslutet af 1874
antogs oförändradt af stortinget. 17 mars 1880 antogs
det för tredje gången oförändradt. Sanktionsfrågan
blef då brinnande. Regeringen, som icke fann
grundlagens stadganden om det suspensiva vetots
användning gällande i fråga om annat än allmänna
lagen, men häfdade konungens absoluta veto vid
grundlagsändringar, yrkade på sanktionsvägran. Med
anledning däraf vägrade konungen sanktion. Då följde
beslutet af 9 juni 1880, i hvilket stortinget
förklarade, att beslutet af 17 mars var gällande
grundlag. Regeringen fäste sig emellertid ej därvid,
och i ett på konungens begäran afgifvet utlåtande
förklarade juridiska fakulteten vid Kristiania
universitet, att konungens sanktionsrätt vid
grundlagsändringar icke var inskränkt genom de för
allmänna lagar gällande bestämmelserna. Vetostriden,
som utbreddes öfver hela landet, skärptes därigenom,
att äfven andra frågor drogos in i densamma. Sedan
oppositionen segrat vid 1882 års val, beslöts 1883
riksrättsåtal mot regeringens medlemmar. Stang,
som af hälsoskäl utträdt ur regeringen, hade 1880
fått Kr. A. Selmer till efterträdare. I febr.–mars
1884 afsade riksrätten sina domar, enligt hvilka de
fleste regeringsmedlemmarna dömdes förlustiga sina
platser och fälldes till stora böter. Sedan den nya i
april utnämnda konservativa ministären, hotad med att
kallas inför stortinget, i juni ställt sina platser
till konungens förfogande, utnämndes 26 juni 1884
en ny regering, hvars främste ledamot blef den förre
oppositionschefen Joh. Sverdrup. Författningsstriden
var slut, och parlamentarismen hade segrat. Genom
stortingsvalen 1885 blef partiställningen i det
hela tämligen oförändrad. Förtroende till den nye
statsministern var majoritetens
valprogram. Detta hindrade dock icke, att både han och
regeringen utsattes för häftiga angrepp af sina
partivänner. En splittring uppstod inom den forna
oppositionen, hvilken trädde i dagen, i synnerhet
sedan stortinget i juni 1887 förkastade den
k. propositionen om en ny kyrkolag. 1884 beslöts en
betydlig utsträckning af rösträtten. 1887 infördes
jury. Den splittring, som inträdde inom vänstern,
yppade sig 1887 äfven inom regeringen och förorsakade
vid stortingets sammanträde 1888 flera statsråds
utträde, hvilka ej gillade regeringens af statsrådet
Jak. Sverdrup (en brorson till ministärens chef)
föranledda kyrkopolitik. Vänstern delade sig
därpå i två fraktioner, den "moderata" vänstern
(regeringsparti) och den "rena" vänstern (under rektor
Steens ledning). Vid valen 1888 var förtroendet
till Joh. Sverdrup rubbadt; vänstergrupperna,
som endast i vissa frågor höllo ihop, räknade väl
tillsammans 60 röster, men regeringspartiet hade
nedgått till 22. Stortingets relativt starkaste
parti var högern (med 51 röster) under Emil Stang,
och sedan denne 26 juni 1889 framställt förslag om
ett misstroendevotum, begärde före dettas behandling
ministären 2 juli sitt afsked, hvarpå 12 s. m. en
högerministär bildades (under E. Stang och Gr. Gram).
Y. N. (K. V. H.)
Det bestämmande elementet i den norska politiken vid
denna tid var hufvudsakligen unionsfrågor. Vänstern
upptog på sitt program särskild utrikesminister och
särskildt konsulatväsen för hvart och ett af rikena,
medan högern arbetade för gemensam utrikesstyrelse
med en svensk eller norrman som utrikesminister. Då
ett förslag om den ministeriella konseljens
sammansättning, hvarom högerministären och svenska
regeringen enat sig, afvisades af stortinget
genom den s. k. "Bernerska dagordningen" 23
febr. 1891, begärde ministären afsked, hvarpå den
(6 mars) efterträddes af en vänsterregering under
Joh. Steen och O. A. Blehr. Genom grundlagsbeslut
30 juni 1891 hade stortinget upphäft konungens rätt
att utnämna en vicekonung i N. 10 juni 1892 beslöt
stortinget godkänna en plan till norskt särskildt
konsulatväsen och att vidtaga förberedande åtgärder
för konsulatfrågans genomförande. Då konungen ej
ville godkänna beslutet, begärde ministären 29
juni afsked. Men då efter månadslång kris ingen ny
ministär kunde bildas, måste den gamla åter träda
i funktion, öfvertygad om att ej kunna genomdrifva
fjolårets 10-junibeslut, begärde den (22 april 1893)
afsked och aflöstes (2 maj) af en ny högerministär
(E. Stang och Gram). Men stortinget stod fast vid,
att gemensamheten i konsulatväsendet skulle uppsägas
och fäste N:s bidrag till beskickningarna vid vissa
villkor, hvarjämte konungens och kronprinsens
apanage nedsattes. Valen på hösten 1894 gåfvo
vänstern fortfarande öfvervikt, ehuru blott 4 röster
(59 mot 55). Ministären begärde därför sitt afsked,
men vänstern vägrade att bilda ministär på de villkor,
som konungen framställde i en skrifvelse till Steen 19
febr. 1895. Emellertid antog stortinget 7 juni (med 90
röster mot 24) ett beslut, hvari det uttalade sig för
förhandlingar mellan rikena ang. konsulatväsendet och
utrikesstyrelsen, och sedvanliga anslag beviljades
konsulatväsendet och diplomatien utan de förut därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
