Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Northumberland, "landet norr om Humber" (lat. Northumbria) - Northumberland, nordligaste grefskapet i England - Northumberland, earler och hertigar af. - Northumberlandsundet, det sund i södra delen af S:t Lawrence golfen - Northumberlandöarna - Northupit, miner. - North Walsham, stad i engelska grefsk. Norfolk - North-western college, högre läroverk i Fergus falls, Minnesota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de med Ethelfrids son Oswald (634–642). Under
hans regering stadgades kristendomen i N., förkunnad
särskildt af den från det iriska öklostret Iona
utsände, till biskop vigde munken Aidan (se
d. o.), som 635 gjorde ön Lindisfarne till säte
för den northumbriska missionen. Liksom förut Edvin
stupade äfven Oswald (642) i strid mot den hedniske
Penda af Mercia, men under brodern Oswiu (l. Oswy),
som regerade 643–670, inträdde småningom lugnare
förhållanden. Denne behärskade till en början blott
Bernicia, medan Deira som lydrike under Penda af
Mercia styrdes af Oswini, en from kristen och
förtrogen vän till Aidan (samt son till Ellas brorson
Osric, som en kort tid 633–634 varit konung
af Deira). Sedan Oswini, den siste af Ellas ätt,
651 blifvit mördad på anstiftan af Oswiu, blef denne
omsider några år senare konung i hela N., som därefter
ej mer delades, och han befäste sin och kristendomens
makt i norra England genom en seger öfver Penda (655),
som stupade i striden. Den northumbriska kyrkan
slöt sig genom Oswius af ett prästmöte bekräftade
beslut 664 till den romerska efter en liflig tvist om
den iriska och den romerska påskterminens inbördes
företräden. I N. verkade under den närmast följande
tiden den ryktbare kristlige skalden Cædmon (d. 680;
se d. o.) och något senare Beda (d. 735), den engelska
historieskrifningens fader. Under 700-talet förföll
konungamakten i N. raskt till följd af konungarnas
lastbara lefverne och slöseri med förläningar. Den
siste mera betydande konungen i N. var Eadbert
(737–758, d. som munk 768); efter hans tronafsägelse
följde en rad dynastiska mord och intriger, och 793
började dessutom nordmännens härjningar. N. blef 827
skattskyldigt under konung Egbert af Wessex. 863–867
styrdes det af den Ella, som enligt sägnen lät Ragnar
Lodbrok omkomma i en ormgrop. Ella fann sin död
i en stor drabbning nära York mot Lodbrokssönerna
(867), som slogo under sig södra N. Egbert II
(876–878) var den siste angelsaxiske konungen i N. De
närmaste årtiondenas northumbriska historia är föga
känd, men de fleste härskare krönikorna där omtala
voro med säkerhet nordmän. Edmund I af Wessex och
Mercia innehade väldet där några år på 940-talet,
därefter den landsflyktige norske konungen Erik Blodyx
(d. omkr. 950), och 954 kom N. under konung Edred af
Wessex, som lyckades fastare sammanknyta N. med det
samlade engelska riket, hvarvid han dock åt jarlarna i
landet inrymde en mycket själfständig ställning. Bland
dessa mäktiga jarlar märkas Tostig, jarl Godwins
son, hvars landsförvisning ledde till Harald Hårdrådes
invasion och slaget vid Stamford bridge (1066),
omedelbart före den normandiska eröfringen. Den
siste trotsige jarlen i N. var Morkere (se d. o.),
som gjorde flera misslyckade resningsförsök mot
Vilhelm Eröfraren. Med engelska kronan införlifvades
därefter N. 1095 af konung Vilhelm Rufus. Norra
delen af det forna konungariket N. hade emellertid
redan i senare hälften af 900-talet och början af
1000-talet eröfrats af de skotske konungarna. Jfr
Bates, "History of N." (1895), och – för nordmännens
invasioner – Jon. Steenstrup, "Normannerne" (1876–82).
