Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näbbdelfinen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Näbbdelfinen-Näbbgäddsläktet
312
dets främsta afdelning hos fåglarna, hvilken
motsvarar munnen och de densamma bildande delarna
hos andra ryggradsdjur. Näbben är alltid hård
och bildad af ben, som betäckas af ett hornartadt
eller hudartadt öfverdrag utan mellanliggande mjuka
delar. I öfvernäbben ingå ett stort mellan-käksben
(hvarifrån utskott sträcka sig uppåt mellan näsbenen)
och två små, på sidorna belägna öfverkäksben. I
undernäbben finnes ett af flera stycken bildadt
underkäksben, öfverkäkens och gommens ben äro icke
som hos däggdjuren fast förenade med hjärnskålen,
utan rörligt fästa vid densamma. Underkäken står
icke i direkt förbindelse med tinningbenet, utan
är förenad med ett särskildt ben, som benämnes
kvadratbenet, hvilket i sin ordning ledar mot
tinningbenet. Enär kvadratbenet medelst okbenen och
vingbenen är förbundet äfven med öfverkäksapparaten,
röres vid näbbens öppnande icke blott underkäken
(som hos däggdjuren), utan äfven öfverkäksapparaten
tar genom en större eller mindre böjning del i
rörelsen. Näbbens form och styrka sammanhänga
med fågelns närings-och lefnadssätt. Än är näbben
alltigenom hård, än är den nästan i hela sin längd,
vid roten eller i spetsen klädd med mjukare hud. Till
formen växlar den på mångahanda sätt: rak, uppåtböjd,
ned-åtböjd, hakformig i spetsen, krokig, svärdformig,
kägelformig, vigglik, plattad, skedformig, båtfor-mig,
hög, låg, kantig, rund, smal, bred, med eller utan
nagel i spetsen, med skarpa eller trubbiga kanter,
hvass eller trubbig spets, försedd med "tänder" eller
lameller i käkkanterna o. s. v. De nämnda ’"tänderna"
äro af hornsubstans bildade, tagglika utskott och få
på intet vis uppfattas som verkliga tänder. Sådana
funnos hos de äldsta fossila fåglarna, och tandanlag
äro påvisade hos nutida fåglars foster. Näsborrarna
äro mycket skiljaktiga till form och läge samt än
bara, än täckta af hudbildningar, ofta mer eller
mindre omgestaltade fjädrar. Underkäksgrenarna kunna
vara förenade med hvarandra än blott ett kortare
stycke vid näbbspetsen, än ganska långt; mellan dem
finnes stundom en säcklik utvidgning af huden. Den
näbbspetsen beklädande huden är hos åtskilliga vadare
och simfåglar försedd med särskilda känselkroppar,
som göra deras näbb till ett förträffligt känselorgan,
hvaraf de betjäna sig för att i slam och dy rota
efter sin föda. Näbben användes alltefter sin olika
bildning på flera olika sätt: att gripa, sönderkrossa,
sönderstycka, skala, skilja ur födan m. m., men
aldrig till att tugga densamma; äfven gör den tjänst
vid bobyggnaden, fjädrarnas ordnande o. s. v. Se
vidare Fåglar. -. Äfven inom andra afdelningar af
djurriket förekomma näbbliknande bildningar. Sålunda
ha sköldpaddorna käkarna klädda af en hornslida och
sakna i sammanhang härmed tänder. Äfven hos ett
af kloakdjurens bägge släkten, Ornithorhynchus,
finnes en hornartad näbb (se Näbbdjursläktet).
C. H. S. (G. G.)
Näbbdelfinen, zool. Se Inia.
