Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oberfränkisch ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
409
Objekta teorien-Objektiv
410
egenskap, som gör, att det för ett normalt mänskligt
öga måste te sig som grönt. Färgen är otänkbar utan
ett öga, som uppfattar den; men det, som på antydda
sätt finnes hos objektet och är den andra faktorn
i färgföreteelsen, är till, äfven om ögat aldrig
riktades därpå. - I samma mån, som man söker fatta
subjektet och objektet som oberoende af hvarandra,
stöta båda de nämnda åsikterna på svårigheter
vid förklaringen af kunskapens möjlighet, som ju
förutsätter ett förhållande mellan subjekt och
objekt. Realidealismen, som utvecklades redan af
Schelling, söker undgå dessa svårigheter genom att
fatta verkligheten som till sitt innersta väsen enhet
af subjekt och objekt. Båda äro enligt denna åsikt
endast olika sidor af samma sak, låt vara att i de
ändliga väsendenas utveckling den ena eller andra
sidan kan få en viss öfver-vikt och så en skillnad
uppstå mellan anden och naturen.
2. Gramm.y den satsdel, som uttrycker innehållet eller
föremålet för den i satspredikatet uttalade handlingen
eller det däri uttryckta tillståndet. Egentligen utgör
det sålunda en komplettering eller begränsning af
predikatsverbet och bör därför närmast underordnas det
allmänna begrepp, som man kallar adverbial (adverb),
emedan därmed menas hvarje kompletterande eller
förtydligande bestämning till predikatet. I allmänhet
kunna med olika (syntetiskt eller analytiskt) bildade
kasus uttryckta talesätt beteckna objektsförhållande,
representerande olika slags objektstatus, t. ex. slå
till någon ung. = slå någon; hålla med någon
(lat. facere cum aliquo, stare ab aliquo) ung. =
gilla någon . tycka om någon eller hålla af någon
ung. = älska någon-, begagna sig af något (= lat. uti
aliqua re) ung. = bruka något, o. s. v.; och man
kan af dylika exempel finna, att det är möjligt att
härleda den specifikt objektiva kasus, som kallas
ackusativ, ur rums-kasus. Emellertid menar man med a)
ackusativ objekt 1. direkt objekt ett sådant objekt,
som under vissa förhållanden utgör en nödvändig
bestämning till ett transitivt verb för att uttrycka
det föremål, hvarpå subjektets i verbet uttryckta
handling är riktad eller syftar, t. ex. hästen
drager vagnen. Ett annat slags (ackusativ)objekt
är det s. k. i n r e 1. innehållsobjektet, som
har vidsträckt användning i synnerhet i de gamla
språken. Det förekommer efter både transitiva och
intransitiva verb för att uttrycka det i verbet
befintliga verksamhets-eller tillståndsbegreppet
eller predikatets handling åtföljande omständigheter,
t. ex. lat. (longam) viam ire = gå en (lång) väg. Om
dessa ackusativ-objekts uppkomst se i synnerhet
Paul, "Principien der sprachgeschichte" (4:e uppl.,
s. 153), och Brugmann, "Der sogenannte akkusativ der
be-ziehung im arischen, griechischen, lateinischen,
germanischen" (i "Indogermanische forschungen",
27, 1910). Ackusativen, vare sig den är lika med
nominativen (så mest i de moderna språken) eller ej,
kan, så vidt objektsförhållandet icke är uttryckt
med ett genomskinligt rumsuttryck, sägas vara det
direkta objektets grammatiska kasus, uttryckande
det förhållande, i hvilket subjektet i en sats genom
predikatet är till annat föremål. - Ett objekt kan
vara subjekt till ett nytt verb och detta i sin tur
försedt med ett objekt, t. ex. "Jag tror
mannen vara galen", en konstruktion, som speciellt
i de klassiska språken (särskildt latinet)
är synnerligen vanlig under namn af ackusativ
med infinitiv (accusativus cum infinitivo). b)
Dativ-objekt, indirekt 1. h än s i k tsob j ek t
uttrycker den person eller sak, med hänsyn till
hvilken något är eller sker. Den mest bekanta
formen för dativobjekt är den, som förekommer vid
verb, som betyda ge o. s. v., och uttrycker den
(det), åt hvilken (hvilket) något ges o. s. v. Jfr
f. ö. Noreen, "Vårt språk", V, s. 224 ff., 234 ff.
1. S-e. 2. K. F. J.
Objekta teorien, jur. Se Högre hand.
Objektglas. Se Blodkroppsräknings-apparat, sp. 725.
Objektionäbel, person eller sak, mot hvilka
invändningar kunna göras.
Objektiv (se Objekt), saklig, utan hänsyn till
personlig uppfattning, opartisk; verklig. 1. Filos.,
hörande till objektet, oberoende af subjektet,
af vår uppfattning, känsla och vilja. Motsatsen
är subjektiv. Medeltidens skolastiker använde
termen i alldeles motsatt betydelse till denna nu
brukliga. De kallade subjektivt det, som hörde till
subjektet i ett omdöme, den verklighet, om hvilken
något utsäges; objektivt kallade de däremot det,
som af oss om detta fattas eller utsäges och som
ej behöfver of verensstämma med verkligheten. -
Objektiv ande är enligt Hegel samhälls-anden,
som framträder i folkens sedliga lif; motsatserna
äro dels den subjektiva anden hos individerna,
dels den absoluta anden. - Objektiv filosofi är
den filosofi, som fattar allt i analogi med tingen
och mer eller mindre bortser från den personliga
sidan i verkligheten; motsatsen är den subjektiva
ståndpunkten inom filosofien, som utgår därifrån,
att det varande närmast för oss är till som förnummet
af oss och därför gör medvetandet, subjektet, till
verklighetens princip. I det hela stod den antika
filosofien på objektiv ståndpunkt. Idealismen tog
därför under denna tid formen af objektiv idealism,
som fattar den sanna verkligheten som en sorts tanke
ting (t. ex. Platons idéer). I motsats härtill
utmärkes den moderna filosofien af en mer eller
mindre genomförd subjektiv riktning (t. ex. Boströms
personlighetsfilosofi). - Objektivt förnuft kallas den
i världsalltet ändamålsenligt verkande kraften, som
i det subjektiva förnuftet får individuellt medveten
existens. - Objektiva grunder äro grunder eller skäl,
som ega allmängiltighet, d. v. s. gälla inför en hvar
logiskt tänkande, i motsats till subjektiva grunder,
som endast gälla för vissa personer och under vissa
tillfälliga förutsättningar. En på grunder af den
förra arten byggd kunskap eger objektiv visshet och
meddelar sådan objektiv öjvertygelse, som utmärker
det egentliga vetandet, under det att de subjektiva
grunderna blott skänka subjektiv visshet och leda till
tro med blott subjektiv öfver-tygelse. - 2. Gramm.,
som hör till eller har afseende på objektet i en
sats. Med objektivt pre-dikativ eller objektiv
predikatsfyllnad förstår man den (underordnade)
satsdel, som betecknar den egenskap, hvilken genom
predikatet tillägges objektet i en sats, eller det
tillstånd, hvari det försättes, t. ex. välja någon
till konung (lat. regent aliquem creare), där konung
(regent) säges vara objektivt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
