- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1493-1494

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrlandsfrågan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alltid främmande för dylika uppgörelser. Och
när sedermera eganderätt till hemmanen skulle
förvärfvas af de stora bolagen, förfors ofta på
samma sätt. På bolagshemmanen fick i allmänhet
jordbruket förfalla. Äfven om förre egaren blef
landbonde, fann han det förmånligare att hämta sitt
uppehälle hufvudsakligen från skogskörslor och
dylikt. Resultatet af hela denna utveckling blef
naturligtvis den själfegande bondeklassens nedgång i
Norrlands och Dalarnas skogsregion; den förvandlades
i afsevärd mån till lös befolkning med sjunkande
anseende och moral, och de stora bolagens oerhörda
vinster på skogsaffärerna kommo endast i ringa mån de
trakter till godo, från hvilka de hämtades. Det dröjde
dock ej länge efter trävaruindustriens uppsving,
innan man började klaga, ja t. o. m. dessförinnnan
insågo många, hvart utvecklingen skulle leda. Redan
vid 1823 års riksdag motsatte sig en ganska stor
minoritet, att kronan afhände sig skogarna på det
sätt, som skett. Äfven vetenskapen började utdöma
det låt-gå-system, som gjort sig gällande i kronans
jordpolitik (jfr Agardh 1). - Längre fram togo sig de
alltmer yppade bekymren form till en början i något
större omtanke för dispositionen af kronoskogarna och
för skogsvården i allmänhet. Vid afvittringarnas
sista skeden bibehölls kronoskog såsom kronoparker
och bildades en del skogsallmänningar. Man sökte
genom k. förordn. 29 juni 1866, k. stadg. om
afvittringen i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker 30 maj 1873 och k. bref 27 juni
1879 inskränka dispositionsrätten öfver den skog,
som kronan tilldelade hemmanen. Visserligen fick
den enskilde jordegaren taga husbehofsvirke, men
till afsalu endast efter utstämpling. Bönderna
klagade dock, att utstämplingen för deras jord var
synnerligen njugg, men på bolagshemmanen och för
bolagens afverkningsrätter mycket frikostig. För att
förekomma afverkning af ungskog i synnerhet till
grufstöttor (pitprops) vidtogos åtgärder. Genom
lagar (se Dimensionslag) förbjöds
att från Norrbottens (1874) och Västerbottens
(1882) kustland utskeppa virke, som ej höll vissa
dimensioner, hvilka lagar, ändrade 1903, ännu äro
gällande. Sistnämnda år utfärdades för hela riket
(med undantag för ofvannämnda län, Gottland och
Särna socken i Dalarna) den viktiga lagen om vård
af enskildas skogar, som förbjöd att så bedrifva
afverkning eller så förfara med marken, att återväxten
uppenbarligen äfventyrades, och s. å. utfärdades
äfven en, särskildt för Norrland betydelsefull, lag
om skyddsskogar (se Skogsvård). - En lag, som mera
direkt riktade sig på jordbesittningsförhållandena,
var egostyckningslagen 27 juni 1896, genom hvilken
man ansåg sig till en tid ha funnit lösningen också
af Norrlandsfrågan. Enligt denna lag kunna hemman
delas på ett enklare och billigare sätt än genom
hemmansklyfning. Härigenom möjliggjordes ock att
på ett bekvämt sätt skilja inegorna från skogen,
hvilket antogs skola vara en stor fördel både för
jordbruk och skogsbruk. Så tyckte både den kommitté,
som utarbetat förslaget till egostyckningslagen, och
myndigheterna. Den förra hade dock i sitt betänkande
betonat nödvändigheten af "stödskog" (skog till stöd
åt jordbruket, se ofvan sp. 1492), men i lagen inkom
intet därom. Häraf blef följden, att den
odlade inegojorden i allmänhet utstyckades med ingen
eller blott litet skog. Visserligen kom 1905 en bättre
lag till stånd, men för sent, då egostyckningar efter
1896 års lag redan i mycket stor omfattning egt rum
i Norrlands skogsregion.

Ofvan omtalade och andra åtgärder visade sig i det
stora hela vanmäktiga att afhjälpa de många klagomålen
mot trävaruindustrien, hvilka af Lindhagen i hans
nedan anförda broschyr sammanfattats sålunda: 1)
Det jordkapital, som skapats af bondens arbete,
förfares af bolagen, som nedlägga eller försumma
jordbruket, utom på bolagstjänstemännens boställen,
där jordbruket skötes bättre.
2) Odlingslägenheter på bolagshemman
tillvaratagas ej, medan å bondehemman
odlingen går framåt genom nyodlingar och anläggande
af torp. 3) Bolagen afyttra ogärna sin jord,
hvarigenom hindras anläggningen af "egna hem". 4)
Nettovinsten af bolagens verksamhet tillfaller
aktieegare på andra orter; sålunda går
befolkningen i skogssocknarna miste om inkomst däraf
för sina allmänna behof, den lösa befolkningen
tillväxer, och fattigvårdstungan ökas. 5)
Genom bolagens markförvärf bindes en stor del af det
för en förädlingsindustri nödvändiga kapitalet
vid jorden. 6) Befolkningen demoraliseras,
så att den förlorar sitt eget framtidsmål och
tänker endast på den tillfälliga förtjänsten,
och blir, sedan den skuldsatt sig, landbönder
och skogsarbetare åt bolagen; likaså är
det med de torpare, som uppstått genom
egostyckningslagen. 7) De stora bolagen få
allt större inflytande i det kommunala
och därmed äfven i viss mån i det politiska
lifvet. Bolagen ega sålunda ett oberättigadt
inflytande å kommunalstämmorna, i landstinget
och i riksdagen, särskildt i Första kammaren. -
Mot de resonemang, som ligga till grund för dessa
klagopunkter, kunna göras och ha gjorts
invändningar. Så t. ex. har man framhållit,
att stora skogskomplexer, sådana som äro möjliga
endast genom bolagsbildning, äro en förutsättning
för en rationell, uthållig och efter bestämd
plan genomförd skogshushållning; på de mindre
skogspossessionerna är skogsskötseln oftast mera
underhaltig. Men däremot kan åter anmärkas, att
här liksom på många andra håll aktiespekulationen
griper in och i följd af sin sträfvan att genom
stor och ögonblicklig vinst drifva upp aktiepriset,
sätter haussespekulationens syften framför landets
och bolagets eget välförstådda intresse. Att bönderna
bättre tillvarataga sin skog är emellertid tillsvidare
undantag. - En annan ej ovanlig invändning är,
att Norrland och den skogbärande delen af Dalarna
i allmänhet ej äro lämpliga för jordbruk -
därtill skulle jorden vara för karg och
klimatet för bistert - utan egentligen egnade att
vara skogbärande och därigenom att lämna
material åt en förädlingsindustri. Till stöd för
detta påstående anföres af tre reservanter inom
"Norrlandskommittén" (se nedan) en utredning, som
ger vid handen, att under femårsperioden 1896-1900
produktionsvärdena i Norrland och Dalarna utgjort af
jordbruk och boskapsskötsel 90,300,000 kr.,
af bergshandtering 34,528,400 kr., af sågverks- och
därmed sammanhängande industrier 121,101,457
kr., af annan fabriksindustri 32,111,443 kr.
Sålunda skulle jordbruket och boskapsskötseln (den
senare är i en stor del af Norrland viktigare än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0815.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free