Näbbdjursläktet, Ornithorhynchus, zool., bildar
en särskild familj inom kloakdjurens ordning
(Monoiremata) bland däggdjuren. Kroppen är plattad,
benen mycket korta. Fötterna ha fem tår, förenade
medelst simhud, som på de främre sträcker sig utöfver
klorna; alla tårna äro korta, starka
och lämpliga för gräfning. Bakbenen äro korta,
riktade bakåt och försedda med längre klor, som räcka
utom simhuden. Svansen är platt, bred och bevuxen
med långa hår, som äro ytterst glesa eller saknas på
dess undre sida. Hufvudet är tämligen platt, litet och
försedt med en bred näbb, som ändernas, hvarigenom det
skiljer sig från alla andra däggdjurs. Båda käkarna
äro nämligen utdragna, i hela sin längd klädda med en
hornartad hud, som bakåt fortsattes i ett egendomligt,
sköldlikt veck (som skyddar ögonen vid graf ningen i
jorden), och bära hos det gamla djuret hornskifvor;
det unga djuret har däremot kindtänder - 2 på hvarje
sida i öfver- och 3 i underkäken - hvilka småningom
bli afnötta och falla ut; på deras ställe utbildas
sedermera de omnämnda hornskifvorna. Näsborrarna
ligga ofvanpå näbben nära dess spets; ögonen sitta
högt uppe på hufvudet, och öronöppningarna, som kunna
tillslutas, ligga nära bakre ögonvinkeln. Tungan är
köttig och försedd med hornartade tänder. På grund
däraf bildar näbben en förträfflig silapparat för
att ur vattnet afskilja hvad ätbart är och gömma
det i de rymliga kindpåsarna, som sträcka sig längs
med hufvudets sidor. Fallen utgöres af en mjuk
bottenull, hvarur täta, grofva stickelhår skjuta
fram. - Till detta släkte hör endast näbbdjuret,
O. anatinus, som finnes i Syd-Australien, Victoria,
Nya Syd-Wales, Queensland och Tasmanien. Det är
ungefär 46 cm. långt, med svans af 12 cm. i längd;
hannen är betydligt större än honan. Helst bebor det
stillastående vatten och lugna ställen i floderna,
där vattenväxter förefinnas i mängd och lummiga
träd beskugga stranden. Där gräfver djuret sig i
strandbrädden ett bo, hvari det bäddar åt sig med
vattenväxter. Näbbdjuret är i rörelse förnämligast
i skymningen, men lämnar äfven om dagen under en
stund sitt gömsle för att skaffa sig sin föda, som
utgöres af i vatten lefvande led- och blötdjur. Det
simmar och dyker väl samt lägger stor försiktighet i
dagen. Färgen är mörkbrun, skuggad af silfverhvitt,
men bottenullen gråbrun; pälsen har en obehaglig
fisklukt. Köttet ätes af australnegrerna. Om
näbbdjurens fortplantning ega vi ej så fullständiga
uppgifter som rörande myrpiggsvinets. Någon bukpung
för äggens och ungarnas förvarande finnes ej. Djuret
lär lägga två ägg i det innersta af sitt bo och rufva
dem där. Enligt andra uppgifter skulle näbbdjuret
vara ovovivipar. Se f. ö. Kloakdjuren, sp. 312,
och fig. 4 å färgpl. till art. Australisk fauna.
(L-e.) Näbbgäddsläktet, Belone Cuv., zool., tillhör
fam. Scomberesocidce af de mjukfeniga fiskarnas
ordning. Näbbgäddorna utmärkas genom sin på grund
af käkarnas förlängning näbblikt långt utdragna
nos. Denna förlängning inträder dock först i mera
utvuxet tillstånd, och ungarna äro därför olika
de äldre. Tänderna äro kardlikt ställda, men äfven
spridda större tänder förekomma. Omkr. femtio arter
äro kända från de tropiska och tempererade hafven. Den
mest bekanta är den i våra och norra Europas haf
förekommande vanliga näbbgäddan, horngäddan 1. hörni
i-sken (se fig.), B. vulgaris Flem. (B. belone L.),
som stimvis uppträder vid vår västkust, i Öresund
och i södra Östersjön, där den anträffas ända upp
vid finska kusten och i Bottniska viken. Näbbgäddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
