Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morängrus, hufvudsakligen i det inre af landet. Under
isens afsmältningstid danades den stora
ändmoränen Salpausselkä och dess fortsättning,
Lojoåsen samt några rullstensåsar, som komma
ned från Tavastland. Genom att vågorna under den
senglaciala tiden svallade upp mot sandåsarna,
utsläpades stora massor sand från dem. Denna sand
aflagrades som vidsträckta moar; således finnas
sådana hufvudsakligast i landskapets inre. På
dem växer god tallskog, men de lämpa sig föga för
odling. Då N. vid denna tid utgjorde hafsbotten,
afsattes på dess grund mäktiga lerlager, som i våra
dagar utgöra den bästa åkerjorden. Mångenstädes
ha i senare tid mossar med torfbildning uppstått
i de flacka, lerbeslagna terränggroparna. Genom
landhöjningen, som under senare tid nått en vertikal
höjd af vid pass 0,5 m. på århundradet, har N:s yta
långsamt höjts och torrlagts. Denna torrläggning och
landvinning äro fortfarande afsevärda och af en viss
ekonomisk betydelse för den jordegande befolkningen
i kusttrakterna. På sjöfarten och fisket inverkar
den däremot menligt. – N:s yta sluttar sakta från
Salpausselkä och Lojoåsen mot hafvet. På dessa åsar
upprinna flera af de åar, som i merendels slingrande
lopp söka sig ut mot stranden. Innanför Lojoåsen
ligger ett landskap, som är af annan natur än det
öfriga N. och som närmast har sitt motstycke i den
infinska sjöplatån. I Lojotrakten finnes en stor mängd
ofta mycket natursköna sjöar, som af förbindande åar
och strömmar länkas ihop till s. k. stråtar. Terrängen
är rikt kuperad och omväxlande. – Norra N. uppfylles
af skogar och mossar; mellersta N. består redan till
god del af väl odlade lermarker, och dessa fortsättas
på många ställen ända ut till hafvet, i synnerhet
längs ådalarna. Ur slätterna uppsticka berghymplarna,
än nakna och bevuxna med klen skog, än klädda i en
mantel af morän grus med bättre skogsbestånd, öfver
hufvud äro skogarna i N., trots hafvets närhet och en
rikedom på förträffliga flottningsleder, icke så illa
behandlade som mångenstädes i inlandet. De nyländska
vattendragen bli längre från v. mot ö., allteftersom
den vattendelande åsen aflägsnar sig från stranden. De
ansenligaste äro: Kariså l. Svartån, hvarigenom Lojo
sjö (den största i landskapet) uttömmer sitt vatten
i den långsmala Pojo-viken, Sjundeå- l. Pikkalaån,
Helsinge- l. Vandaån, Sibboå, Mäntsäläå, som utfaller
inom Borgå socken, Borgåå, vid hvars utlopp Borgå stad
är belägen, Forsbyå, utfallande inom Pernå socken,
Lappträsk- l. Lovisaå, Tessjöå, som utfaller inom
Strömfors socken, samt slutligen den väldiga Kymmene
älf med sina fem utloppsarmar inom Strömfors, Pyttis
och Kymmene socknar, hvilken bildar fallen vid
Anjala och Högfors samt utgör aflopp för det stora
Päijännevattensystemet i de inre landskapen. N:s
kust är rikt sönderskuren. I v. ha vikarna mest en
nordöst–sydvästlig riktning; i ö. är deras riktning
företrädesvis nordväst–sydöstlig, allt i enlighet
med den rådande sprickriktningen. De längsta äro
Pojoviken, Tavastfjärden och Pernåviken. De längst
utskjutande uddarna äro: Hangö- och Porkkala
udd. Utanför kusten vidtar en rik skärgård. Den
inre skärgården har starkt bräckt vatten, så att
sötvattensfiskar där trifvas och äro föremål för
