Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nådendal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sten Sture d. ä. (1472 och 1488), konung Hans
(1499), Svante Sture (1504) och Sten Sture
d. y. (1513). Rikets råd bekräftade (1504) klostrets
patronatsrätt till Bjerno och anslog åt klostret
kronans gods Lonto ö och Lietsala. Många gods och
gårdar såväl i Sverige som i Finland skänktes eller
testamenterades till N. Bland stora donationer
må nämnas 9 gårdar, som ärkebiskop Jakob Ulfsson,
biskop Magnus i Åbo, riksföreståndaren Sten Sture och
väpnaren Knut Posse skänkte 1490. Likväl fann sig
generalkonfessorn Arvidus Nicolai 1496 föranlåten
att för moderklostret klaga sin nöd. Han skildrade
ryssarnas omilda framfart i Finland, hvilken vållat,
att den s. k. Birgittapenningen, som landet plägade
utgöra, i betänklig grad minskats; stor pest och
svår vinter rådde, så att klosterfolket utstått många
lidanden och hade endast att välja mellan "martyrium
eller flykt". Han bad därför om tillåtelse att, i
händelse man nödgades fly ur landet, få en fristad
i Vadstena klosters stenhus i Stockholm. Den kristna
fromheten uppehöll dock klostret ännu någon tid med
nya gåfvor. Men kyrkoförbättringen stod för dörren;
och då abbedissan föreställde konung Gustaf klostrets
usla tillstånd efter recessen i Västerås, lät han
de fyra hufvudgårdarna Helgå, Stenberga, Lonto ö och
Lietsala fortfarande tjäna munkarna och nunnorna till
uppehälle. Konung Erik XIV tillät dem behålla detta
understöd. Konung Johan III utfärdade flera bref
till förmån för abbedissan Birgitta Knutsdotter och
de få, då återstående nunnorna, men endast 1 gård
var 1577 anslagen till klostret. Oaktadt konung
Gustaf 1554 uppburit 28 lödiga mark kyrksilfver,
funnos åtskilliga dyrbarheter kvar, som aflämnades
till konung Johan. 1584 erhöll den sista nunnan
i Nådendal, Elin Knutsdotter, konungens bref om
underhåll från Pontus De la Gardies fögderi i Norra
Finland. Kyrkoherden i Reso förflyttades till N.,
hvars kyrka därmed blef sockenkyrka. Jfr Budde, J.
C. S-e.*
Nådens ordning (lat. ordo salutis), teol., den hos
oss häfdvunna beteckningen för det lärostycke i den
lutherska dogmatiken, som afser att begreppsmäs-sigt
fixera ordningsföljden mellan de olika stadierna
i det verk af den helige Ande, hvarigenom han
gör människan delaktig af Guds nåd, likasom i de
däremot svarande troserfarenheterna. Den egentliga
utbildningen af detta lärostycke tillkommer först den
senare lutherska ortodoxien. Den medeltida dogmatiken
erbjuder visserligen, i läran om rättfärdiggörelsen
och om boten, vissa analogier, men själfva sträfvan
efter att vinna en sammanhängande bild af det
kristna lifvets utveckling är för den främmande,
på grund af dess nådebegrepp och dess uppfattning
af den enskildes förhållande till kyrkan. Hos
reformatorerna och i bekännelseskrifterna finnes väl
ett rikt material till lärostyckets alla enskilda
moment, men intet systematiskt utförande däraf
(intolkandet i Luthers utläggning af 3:e artikeln
i lilla katekesen af en skisserad framställning af
"nådens ordning" beror på en missuppfattning af det
verkliga tankesammanhanget). Den reformerta dogmatiken
har på denna punkt öfver hufvud stannat vid ett
relativt enkelt schema, och äfven de äldre lutherske
dogmatikerna nöja sig ännu med fixerandet af själfva
de grundläggande hufvudbegreppen, medan däremot hos de
senare fr. o. m. C a l o v i u s den nu alltmer
minutiöst utarbetade läran om nådens ordning blir
själfva det centrum, kring hvilket allt öfrigt i
dogmatiken, såsom förutsättningar eller följdsatser,
grupperas. De nådeverkningar eller utvecklingsstadier,
mellan hvilka man här skiljer, äro - med en del
modifikationer hos olika dogmatiker - kal-lelsen,
upplysningen, pånyttfödelsen och omvändelsen,
rättfärdiggörelsen, den mystiska föreningen, helgelsen
1. förnyelsen, behållelsen och Jiärliggörel-sen. En
egendomlig utbildning - sannolikt den mest genomtänkta
och skarpsinniga, som gifvits - har detta lärostycke
fått hos svensken H. S c h a r-t a u och hans
lärjungar. - Hela denna läras historia visar, med
hvilken styrka reformationens grundläggande intresse
för den personliga frälsningsvissheten fortlefver
också i den senare lutherdomen, likasom hur allvarligt
man där fullföljde den härur följande uppgiften
att för hvarje enskild möjliggöra ett klart och
själfständigt omdöme om sin andliga ställning. Härur
ha ock - detta gäller i särskild grad om Schartau -
utomordentligt värdefulla bidrag till det religiösa
lifvets psykologi framgått. Men trots allt detta
måste mot hela detta lärostycke i dess häfdvunna
form svåra betänkligheter resa sig. Försöket att
till ett genetiskt ordnadt normalschema sammanställa
alla det kristna lifvets moment ger å ena sidan ej
tillbörligt utrymme åt olika, individuellt betingade
utveck-lingstyper och gör det å andra sidan svårt
att låta sådana faktorer - framför allt dopet och
rättfärdiggörelsen -, hvilkas betydelse ej inskränker
sig till något visst stadium, utan omfattar det
kristna lifvet till hela dess förlopp, komma till sin
fulla rätt. Och öfver hufvud kan uppdelandet af Andens
verk på enskilda nådesakter med däremot svarande
yttringar af den troendes aktivitet lätt bringa
själfva den reformatoriska nådeläran i osäkerhet,
såväl hvad dess motsats mot all moralism som hvad dess
häfdande af nådens personliga karaktär beträffar. Den
nutida dogmatikens uppgift i detta hänseende kan
därför ej ligga i en ytterligare psykologiserande
utbildning af detta lärostycke, utan fastmer i
en strängare, fördjupande koncentration kring de
egentligt principiella problemen: om förhållandet
mellan Guds nåd och trons tillegnelse däraf å den
ena samt mellan tron som religiös mottagelseakt
och som sedlig princip å den andra sidan, medan
den psykologiska analysen och teckningen af det
kristna lifvets olika erfarenheter, utvecklingstyper
och stadier måste öfverlåtas dels åt den speciella
etiken eller religionspsykologien, dels ock åt den
praktisk-parenetiska litteraturen. Se vidare Nya
födelsen och Nåd. Jfr 0. Ahn-felt, "Om nådens ordning"
(1881), A. T. Ham-mer, "Om nådens ordning" (1895),
P. Rydholm, "Läran om nådens ordning" (1896), M. Koch,
"Der ordo salutis" (1899), och E. Weber, "Der einfluss
der protestantischen schulphilosophie auf die ortodoxe
dogmatik" (1908). E. Bg.
Nådeskott, jaktv. Vid jakt på större villebråd
händer ofta, att ett stupadt djur måste dödas med
ett ytterligare skott, som sedan gammalt benämnes
nådeskott. Detta bör alltid vara kulskott och placeras
i regel bäst bakom örat. G. G.
Nådestöt kallades i äldre tider den mildring i en
dödsdömds . öde, som vanligen efter rättens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
