Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyfors municipalsamhälle ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Nygrekiska språket
208
nyare historia. Bröderna Sutsos voro äfven på detta
område framstående, ehuru ej särdeles lyckade i
det tekniska. Bland de ny grekiske dramaturgerna må
jämväl nämnas S. K. K a r y d e s, Alexandros Zolros
(patriotiskt politiska dramer) och A. K. Rangabes,
som skref såväl lust-söm sorgespel, till en del på
grekisk trimeter (en nybildning).
På det vetenskapliga området framträder under
förra delen af denna afdelning i synnerhet
Koraes som den universellaste, men i synnerhet
på det grekiska språkets utbildning arbetande
vetenskapsmannen. Hufvudsakligen detta skede tillhör
K. Oikonomos, som arbetat på flera vetenskapliga
områden (historia, litteraturhistoria, språkvetenskap,
teologi). I samma riktning som Koraes, men delvis
kritiserande honom, gick Nerulos, som f. ö. idkat
vetenskapliga sysselsättningar i andra fack,
särskildt litteraturhistorien. Mot Koraes i
språkfrågan stod afgjordt Dan. Filippides,
som ville upphöja det vanliga talspråket till
litteraturspråk (se vidare under Nygrekiska
språket). Inom arkeologien och epigrafiken ha i
synnerhet A. R. Rangabes, K. Pittakes och Kumanudes,
Kabba-dias, Staes o. a. inlagt förtjänster
af bestående värde. Historien har bearbetats
af K. P a p a r i-g o p u l o s (forngrekiska
historien), K. Schinas (de gammalorientaliska folkens
historia), Zampelios (bysantinska studier o. s. v.),
Sathas, som är känd som samlare och bearbetare af
medelgrekiska litteraturverk, Sp. Trikupes (det
grekiska upprorets historia 1821-28), K. Asopios,
Nerulos m. fl. Under den sista tiden har med den
vetenskapliga arbetsfördelningen inom de särskilda
vetenskapsfacken uppstått en rätt liflig verksamhet. -
Den nygrekiska folkdiktningen står i poetiskt värde
och varm känsla oftast öfver konstdiktningen. Den
utgöres af sagor och af folksånger; de senare äro
efter innehållets art af olika slag: 1) sådana,
som anknyta sig till gamla sagor, 2) historiska,
särskildt under 1800-talet, med frihetshjältarna och
striderna till innehåll, 3) kleftvisor, som särskildt
uppstått bland samt skildra lifvet och känslorna hos
dessa i Epirus’, T essaliens och Moreas berg lefvande
s. k. klefter. Dessa sånger äro, vare sig dystra
eller glada eller uppsluppet skämtsamma, sprungna
ur en omedelbar och innerlig poetisk känsla. Stora
och viktiga samlingar af folkvisor och sagor
förefinnas, dock i allmänhet dåligt upptecknade. -
Bland de viktigaste arbetena rörande den grekiska
litteraturen må anföras J. Rizos (Nerulos), "Cours de
littérature grecque möderne" (1827), A. R. Rangabé,
"Precis de la littérature néohellénique" (1877),
Gidel, "Études sur la littérature grecque möderne"
(1866), R. Nikolai, "Geschichte der neugriechischen
litteratur’* (1875), Juliette Lamber (pseudonym för
franska skrift-ställarinnan M:me Adam), "Poétes
grecs contem-porains" (1882). Tidsenligast är
K. Dieterich, "Geschichte der byzantinischen und
neugriechischen litteratur" (i "Die litteraturen
des Ostens in einzel-darstellungen", bd IV, 1902)*.
K. F. J.
* Beträffande återgifvandet af de nygrekiska namnen
l ofvanstående art. må påpekas, att Red. nyttjat den
forngrekiska, som på samma gång är den nygrekiska,
bok-»tafveringen och ej transkriberat namnen så,
som de borde skrifvae efter det nygrekiska uttalet
af dem. Så har
Nygrekiska språket omfattar alla de mer eller
mindre skilda nyanserna af det moderna språk,
hvilket, betraktadt som ett helt, härstammar från
det forngrekiska språket (se Grekiska språket)
samt från en bestämd tidpunkt talats och ännu talas
hufvudsakligen i det nuv. Grekland samt dessutom
af greker i de områden, som politiskt höra under
andra makter, t. ex. Turkiet, men etnografiskt eller
språkligt närmast äro att hänföra till Grekland. Detta
språk utgör, historiskt taget, en utveckling ur
det forngrekiska språket, ungefär på samma sätt som
de romanska språken (särskildt italienskan) sägas
härstamma från latinet eller, no-gare uttryckt,
från folklatinet (det s. k. vulgärlatinet), ehuru
skillnaden i det förra fallet möjligen ej är så
genomgripande som i det senare. Det nygrekiska
språket är sålunda, bortsedt från de större eller
mindre förkonstlingar, som förekommit, och från de
oorganiska konglomerat af forngrekiska element, som
under olika tider för litterärt ändamål användts,
att betrakta som ett visserligen från många håll
uppblandadt, men öfver hufvud taget organiskt ur
äldre språkstadier ut-veckladt idiom. - I forntiden
härskade naturligtvis, liksom i allmänhet på
hvarje ort, en bestämd skillnad mellan det talade,
mera lefvande språket och det hufvudsakligen för
litterärt ändamål använda konstspråket. Men därigenom
att den atenska bildningen småningom förskaffade
sig en dominerande ställning inom den grekiska
världen^ kom också såväl den attiska litteraturen
som det attiska allmänna samtalsspråket att bli
förhärskande, och detta språk utträngde förr eller
senare lokaldialekterna. Omkr. 300 f. Kr. kan
denna sammansmältningsprocess anses i hufvudsak
af slutad, och det är från denna tid man daterar
det grekiska allmänspråket (grek. koine]. Den
då börjande perioden i det grekiska språket har
man kallat den hellenistiska. Under denna period
antog det hufvudsakligen under attiskt inflytande
uppkomna koine något olika former alltefter det land,
där det användes: egyptiskt, syriskt, macedoniskt
o. s. v. koine. Äfven växlade det naturligtvis för
olika såväl samhälls- som yrkesklasser och fack. Hvad
nu själfva Grekland angår, måste man eftertryckligt
betona, att det därstädes visserligen med främmande,
t. ex. Joniska, beståndsdelar uppblandade attiska
koine var eller åtminstone snart nog utvecklade
sig till två slag: 1) det koine, som utgjorde de
bildade klassernas skrift- och konversationsspråk
samt härskade fr. o. m. Alexanders tid (omkr. 300
f. Kr.) och sedan framgent under den romerska
och långt in i den bysantinska tiden. Visserligen
uppträdde just inom litteraturen män,, som för sina
sträfvanden för s. k. ren attiska fingo benämningen
atticister, men dessa - t. ex. Lu-kianos - skrefvo
i själfva verket lika väl koine som Polybios
o. a. Detta språk höll sig, som sagdt, långt fram
i den bysantinska tiden som ett mumifieradt hof-
och kanslispråk, som visserligen
exempelvis skrifvits Bilaras, Rangabes, Byzantios,
efter bokstafven, i st. f. Vilaras, Rangavis,
Vizantios, i enlighet med uttalet. Emellertid har
i ett par fall af eftergift för redan i N. F. som
rubriker upptagna, mindre konsekvent stafvade
namnformer, t. ex. Bikelas - en transkribering,
som han själf nyttjar -, följts ett blan-dadt system.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