fiske. Holmarna äro beväxta
med yppig, lundartad vegetation; villor och
fiskarkojor skymta fram ur grönskan, och flacka
marker upptagas af åker och äng. Den yttre skärgården
har ön mera karg natur. Holmarna äro bergiga, och
deras växtvärld är torftig. Mångenstädes synas kala
klippor och kobbar. Endast här och där ser man en
fiskarkoja eller en lotsstuga. Mellan holmarna
utbreda sig vida fjärdar. I hafsbandet finnas
endast några nakna, af vågorna ständigt spolade
klippor. Af öarna äro följande de största: Gullö,
Skåldö, Odensö, Älgö och Jussarö i Pojo socken, Torsö,
Strömsö i Snappertuna, Orslandet invid det för sin
skönhet bekanta Barösund i Ingå, Emsalö, Vessölandet
och Pellinge i Borgå, Sarfsalö och Kjefsalö i
Pernå, Bullerslandet och Gäddbergsö i Strömfors,
Hogland och Tytterskär, tillhörande Kymmene socken
(de båda sistnämnda ligga långt ute i hafvet). –
I N. finnas flera af landets äldsta järnverk (Svartå,
Fagervik, Billnäs, Fiskars m. fl.) och grufvor
(t. ex. Orijärvi koppargrufva i Kisko socken).
N:s klimat är tämligen utprägladt maritimt i följd
af Finska vikens närhet och de fuktiga vindar, som
därifrån blåsa upp mot land. Medellufttrycket är högst
i maj och lägst i juli och aug. Detta förklarar till
en del, hvarför våren vanligtvis är torr (vårtorkan
är i synnerhet besvärlig för odlingen af vårsäd och
potatis) och sensommaren regnig. Vindarna blåsa mest
från s. v., i synnerhet under sommaren. Under den
vackraste årstiden har man sjövind om dagen, landvind
om natten. Vindstyrkan aftar med ungefär hälften
från utskären mot inlandet. Någon gång rasa ytterst
häftiga vindar, såsom "augustistormen" 1890, som
verkade synnerligen förödande. Årsmedeltemperaturen
växlar mellan 4° i inlandet och 4,7° vid Hangö
udd. Årstiderna äro i allmänhet något försenade, och
större temperaturextremer äro icke kända. N. lider
mindre af sommarnattfroster än de flesta öfriga orter
i Finland. Molnigheten är ganska stor i skärgården,
men minskas märkbart mot det inre. Nederbörden är
rätt betydande, då från hafvet kommande, fuktmättade
vindar stryka öfver N. Detta är fallet särskildt under
höst och förvinter. Regnmängden är för de flesta år
öfver 600 mm. Snötäckets djup är i medeltal något
öfver en half m. under mars, men i skärgården
mindre. Isbildningen i hafvet börjar vanligen
jultiden, och hafsisen försvinner merendels i början
af april. Tjälen är under snörika vintrar föga djup
och kan vissa år h. o. h. utebli. – Växtligheten är
rikast i den västra skärgården och i Lojotrakten. Från
N. äro kända 785 arter kärlväxter. De viktigaste
skogbildande trädslagen äro tall, gran, björk,
gråal och asp. Klibbalen kantar stränderna. Hägg,
rönn och sälg uppträda i blandskogar, alm på några få
ställen. Ek, lind och ask förekomma i mindre bestånd
här och där. Hasseln bildar buskbestånd flerstädes
i skärgården och vid sjöarna. På torra backar växer
enen, på fuktiga ängar vide. På naturliga ängar
förekomma tuftåtel, ängsborst, vårbrodd och starr. Vid
låga stränder växa vass och säf. Äppel-, päron-,
körsbärs- och krikonträd samt flera slags bärbuskar
odlas allmänt och med framgång. Af sädesväxterna
intar den berömda Nylandsrågen främsta rummet,
därnäst komma hafre, korn och hvete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
