Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normal - Normal - Normalanfall - Normalarbetsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinnens fulla bruk. Mots.: abnorm och anormal. -
Värdet på ett meteorologiskt element (lufttrycket,
temperaturen etc.) kallas normalt, när det erhållits
i medium af så lång tids observationer, att detsamma
kan anses som ett definitivt medium, normalmedium,
som genom fortsatta observationer ej kommer att
undergå någon förändring. Se vidare Normal 3. -
Om normal spårvidd se Järnväg, sp. 423.
Normal. 1. Mat. Normal till en rät linje kallas den
räta linje, som är vinkelrät mot densamma. Normal
till ett plan kallas den räta linje, som är
vinkelrät mot alla räta linjer i planet, som gå
genom normalens skärningspunkt med planet. Normal
till en kroklinje eller buktig yta i en gifven
punkt kallas en i den gifna punkten vinkelrätt
mot kroklinjens tangent eller den buktiga ytans
tangentplan dragen rät linje. Betraktas en
kroklinje i rymden, kunna till densamma dragas
ett obegränsadt antal normaler. Dessa ligga alla
i ett och samma plan, det s. k. normalplanet. -
Med principalnormal förstår man den normal,
som utgör afskärningen mellan normalplanet och
det s. k. oskulerande planet. - Med normalplan
till en buktig yta i en gifven punkt förstås
hvarje plan, som i sig innehåller normalen i denna
punkt. Afskärningen mellan ytan och ett normalplan
kallas normalsektion. - Principalnormalsektioner
kallas de två normalsektioner, hvilka bland alla
sådana ha den största och den minsta krökningsradien;
dessa sektioner äro vinkelräta mot hvarandra. -
Stundom förstår man med normalen till en plan
kroklinje särskildt den del af normalen i ofvan
angifna mening, som ligger mellan kroklinjen och
X-axeln. - 2. Fys. Se Ljusbrytning, sp. 894. -
3. Meteor, a) Normal l. Normalinstrument kallas ett
sådant meteorologiskt instrument, som till följd
af sin omsorgsfulla och rationella konstruktion
direkt ger riktiga värden utan någon jämförelse
med annat instrument af samma slag. Tvärtom tjänar
normalinstrumentet till att beriktiga andra,
mindre noggrant utförda instruments angifvelser. De
instrument, med hvilka observationer anställas å
de meteorologiska stationerna i ett land, böra tid
efter annan jämföras med normalinstrumenten på den
meteorologiska centralanstalt, under hvilken dessa
stationer sortera. Fullkomligt exakta normaler
finnas dock ej ännu vid alla centralanstalter,
hvarför man företagit sig att då och då anställa
jämförelser mellan de i olika länder som normaler
begagnade instrumenten. Sådana jämförelser ha
företrädesvis visat sig vara af nöden för de
barometrar, efter hvilka stationsbarometrarna i de
särskilda länderna regleras. - b) Den temperatur,
som skulle tillkomma hvarje ort på en viss breddgrad
på jorden, om temperaturen icke varierade med
longituden, kan anses som den för samma breddgrad
gällande medeltemperaturen och erhålles därigenom,
att man tar medium af de orters medeltemperaturer,
som ligga under denna breddgrad. Den eller de orter,
hvilkas medeltemperatur är lika med medeltemperaturen
för den breddgrad, vid hvilken de ligga, kunna anses
ha en med hänsyn till breddgraden normal temperatur,
medan alla andra orter på samma breddgrad ha en
anomal medeltemperatur. Sammanbinder man nu på en
jordglob eller
världskarta alla orter, som ha en i denna mening
normal temperatur, så kallas sammanbindningslinjerna
termiska normaler. Utritar man de termiska normalerna
och isanomalerna på isotermkartorna för årets
särskilda månader, kan man se, hvilka områden under
hela året ha kontinentalt eller sjöklimat och i hvilka
klimatkaraktären under årets lopp växlar. En ort med
kontinentalt klimat har nämligen sommartiden högre
och vintertiden lägre temperatur än medeltalet för
ortens breddgrad, och en ort med sjöklimat tvärt om
(se Klimat). Så finner man t. ex., att Europa har i
juli kontinentalt klimat, men i jan. sjöklimat, medan
Asien tillhör kontinentalklimatet både vinter och
sommar. Utan hänsyn till breddgraden brukar man kalla
de meteorologiska elementens mångåriga medeltal på en
gifven ort för ortens normala värden, t. ex. normal
barometerhöjd, normal temperatur, normal nederbörd.
1. (I. F.) 3. R. R. (N. E-m.)
Normalanfall, krigsv., det stridssätt, hvarvid normala
förfaringssätt följas. På grund af reglementenas mera
i detalj gående bestämmelser var hela stridssättet
ända till slutet af 1860-talet ganska normalt,
men det var först efter 1870, som man började
tala om normala förfaringssätt, normalanfall,
i motsats till de friare förfaringssätt, som
småningom arbetade sig fram, företrädesvis i
Tyskland, där de vunno burskap genom 1888-90 års
reglementen. Fransmännen fasthöllo länge vid normala
förfaringssätt, och detsamma var förhållandet i
Sverige, där bestämda anfallsschema fastställdes
1873, 1882 och 1887, intill utgifvandet af 1895
års reglementen. Numera följas öfverallt friare,
mera tänjbara bestämmelser, som ge större spelrum
åt respektive befälhafvares omdöme och beslutsamhet.
C. O. N.
Normalarbetsdag l. Maximalarbetsdag kallas en genom
lag fastställd öfre gräns, öfver hvilken under
inga omständigheter den normala arbetstiden för en
viss befolkningsklass – särskildt har frågan gällt
lönarbetare och biträden – får utsträckas. Detta det
allmännas ingripande i arbetsaftalet för arbetstidens
reglering utgör numera en alltmera uppmärksammad
del af arbetarskyddslagstiftningen, om också
svårigheterna att införa och beräkna verkningarna
af ett sådant ingripande hitintills begränsat
detsamma hufvudsakligen till vissa arbetargrupper,
företrädesvis minderåriga och kvinnor. Men äfven för
vuxna män förekommer lagstadgad maximalarbetsdag,
såsom i England åtta timmar (sedan 1908) för
underjordsarbetarna i grufvorna; i Frankrike tio
timmar (sedan 1900) för företag, där män arbeta
tillsammans med kvinnor och minderåriga, samt några år
senare en ytterligare begränsning af arbetstiden för
grufarbetare; i Schweiz elfva timmar (sedan 1877) för
alla arbetare vid fabriker, dock med vissa undantag;
i Österrike elfva timmar för hela fabriksindustrien
(sedan 1885) och för bergverken tio timmar (sedan
1901); i Ryssland elfva och en half timmar (sedan
1897) för arbetare i fabriker och grufvor. Också i
Nord-Amerika och Australien finnas flera lagar om
maximalarbetstid jämväl för vuxna arbetare. Den
gällande svenska lagen om arbetarskydd af 1912
innehåller bestämmelser om arbetstiden endast för
minderåriga och kvinnor, hvarjämte sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
