Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norska språket - Norske arbeiderbruk- og boligbank. Se Norge, sp. 1404. - Norske bibelselskab - Norske enkekasse. Se Norge, sp 1404. - Norske geografiske selskab. Se Geografiska sällskap, sp. 972. - Norske historiske forening. Se Historiska föreningar, sp. 782. - Norske historiske kildeskriftkommission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funnet, været o. s. v. I imperf. ändas första
konjug. på -et: elsket (da. elskede), eller
ock bildas kortare former efter 2:a konjug.:
levde, lofte o. d. (da. levede, lovede); sup. af
3:e konjug. ändas på -dd: jeg har trodd liksom
i norrländska folkmål. Pluralformer i verbet
förekomma ej längre. Norskan har liksom svenskan,
i motsats till danskan, suffigerad artikel i uttryck
sådana som den vakkre manden, det pene huset, disse
hestene (da. den vakkre mand etc.), och sin brukas
om subj. liksom i sv., t. ex. de har mistet sine
penge (da. deres). På norska heter det liksom på
sv. de(t) var en gång o. s. v. (da. der). Slutligen
kan anmärkas, att norskan har samma uttryckssätt
som svenskan för räkneorden 50–90, under det
danskarna räkna i tjog. – De förste norrmän,
som i litteraturen vågade afsiktligt införa ord ur
folkspråket, voro M. Hansen (d. 1842), H. Wergeland
(d. 1845), J. S. C. Welhaven (d. 1873), men i all
synnerhet P. C. Asbjörnsen (d. 1885) och J. Moe
(d. 1882). I slutet af 1800-talet utbildades språket
ytterligare genom Björnson, Ibsen, Lie m. fl., och
man har med rätta sagt, att det hos Ibsen nått sin
klassicitet. Till skillnad från å ena sidan danska
(danskdanska) och å andra sidan "landsmaalet"
(norsknorska, se Landsmål) kallas den egentliga
norskan äfven för dansk-norska. Uppkomsten af ett
särskildt norskt språk är en naturlig och nödvändig
följd af Norges historiska utveckling. Bemödanden ha
emellertid icke saknats att påskynda rörelsen och i
möjligaste grad förnorska dansk-norskan. I spetsen för
detta dansk-norska "maalstræv" stod K. Knudsen och
med honom män sådana som Aars och Björnson. Språket
har ännu icke fått i allo fast form, utan meningarna
äro ofta ännu delade om hvad som skall anses tillhöra
den vårdade högnorskan och hvad som i motsats därtill
är antingen folkmål eller simpelt hvardagsspråk
("piperviksk"); språket är hos den ene mera danskt,
hos den andre mera norskt.
Dialektiska olikheter visa sig till stort
antal i de norska diplomen från 1200-, 1300-
och 1400-talen. Synnerligast framträdande är
motsättningen mellan språket i västra Norge, som i
åtskilligt utvecklar sig som dotterspråket isländskan,
och det i östra Norge, som har att uppvisa ännu
mera i ögonen fallande öfverensstämmelser med den
samtida fornsvenskan. Denna dialektsplittring synes
ha gripit mer och mer omkring sig och troligen än
raskare utvecklat sig, sedan ett norskt skriftspråk
icke mera fanns; så att man torde kunna antaga,
att omkr. 1600 den nuv. dialektfördelningen
(se Nordiska språk) i allt väsentligt varit
utbildad. Åtminstone framgår af det kanske
äldsta arbetet norsk dialektforskning, prästen
Chr. Jensens "Norsk dictionarium eller glosebog"
(1646), att dialekten i Söndfjord (västra Norge)
då hade väsentligen sitt nuv. utseende. Detsamma
tyckes, hvad beträffar dialekten i Valdres (södra
Norge), framgå af ett litet kalendarium af 1644 å
en trästaf och beträffande Sætersdalen och Agder
af två anonyma grammatisk-lexikaliska skrifter från
1600-talet. I hvad mån de fornnorska dialekterna
på Färöarna, på Irland och i Skottland samt på
de skotska öarna och Man afveko från modersmålet,
är svårt att närmare bestämma med ledning af de –
frånsedt ännu fortlefvande ortnamn och i
engelskan inkomna lånord – få minnesmärkena därifrån,
nämligen några diplom från Färöarna, Shetlandsöarna
och Orkneyöarna samt några runinskrifter från
Orkneyöarna och Man.
