- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1455-1456

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normandie - Normandiska hvalfvet, bygnk. Se Hvalf, sp. 1391 - Normandiska hästen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

norrmän och identifierat Rollo med de norska sagornas
Gånge-Rolf (se härom artikeln Rollo). Rollo
efterträddes 927 af sin son Vilhelm Långsvärd; dennes
son, hertig Rikard I den orädde (942–996), förvärfvade
en nästan oberoende ställning samt förmäldes med
en syster till den mäktige hertig Hugo Capet af
Francien (sedermera fransk konung, fr. 988). Sonen
Rikard II den gode (996–1026) gaf sin syster Emma
till äkta åt den angelsaxiske konungen Ethelred II
(d. 1016) och blef genom hennes omgifte med Knut den
store befryndad äfven med den danska konungaätten
i England. Efter Rikard II följde som hertigar i
N. hans söner Rikard III (1026–28) och Robert
("le Diable"; äfven kallad Robert II, enär Rollo
under sitt kristna dopnamn Robert plägar räknas som
den förste hertigen med detta namn; 1028–35). Sedan
Robert på hemvägen från en pilgrimsfärd aflidit i
Nicæa, utan att efterlämna äkta barn, efterträddes
han, enligt på förhand vidtagen författning, af sin
minderårige naturlige son Vilhelm II "bastarden",
den ryktbare Vilhelm Eröfraren (1035–87). Denne
intog 1066 England (en illustration rörande denna
händelse och den normandiska kulturen på den tiden
lämnar Bayeuxtapeten, se d. o.) och blef dess konung,
men fortfor att vara den franske konungens vasall
för hertigdömet N. Han efterträddes af sin äldste son,
Robert II (III) Kortlår (Courte-Heuse; 1087–1106),
hvaremot en yngre son, Vilhelm Rufus (d. 1100),
ryckte till sig Englands krona. Robert – den
tappre och sorglöse deltagaren i första korståget –
undanträngdes af en tredje broder, Henrik I Beauclerc
(1106–35), såväl från engelska tronen efter Vilhelm
(1101) som från hertigdömet N. (1106) samt dog
1134. Henriks dotter Matilda måste både i England
och i N. ge vika för hans systerson Stefan af Blois,
men 1139–45 fick hennes man, Gottfrid Plantagenet,
grefve af Anjou, fast fot i N. Hans son, Henrik II,
fick 1151 af franske konungen formlig förläning på
N., ärfde efter sin fader s. å. Anjou och Maine,
förmälde sig 1152 med den rika arftagerskan Eleonora
af Akvitanien (Guienne) och blef till sist, efter
Stefan, äfven konung i England 1154. På så sätt blef
N. en förmedlande länk mellan huset Plantagenets olika
arfländer. Hela denna statskomplex gick från Henrik
II i arf till hans äldste son, Rikard Lejonhjärta
(1189-99), men efter dennes död lyckades hans
yngste broder, Johan utan land, endast i England
och N. komma i besittning af tronföljden. Då han
1203 ådrog sig misstankar för att ha låtit mörda
sin i de öfriga arfländerna hyllade äldre broder
Gottfrids son Artur samt kallades att stå till rätta
inför Frankrikes pärer, men uteblef, förklarades
han af konung Filip August förlustig alla sina län
i Frankrike, hvarefter Filip August 1204 intog N.,
utan att röna något synnerligt motstånd. Endast
Normandiska öarna förblefvo engelsk besittning och
äro det ännu i dag. I freden i Abbeville (1259)
uppgaf engelske konungen Henrik III den normandiska
hertigtiteln. Under "hundraårskriget" mellan England
och Frankrike (1339–1453) ockuperades N. 1346 af
Edvard III af England, men återtogs under Karl V:s
regentskap och var icke bland de områden, som 1360
afträddes till England
genom freden i Bretigny. Under åren 1417–19 eröfrades
det emellertid ånyo, af Henrik V af England. I
fördraget i Troyes (1420) bestämdes dock, att
N. åter skulle förenas med Frankrike, när Henrik
enligt öfverenskommelse efter Kari VI uppstege på
Frankrikes tron. Denne lät visserligen redan 1421
kröna sig till Frankrikes konung, utan att afvakta
Karl VI:s frånfälle, men dog 1422, och hans son,
Henrik VI, mäktade aldrig göra sig allmänt erkänd
som Frankrikes konung. N. stannade därför tills
vidare i engelska konungahusets våld som lösryckt
från Frankrike, tills det 1450 återtogs af det
fransk-nationella partiet. Sedan dess har N. städse
tillhört Frankrike. Det behöll länge särskilda
politiska rättigheter (t. ex frihetsbrefvet af 1315,
Charte aux normands) och provinsiella egendomligheter
råda där ännu. – Sedan N. upphörde att vara ett
verkligt hertigdöme, har titeln hertig af N. (som
en tid gafs tronföljaren, innan titeln dauphin kom
i bruk) burits af fyra franska prinsar af blodet:
1) Johan, son af konung Filip VI af Valois och
själf konung 1350 som Johan II; 2) dennes son Karl,
sedermera konung Karl V; 3) Karl, Ludvig XI:s broder;
4) Ludvig Karl, Ludvig XVI:s andre son, mera känd
under sina senare titlar dauphin och Ludvig XVII.

Litt.: Barthélemy, "Histoire de la N. ancienne
et moderne" (1862), Baudrillart, "La N. passée et
présente" (1880), Douin, "La N. archéologique"
(1886), Legrelle, "La N. sous la monarchie absolue"
(1904), H. Prentout, "Essai sur les origines et
la fondation du duché de Normandie" (i "Mémoires
de l’académie nationale des sciences, arts et
belles-lettres de Caen. Volume supplémentaire",
1911), G. Lavalley, "La N. considérée dans
son ensemble" (s. å.) och "La N. divisée en
departements" (s. å.), samt A. van Bever, "La
N. vue par les écrivains et les artistes" (1912).
(V. S-g.)

Normandiska hvalfvet, bygnk. Se Hvalf, sp. 1391.

Normandiska hästen, från Normandie i Frankrike,
var urspr. en tung ocrh grof häst, men förädlades
efter korstågen genom införda orientaliska hingstar,
och redan 1238 anlades en offentlig kapplöpningsbana
(vid Saint-Lô). I slutet af 1600-talet uppblandades
rasen starkt med danska och frisiska hästar,
som gjorde den normandiska hästen mera lymfatisk
och bibragte rasen de ofta än i dag förekommande
ramskopfen. Från början af 1800-talet ha emellertid
till rasens förbättring mest användts engelska
hingstar, såväl full- som halfblod och dessutom
äfven en del Norfolkhingstar. Härigenom har den
s. k. anglonormandiska rasen utbildats, som i
sitt nuv. skick är en stor, omkr. 170 cm. hög,
mycket förädlad half blodshäst af öfvervägande
vagnshäst-(karossier-)typ; färgen är vanligen brun
utan tecken; äfven fuxar förekomma, men rappar äro
sällsynta, och skimlar saknas nästan h. o. h. Rasen,
som på senare tider i väsentlig grad förbättrats,
förekommer egentligen i två typer, nämligen
trafvartypen och den egentliga karossiertypen;
inom den senare lämpa sig de lättare individerna
äfven som tyngre ridhästar, och de tyngsta åter, de
vanligen s. k. normandiska, utgöra goda arbetshästar
för jordbrukets behof. Sedan 1907

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0790.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free