V. S-g.
Northumberland [nå̄tha’mbələnd], nordligaste
grefskapet i England, omges af Nordsjön och
Skottland samt grefsk. Cumberland och Durham. 5,174
kvkm. 371,474 inv. (1911), oberäknadt "county
boroughs" Newcastle och Tynemouth. Större delen
af grefskapet är ett kalt bergland, med stora
myrar och svag gräsväxt. De största höjderna äro
på sydvästra gränsen Killhope law (673 m.) och på
skotska gränsen Cheviot hills (högst 815 m.). De
sistnämnda utmärkas genom frisk grönska och ge näring
åt stora hjordar af får. Mellersta delen af landet
är svagt kuperad, kusten merendels flack; utanför
densamma ligga Holy island och Farne islands. De
största floderna äro Tweed (på norra gränsen),
Coquet och Tyne (på södra gränsen). I södra och
sydöstra delen utbreder sig ett stort stenkolsfält,
som sammanhänger med Durhams och som 1870 ansågs
innehålla nära 3 milliarder ton. Utom stenkol,
hvaraf 1911 brötos 14,7 mill. ton, har N. järnmalm
och silfverhaltig blymalm samt flera slags leror,
kalk- och sandsten. Bergsbruk och järnhandtering äro
jämte skeppsbyggeri, glas- och lergodstillverkning de
viktigaste industrigrenarna. Den odlade jorden upptar
55 proc., skogen 3 proc. af hela arealen. Vid kusten
idkas sillfiske och i floderna laxfiske. Hufvudstad
är Newcastle. Bland grefskapets många fornlämningar
märkes Piktiska muren mellan Tyne och Solway
(se Hadrianus’ vall). Jfr Alnwick.
(J. F. N.)
Northumberland [nå^ha^belend], earler och hertigar
af. Dessa engelska adelsvärdigheter ha ända sedan
1300-talet mestadels varit förbundna med den ryktbara
släkten P e r c y (se d. o.). öfvergående förekomma de
äfven i några andra ätter. Sålunda bars titeln earl
af N. en kort tid på 1460-talet af den i Eosornas
krig bekante parti-gängaren John N e v i 11 e
(se d. o.) samt 1551 -53 af drottning Jane Greys
svärfader John Dudley (se d. o. 1). Earlvärdighet
af N. hade första gången getts åt en Percy redan
1377 och innehades med kortare afbrott inom släkten
till 1670, då Karl II gaf titeln åt en af sina
oäkta söner, George Fitzroy (se d. o. 1), som 1683
blef hertig af N. Inom en adoptivgren (som urspr,
hette Smithson) af släkten Percy har hertigtiteln
af N. gått i arf sedan 1766, och denna ättgrens
nuv. (1913) hufvudman är den 7:e hertigen af N.
V. S-g.
Northumberlandsundet [nåtha’mbələnd-], det sund i
södra delen af S:t Lawrencegolfen, som skiljer
Prins Edward-ön från fastlandet (Nova Scotia och
New Brunswick). J. F. N.
Northumberlandöarna [nå̄tha’mbələnd-], en grupp af små
öar under 22° s. br. nära Australiens östra kust.
J. F. N.
Northupit, miner., gråa eller gulaktigt genomlysande
oktaedrar af sammansättningen Mg C03 .. NaC03 .Na Cl.
A. Hng.
North Walsham [nå’th ωå’lʃəm], stad i engelska
grefsk. Norfolk, 22 km. n. ö. om Norwich. 4,254
inv. (1911). Latinskola. Handel med spannmål och andra
landtmannaprodukter.
J. F. N.
North-western college [nå’th ωe’stən kå’lidʃ], högre
läroverk i Fergus falls, Minnesota, grundlagdt 1900
med syfte att tillgodose det växande bildningsbehofvet
bland ungdomen i de svenska församlingarna i
nordvästra Minnesota. Skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
