- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
389-390

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nötkreatursskötsel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

389

O’-Oafsättlighet

390

långa a också blifvit långt o, jfr sv. moder =
lat. mäter, likaväl som sv. ko = lat. bos. Äfven de
nordiska språken bevara ännu i våra dagar detta ö,
som dock i sv. och no. redan i omkr. fem århundraden
uttalats icke längre som öppet, utan som slutet
o (efter svenskt uttal). - Det korta o har i de
germanska språken öfvergått till a (t. ex. sv. natt,
ty. nacht = lat. no x), i hvilket ljud således
ursprungligt o och a sammanfallit (jfr det motsatta
sammanfallandet af ö och ä uti ö). Däremot ha de
germanska språken skaffat sig nya o- och a-ljud i
massa därigenom, att u öfvergått till å, som sedan i
vissa ställningar blifvit o, genom s. k. a-omljud (se
O ml j u d). Då emellertid dylikt omljud vanligtvis
inträdde endast i en eller annan form af ett ord,
ha de flesta germanska ord genom s. k. utjämning
fått dubbelformer: en med u och en med d (o),
t. ex. sv. full, ty. voll; da. buk, sv. bock;
sv. buren och välboren, hug och håg, bud och uppbåd
m. m. Det ljud (sedan ofta förlängdt), som på sådant
sätt uppkommit, uttalas i sv. vanligen som å; endast
före rd, rn (och ofta rt) har det slutet o-ljud,
t. ex. bord, korn, (lort). - Ändtligen har sv. under
1400-talet på egen hand skaffat sig nya både o- och
å-ljud: det förra af u före rd, rt, t. ex. smorde,
kjortel för äldre smurdhe, kiurtil, det senare af a,
så snart det i fsv. var långt eller stod före Id, ng,
rd (och rt, åtminstone med följande vokal), t. ex. år,
hålla, lång, gård, vårta i st. f. 1300-talets ar,
halda, langer, gardher, vårta (jfr ty. jahr, halten,
läng, garten, warzc). Ad. N-n.

I logiken betecknar O ett partikulärt negativt omdöme;
formel: Några S äro P; ex.: några trianglar äro
icke liksidiga. - På äldre franska mynt betecknar
O myntningsorten Riom, på österrikiska mynt
Oravicza och på nordamerikanska New Orleans. -
Som fornromerskt taltecken är O = 11, O = 11,000;
i det forna Grekland betecknade o’ 70, to 70,000,
w’ 800 och ^w 800,000. - l latinska inskrifter och
handskrifter är O förkortning för officium (syssla),
offiäna (verkstad), omnis (all, hel), ofptimus (bäst),
ofptio (val), ossa (ben). - I kemien är O tecken för l
atom oxygenium (syre). - I väderstrecksbeteckningar
är O (o.) = ost, öster. - 0. är den officiella
amerikanska förkortningen för staten Ohio.

O’, en i irländska släktnamn ofta ingående första
sammansättningsled (t. ex. 0’Brien, 0’Connell),
betecknade ursprungligen härstamning (ättling)
liksom Fitz i normandiska och Mac (AT, Mc) i skotska
namn. Jfr Klan, sp. 199.

O [å], jap., ett s. k. hedrande prefix; efter det ord,
framför hvilket står ö, sättes ofta san (herre, fru,
fröken), t. ex. o isja san, herr läkaren, O Kami
san, den ärade fru värdinnan. Skämtsamt kallas i
Sidney Jones bekanta operett "Geishan" en kvinna O
Mimosa san.

Gaf bruten bas, mus. Se Basso continuo.

Oafhängighetsförklaring, de nordamerikanska
koloniernas. Se Declaration of indepen-de n c e.

Oafhängighetskriget, Nordamerikanska. Se Nord-Amerikas
förenta stater, sp. 1216-18.

Oafhängighetspartiet af 1848. Se K oss u t h,
sp. 1139, och Nationalpartiet.

Oafsättlighet (I n a m o v i b i l i t e t), den
statsrättsliga grundsats, enligt hvilken offentlig
ämbets-eller tjänsteman ej må kunna från sin syssla
af-sättas utan dom. Den hade ingen tillämpning i
forntidens republiker, där ämbetsmännen valdes för
en kort bestämd tid, och är i allmänhet ej förenlig
med ett oinskränkt monarkiskt envälde. Äfven den
förvaltning, som uppstod i medeltidens germanska
monarkier, utmärktes urspr, däraf, att ämbetsmännen
(grefvarna etc.) kunde afsättas. Då de till deras
underhåll anslagna beneficierna öfvergingo till
lifs-tidsbesittningar och slutligen blefvo ärftliga,
medförde emellertid detta äfven ämbetsuppdragens
oåterkallelighet utom för feloni (se L ä n s v
ä s e n, sp. 198), men de hade då förlorat sin
karaktär af verkligt ämbete och blifvit feodala
besittningar. När småningom vid länsväsendets
förfall en ny kunglig förvaltning kom till stånd,
blefvo dess organ åter till en början afsättliga,
men småningom skedde häri på vissa håll delvis en
förändring, och därmed inkom oafsättlighetsprincipen
i den moderna statsrätten. I Frankrike plägade
från 1300-talet - i viss mån enligt föredöme af
hvad den kanoniska rätten medgaf ang. kyrkliga
beställningar - inne-hafvare af fasta kungliga
ämbeten öfverlåta eller sälja dessa till personer,
som de själfva utsago till sina efterträdare. För
att skaffa sig inkomster legaliserade på 1500-talet
de franske konungarna detta bruk mot afgifter
till kronan, ja började själfva sälja ämbeten, och
1604 gjordes ämbetena mot en årlig afgift rent af
ärftliga. Dock fordrades vissa kompetensvillkor för
en dylik succession. På sådant sätt förvärfvade
ämbeten betraktades som privategendom, som ej
utan laga dom kunde fråntagas sina innehafvare,
och därmed vann oafsättlighetsprincipen trots det
sig utvecklande enväldet insteg i Frankrike. Denna
följd af missbruket med ämbetenas säljbarhet och
ärftlighet medförde det goda, att ämbetsadeln (la
noblesse de robe) erhöll en själfständighet, som under
’Tancien régime" i Frankrike blef en välgörande
skranka mot det kungliga godtycket. I synnerhet
gjorde sig denna själfständighetsande fördelaktigt
gällande inom parlamentens domarkår, och häraf fick
Montesquieu (se d. o.) en af impulserna till sin
ryktbara teori om domarmaktens själfständighet,
hvilken sedan så till vida ingått i den moderna
konstitutionella statsrätten, att i alla länder med
konstitutionell författning domare ej få af regeringen
godtyckligt af skedas. För öfrigt upphäfdes genom
revolutionen tillika med ämbetenas ärftlighet de
franske ämbetsmännens Oafsättlighet. Deras däraf
förorsakade beroende af regeringen har gjort den
af Napoleon I grundlagda centralisationen inom
förvaltningen ännu fullständigare än den för ’Tanden
régime" utmärkande, och när styrelsesättet blifvit
parlamentariskt (såsom under den tredje republiken),
har den fortfarande med endast få undantag rådande
afsatt-, lighetsprincipen medfört, att politiska
systemskiften åtföljas af massafskedanden till skada
för förvaltningens opartiskhet och jämna gång. I
andra länder, där afsättlighetsprincipen också är
gällande med afseende på de icke-dömande ämbetsmännen,
har den modifierats därigenom, att de godtyckligt
afskedade genom lag tillförsäkrats rätt till pension,
t. ex. i Tysklands stater och Danmark. I Englands
konstitutionella rätt göres numera en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:37 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free