Den fornnorska grammatikens studium har förr alltid
behandlats i sammanhang med den fornisländskas,
och på grund af den isländska litteraturens vida
större omfång och värde har då alltid den fornnorska
grammatiken utgjorts af ett i noter o. d. inströdt
– och till följd däraf ofullständigt samt äfven
f. ö. vanskött – bihang till den fornisländska. Också
finnes ännu i dag ingen uttömmande sammanhängande
framställning, men värdefulla specialundersökningar
ha lämnats framför allt af M. Hægstad i många
afhandlingar, och en kortfattad öfversikt af
de hittills vunna resultaten ingår i A. Noreens
"Altisländische und altnorwegische grammatik" (3:e
uppl. 1903) och "Geschichte der nordischen sprachen"
(3:e uppl. 1913). – Dansk-norskan är grammatiskt
behandlad af bl. a. J. Lökke ("Modersmaalets
formlære", 1855), K. Knudsen ("Dansk-norsk
sproglære", 1856), K. Brekke ("Bidrag til
dansk-norskens lydlære", 1881), J. Storm ("Ibsen
og det norske sprog" i "H. Ibsen. Festskrift",
1898), I. C. Poestion ("Lehrbuch der norwegischen
sprache", 2:a uppl. 1900), H. Falk och A. Torp
("Dansk-norskens syntax", 1900), A. B. Larsen
("Kristiania bymål", 1907), A. B. Larsen och G. Stoltz
("Bergens bymål", 1911). – Om undersökningar
af de norska dialekterna se Nordiska språk.
Ad. N-n. Lll.*
Norske arbeiderbruk- og boligbank. Se Norge, sp. 1404.
Norske bibelselskab, stiftadt 1816 för spridning
af de heliga skrifterna i Norge, har sedan
dess spridt öfver 1,8 mill. sådana. På dess
initiativ utarbetades en ny öfv. af gamla testamentet
(1851–76; i revideradt skick utg. 1876–87 och 1891)
och af nya testamentet (1904). Det arbetade 1912
med en budget på omkr. 177,000 kr.
Norske enkekasse. Se Norge, sp. 1404.
Norske geografiske selskab. Se Geografiska sällskap, sp. 972.
Norske historiske forening. Se Historiska föreningar,
sp. 782.
Norske historiske kildeskriftkommission, en "för
utgifvande af källskrifter till Norges historia"
genom k. resol, af 31 juli 1886 upprättad fast
kommission, som fortsätter den verksamhet, som sedan
1857 utvecklats af den s. k. "Kildeskriftfond", hvars
medel förvaltats af riksarkivarien. Denna fond och
senare ofvannämnda kommission ha utgett åtskilliga
för Norges historia betydelsefulla samlingar
och separatarbeten, hvaribland "Flatey-arbok"
(1859–68), "Biskop Eysteins jordebog" (1873–80),
"Monumenta historica Norvegiæ" (1880), "Biskop
Jens Nilssöns visitatsböger og reiseoptegnelser
1574–97" (s. å.), "Norske rigsregistranter" (12
bd, 1861–91) och "Norske regnskaber og jordeböger
fra det 16. aarh." (4 bd, 1885–1906); f. n. (1913)
äro under utgifning "Norske herredags-domböger"
i flera serier (1892 ff.) och "Historiske
samlinger" (1898 ff.), den som ett slags historisk
tidskrift anordnade publikationen af åtskilliga
aktstycken, dagböcker, specialrapporter m. m.
K. V. H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
