Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nötkreatursskötsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställen skulle man, genom att inöfva tjurarna till
dragning, ganska länge kunna ha nytta af dem till
afvel.
Kviga (hona, som ej kalfvat) nyttjas till afvel vid
omkr. l 1/2 års ålder. Brunsten varar hvarje gång,
likasom hos korna (honor, som kalfvat), 24–36 timmar
samt återkommer efter 3 veckor, såvidt djuret icke
blifvit befruktadt. Ungefär 70 proc. af de betäckta
hondjuren bli dräktiga, och dräktigheten varar i
medeltal 285 dagar (jfr Dräktighet). Efter kalfningen
(se d. o.) infinner sig brunsten på 3–4 veckor;
men man brukar vanligen låta en brunsttid gå förbi,
innan kon släppes till tjur, då nästa kalfning kommer
att inträffa ungefär ett år efter den föregående. Vid
val af kor, efter hvilka afvelsdjur skola uppfödas,
ser man till att få sådana djur, hvilkas egenskaper
lämpa sig för de lokala förhållandena, och att
djuren ej ha fel, som kunna öfverföras på afkomman,
eller äro för unga eller för gamla. Är afsikten
med underhållet af nötkreaturen att erhålla riklig
mjölkafkastning, så väljas naturligtvis både kor
och tjur ur en stam eller efter djur, som äro kända
för stor mjölkproduktion. Kon bör ha litet hufvud,
fina (eller inga) horn, lång och smal hals, rak
rygg, bredt kors, vid bröstkorg samt stort jufver
och fina ben. Huden måste vara tunn och löst fäst
vid underliggande delar; och den hårhvirfvel,
som finnes på baksidan af jufret samt sträcker sig
upp emellan låren, mjölkspegeln (se d. o.), bör ha
stort ytinnehåll. De så kallade mjölkådrorna, eller
de blodådror, som gå från jufret fram emot bröstets
nedre yta, skola likaledes vara stora, i synnerhet
under förra hälften af mjölkningsperioden. Då kon
uppnått en ålder af 9–10 år, brukar man vanligen
ej till afvelsdjur uppföda de kalfvar hon därefter
lämnar. Förbättring af en stam af nötkreatur kan ske,
såsom vid hästafvel (se d. o.), genom noggrant urval
af afvelsdjur inom stammen eller rasen eller genom
att man anskaffar utmärkta handjur af annan ras än
den, hvartill hondjuren höra, och använder dem till
parning samt sedermera alltid parar afkomman efter
desamma med handjur af ren ras uti 7–8 släktled. Detta
förfaringssätt kallas korsning (se d. o.). Det är
likväl ej tillräckligt, att afvelsdjuren ha god
härstamning; de böra äfven under uppväxten och
sedermera åtnjuta omsorgsfull vård för att ej urarta.
Mot slutet af förut angifna dräktighetstid
ansvälla blygdläpparna och jufret, och
mjölkafsöndringen börjar ånyo, i händelse den
mot slutet af dräktighetstiden upphört. Vid
kalfningen (se d. o.) inställa sig krystningar
eller födslovärkar. Möter hinder för kalfvens
framfödande, bör man förvissa sig om fostrets läge,
och, om så erfordras, rätta detta, hvartill man
stundom kan behöfva anlita veterinär. Så snart
kalfven är framfödd, ombindes, om så anses nödigt,
nafvelsträngen omkr. 2 cm. från nafveln och afskäres
nedom underbindningsstället. Numera finnas i handeln
särskilda bandage för denna operation. Kalfven torkas
därefter med halm och lägges i en kätte, försedd med
ren, torr halm. Under första dagarna efter födseln
ges åt kalfven råmjölk, helst efter modern, i smärre
portioner, 3 à 4 gånger dagligen, och sedermera
under ett par veckor söt, spenvarm mjölk tre gånger
om dagen, hvarefter den söta mjölken småningom
minskas och ersättes med större mängd söt och ljum
skummjölk. Vid 4–5 veckors ålder får kalfven
därjämte litet fint hö eller gräs samt gröpe, och
vid 3 månaders ålder kan han h. o. h. afvänjas från
utfodring med mjölk. Mängden af söt och skummad
mjölk, som bör ges, beror af kalfvens storlek
och det större eller mindre värde man sätter på
honom. Ganska fördelaktigt är det att låta mera
värdefulla kalfvar uppfödas genom att dia; de utveckla
sig därigenom ganska väl och hålla sig i allmänhet
friska. Kalfven kan då dia sin moder, men vanligen
släppes den i en kätte till en annan ko, sedan han
under 3–4 dagar erhållit råmjölk. Den ko, som skall
användas till amko, bör lämna omkr. 5 à 6 liter
mjölk dagligen, och i den mån mjölkafsöndringen
hos kon minskas, ges åt kalfven litet fint
hö och gröpe uti en för amkon ej tillgänglig
krubba. – Till afvelsdjur böra ej andra kalfvar
uppfödas än de, som ha god härstamning och vacker
kroppsbyggnad. I allmänhet erfordras att uppföda
kalfvar till minst 12 à 15 proc. af antalet fullvuxna
nötkreatur inom en stam. Jfr Nötkreatursskötsel.
C. A. L.*
Nötkreatursskötsel har till ändamål produktion
af mjölk, underhåll af dragare för jordbruket och
industrien, gödning af unga djur eller af äldre, såsom
dragare eller mjölkboskap icke vidare användbara
kreatur. En eller flera af dessa grenar inom
nötboskapsskötseln kunna idkas inom särskilda delar
eller egendomar uti ett land. – Af de från främmande
länder till Sverige införda mjölkboskapsraserna
äro den holländska och det till samma ras hörande
ostfrisiska slaget samt ayrshire-rasen vidt utbredda
och af god beskaffenhet. Korsningar mellan dessa
och den sedan längre tid tillbaka inom landet
förekommande landtrasen ha gett upphof till flera
s. k. herrgårdsraser, såsom Strömsholms, Katrinebergs
m. fl. raser, från hvilka "rödbrokig svensk boskap"
leder sitt ursprung. Ytterligare förekomma Jersey-,
algau-, angel- och korthornsboskap, ehuru till ringa
mängd. Inom Norrland, i norra trakterna af Dalarna och
Värmland finnes den s. k. Jämtlands- l. fjällrasen
samt i Bohuslän och Dalarna s. k. rödkullor, som i
förhållande till sin ringa storlek kunna ställas
vid sidan af de bästa mjölkboskapsraserna. Af de
många nötboskapsraser, som vid stamholländeriernas
bildande, 1844, och sedermera varit införda till
vårt land, har den holländska (och ostfrisiska)
blifvit alltmera utbredd i Skåne och ayrshirerasen
inom mellersta delarna af landet, öfriga införda
raser ha antingen försvunnit eller icke vunnit någon
synnerlig utbredning. (Typer af de nötkreatursraser,
sedan gammalt i Sverige inhemska eller i senare tider
hit införda, hvilka varit af någon betydelse för
vår landthushållning, finnas afbildade å vidstående
planscher Nötkreatursraser, fig. 1–14.)
Vid val af mjölkboskap för en egendom kommer det
icke så mycket an på, hvilken ras djuren tillhöra,
som fastmer, att kreaturen lämna en nöjaktig
afkastning. Dock har man något större säkerhet för,
att de djur, som uppfödas, skola likna föräldrarna,
om afvelsdjuren äro af s. k. ren eller oblandad
ras. Kreaturens storlek måste rätta sig efter lokala
förhållanden. Om djuren skola stallfodras året om,
är det fördelaktigt att hålla stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
