Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödympning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det tama nötkreaturets närmaste stamformer. Hvilka
dessa voro, är ännu ej till fullo bevisadt, men
forskarna synas vara öfverens om, att vildoxen (se
d. o.) Bos primigenius Bojanus, uroxen, är en sådan
stamform. Jämte denna har som stamform anförts af
Adametz en numera utdöd vildform (Bos europæus,
brachyceros) och af Keller Bos banteng. Enligt
Keller skulle bantengen vara stamformen till Bos
indicus, zebuboskapen, som i sin ordning skulle vara
ursprunget till en hel del nötkreatursraser. De
numera mycket talrika nötkreatursraserna indelar
Keller i fem större hufvudgrupper, nämligen: 1. Bos
primigenius Rütimeyer, 2. Bos frontosus Nilsson,
3. Bos brachyceros Rütimeyer l. longifrons Owen,
4. Bos brachycephalus Wilckens och 5. Bos akeratos
Arenander. Mellan dessa hufvudgrupper ha många
korsningar egt rum. Primigeniusgruppen karakteriseras
af lång och smal skalle med relativt starkt utvecklad
ansiktsdel och rak mellanhornslinje. Denna grupp,
som f. n. representeras af de holländska och tyska
låglandsdjuren, stäppboskapen i sydöstra Europa och
boskapen i Sibirien m. fl., härstammar direkt från
vildoxen (Bos primigenius Bojanus). Frontosusgruppen,
bredpannade oxen, skiljer sig från den föregående
genom större och bredare panna, som är minst lika
lång som ansiktsdelen och upptill afslutas med
en väl utvecklad pannknöl. Under förhistorisk tid
förekommo hithörande djur endast i norra Europa,
där de allmännast påträffats i Skandinavien och
England. Först i historisk tid har Frontosusboskap
kommit till Schweiz, där den företrädes af
Simmental- och Freiburgraserna. Gottlandsrasen
hör till denna grupp. Enligt Rütimeyer är
Frontosusboskapen endast en genom kulturen förändrad
form af Primigeniusboskap. Brachycerosgruppen,
korthornsoxen l. långpannade oxen, kännetecknas af
fin benbyggnad. Pannan är ojämn, något insänkt mellan
ögonhålorna och lång, hvaremot ansiktsdelen är föga
utvecklad. Pannknölen är hög och smal. Denna grupp
härstammar från den s. k. torfboskapen (se d. o.),
våra förfäders första tama nötkreatur af zebublod,
och räknar f. n. inom sig en hel del framstående
raser, såsom Schwyzrasen och andra alpraser
m. fl. Brachycephalusgruppen, korthufvad
boskap, är enligt såväl Rütimeyers som Adametz’
åsikter endast en förändrad Brachycerosform med
ett ovanligt kort och under horntapparna skarpt
inknipet hufvud. Till denna grupp hänföras Eringer-,
Voigtländer- m. fl. raser. Akeratosgruppen,
hornlös boskap, utmärkes af en som följd af
hornlösheten starkt utvecklad pannknöl. Somliga
individer af denna typ bära lösa, endast i huden
fastsittande horn eller andra spår efter en svunnen
hornbildning. Akeratosformen, som har mycket gamla
anor, uppkom sannolikt ur korthornad boskap redan i
förhistorisk tid. Hos pålbyggarna i Europa och hos
fornegypterna fanns hornlös boskap. F. n. innehåller
denna grupp, geografiskt sedt, vidt skilda
raser. Största delen af Central-Afrikas nötboskap
är hornlös. F. ö. finnas hornlösa raser i Indien,
Sibirien, Nord-Ryssland, Finland, Sverige, Norge,
Island och Storbritannien. Vår fjällras och våra
s. k. rödkullor tillhöra denna grupp.
När nötboskapens domestikation egde rum, vet
man ej, men att den försiggått i förhistorisk
tid, står utom allt tvifvel. Vildboskapens första
öfvergång i människans tjänst skedde sannolikt
i Asien för minst 10,000 år sedan. Amerika och
Australien hade inga nötkreatur förr än långt in i
historisk tid. Columbus införde nötboskap till Amerika
1493 och engelsmännen till Australien 1788. I Sverige
funnos nötkreatur redan under yngre stenåldern. Jfr
Nötkreatursafvel och Nötkreatursskötsel.
H. F.
Nötkreatursafvel bedrifves efter vissa
hufvudsakligen på grund af praktisk erfarenhet
utarbetade metoder, som benämnas korsning
(se d. o.) och ren- l. inafvel (se Inafvel).
Rent vetenskapligt sedt förekommer endast
korsning inom kreatursafveln, ty alltid skilja
sig de sammanparade djuren mer eller mindre från
hvarandra i genotypiskt afseende. (Genotypiskt lika
beträffande en viss egenskap äro individer, som
besitta lika beskaffade ärftlighetsenheter, gen,
för egenskapen i fråga.) Absolut rena husdjursraser
finnas nämligen icke, och rasrenhetsbegreppet,
sådant det hittills fattats af landtmännen, är
konventionellt. Vid afvelsarbetets ledning är det
därför af allra största betydelse att på rätt sätt
verkställa urvalet af individer inom den eller de
raser, hvarifrån afvelsmaterialet hämtats. En konstant
helröd kreatursstam t. ex. erhålles ej, förrän den
röda färgen hos afvelsdjuren blifvit såväl genotypiskt
som fenotypiskt lika (Fenotypiskt lika beträffande
en viss egenskap äro individer, hos hvilka denna
egenskap uppträder till det yttre lika, oberoende
om den är betingad af lika beskaffade "gen" eller
ej.) Detsamma gäller ock för alla andra mer eller
mindre värdefulla egenskaper hos afvelsdjuren. Inom
den moderna afvelsläran har därför mendelismen
(se d. o.) ställts i förgrunden, och dess regler
måste numera noggrant iakttagas vid allt ordnadt
afvelsarbete. Könsmognaden inträder hos nötkreaturen
vid omkr. 1 1/2 års ålder eller något tidigare hos
kreatur af snabbvuxna raser, såsom den förädlade
korthornsrasen, och äfven hos djur af andra raser, som
under uppväxten blifvit rikligt utfodrade. Val af tjur
(d. v. s. ej utskuren hanne) till afvel måste ske med
synnerlig omsorg, då en sådan har stort inflytande
på hjordens förökning, enär den under ett år kan ge
upphof till ett 100-tal kalfvar, under det att en
ko i regel lämnar endast en afkomma årligen. Tjuren
bör ha litet och fint hufvud, små (eller inga) horn,
halsen medelmåttigt lång, rak rygg, djup bröstkorg,
bredt bäcken och fina, väl ställda ben samt normalt
utvecklade könsorgan. Helst väljer man tjurar, som
äro af s. k. oblandad ras och af ett sådant slag,
som passar för de lokala förhållandena. Om tjuren
vid l 1/2 års ålder användes till afvel, bör han under
första året därefter begagnas till endast ett mindre
antal kor eller kvigor, men sedermera kan han användas
till 60 à 80 kor under året. Genom daglig rörelse i
det fria, under såväl vinter som sommar, och genom
att han ej hålles vid för högt hull eller utfodras
med en stor mängd voluminöst foder, såsom rotfrukter
och dränk, kan tjuren bibehållas afvelsduglig till 15
års ålder. Vanligen bli dock tjurarna, genom olämplig
skötsel, redan vid 4-6 års ålder för tunga och tröga
att användas som afvelsdjur. Detta inträffar ofta
på egendomar, där man håller ett för ringa antal kor
till hvarje tjur, och på sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
