- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
437-438

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Obskaja guba ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

atoller finnas rester af äldre vulkaniska bergarter,
och de flesta vulkaniska öarna äro mer eller mindre
omgifna af korallref. Alla vulkaniska öarna, med
undantag af Hawaiiöarna och Marianerna, ligga s. om
ekvatorn och sträcka sig i östsydöstlig riktning från
Nya Guinea till Tubuaiöarna i ett 10° bredt bälte,
omfattande Melanesien, Samoa-, Hervey-, Sällskaps-
och Tubuaiöarna. Inom detta bälte finnas inga atoller,
men väl några korallöar, som alla äro mer eller
mindre upphöjda (såsom Loyalty- och Tongaöarna),
i det att de efter sin bildning höjts på samma gång
som den vulkaniska ås, på hvilken de hvila. Ett par
vulkaniska ögrupper, Marquesasöarna och Hawaii, ligga
längre norrut, men mellan dessa och den vulkaniska
åsen eller bältet sträcker sig ett bredt bälte af
atoller, med endast få vulkaniska öar, som äro de
enda öfver vattnet synliga delarna af sjunkna större
öar. De flesta vulkaniska öarna äro höga i förhållande
till sin storlek. Flera af dem ha verksamma
vulkaner. Dessas antal är, såvidt man vet, 28, af
hvilka Melanesien har 11. Jorden på de vulkaniska
öarna är i allmänhet mycket bördig och vegetationen
följaktligen underbart rik, i motsats till hvad
fallet är med korallöarna, där växtligheten är mycket
sparsam, bestående hufvudsakligen af kokospalmer
och pandang. Marken på dessa öar består endast af
sand, som uppkastats af hafvet, jämte multnande
tång, och de sakna alla friskt vatten. Endast de
s. k. upphöjda korallöarna äro gamla nog för att ha
en djupare växtmylla. Att de höga öarna ha större
växtlighet än de låga öarna beror också därpå, att
de förra ha mycket större nederbörd, särskildt på
den s. k. regnsidan (d. v. s. sidan mot passaden),
hvilken därför alltid är fruktbarare än den sidan
af ön, som ligger i lä. – Klimatet är i Melanesien
tryckande hett och verkar i förening med den stora
fuktigheten förslappande på européer. Däremot är
det på de öfriga öarna visserligen varmt, men icke
besvärligt, enär hafsvindarna medföra svalka, och
många af dem ha det behagligaste klimat, som öfver
hufvud existerar. Regnmängden, som är beroende af
monsun- och passadvindarua, är naturligtvis på de
lägre öarna mycket mindre än på de höga och på de
sistnämnda långt häftigare och jämnare på vindsidan
än på läsidan. Vegetationen är i allmänhet kraftig,
på de höga öarna, som nämnts, både yppig och rik, på
de låga fattig på arter. Bland näringsväxter saknas på
ingen af de större öarna kokospalmer, bananer, taro
(Colocasia), brödfruktträd, pandang, jams, batater,
hvartill komma sockerrör, ananas, kaffe, citroner,
apelsiner, korteligen nästan alla ett tropiskt
klimats nyttiga växter. Af andra växter äro särskildt
karakteristiska myrtacéer, proteacéer och barrträd,
såsom Araucaria och Dammara och stora ormbunkar. Vid
kusterna växa mangroveskogar. Medan Nya Guinea täflar
med Molukkerna i afseende på vegetationens rikedom
och mångfald, aftar den senare mot ö., så att Tahiti
har blott omkr. 800 arter, Pauinotu knappt 100 och
Påskön endast några och 20 olika arter. Vegetationen
är öfvervägande indisk, och denna karaktär behåller
den ända till de östligaste öarna, som dock ligga
närmare Amerika. Samma lag gäller i det hela äfven
för utbredningen af djurvärlden. Anmärkningsvärd är
fattigdomen på landtdäggdjur.
Utom på Nya Guinea funno européerna vid sitt
första besök endast svin, hund och råtta och icke
ens dessa på alla öar. Rikare äro fågelfaunan och
hafsfaunan. Ormar, mest ofarliga, träffar man endast
på de västra öarna; krokodiler finnas endast längst
i v. – Djurvärlden liksom växtvärlden blir allt fattigare,
ju längre mot öster man kommer. J. F. N.

Befolkningen. Vår kunskap om denna inskränker sig
hufvudsakligen till kustbefolkningen, d. ä. den
relativt yngre delen. Men äfven i fråga om denna
och dess virrvarr af rasblandningar har det ännu
icke varit möjligt bringa reda. Så långt man
vågat gå, synes dock öfver hufvud den geografiska
indelningen af O. sammanfalla med den, som kan göras
på antropologiska och etnografiska grunder. Man
uppdelar alltså O:s befolkning i urinvånare,
melanesier, polynesier och mikronesier (se de 2 till
art. hörande färgplanscherna). Men dessa, framför allt
melanesierna, utgöra inga antropologiska enheter;
en relativ sådan visa t. ex. Nya Hebriderna, Nya
Kaledonien och Fidjiöarna, men sedan försvagas typen
småningom, för att på Nya Guinea lämna rum för en helt
annan, en om australiertypen påminnande sådan,
papua. Öfverallt röjer sig därjämte en viss benägenhet för
lokala variationer. Melanesien synes vara den del af
O., som tidigast befolkats, troligen från Australien
på då ännu förefintliga landförbindelser. Ytterligare
tillskott ha på skilda tider tillkommit af denna,
den svarta rasen, nigritier, hvarjämte sedermera
invandrare af den malajiska rasen, polynesier, under
tidernas lopp kommit till O. från n. och sjöledes. Om
det sannolika sättet för kulturens spridning i O. se
Papua.
– Af de mer eller mindre ursprungliga
inlandsstammarna
har man något lärt känna
en enda, nämligen baining i de inre
bergstrakterna af Gasellhalfön (nordöstra spetsen
på ön Nya Pommern). Det är en mycket primitiv
nigritierstam med en typ, som helt afviker från
melanesiernas och liknar inlandsstammarnas på Nya
Guinea. Anletsdragen äro grofva, hufvudhåret
svart, krusigt i små, korkskrufliknande lockar och
bäres kortklippt af både män och kvinnor samt inpudras
med kalk; kroppsbehåringen är speciellt å bröst och
rygg riklig. Kroppsbyggnaden är satt och muskulös,
välbyggd, med bredt bröst och särskildt starkt
utvecklade vadmuskler. Hudens färg är rödbrun till
nästan svart. Männen gå nakna eller bära en liten,
i brokiga mönster målad gördel af läder;
kvinnorna bära en åtsittande gördel, från hvilken
framtill ett skört af växtfibrer och baktill
ett långt svansliknande bihang af fibrer nedhänga.
Vapnen bestå af spjut, stenslungor, stenyxor
och klubbor med genomborrad stenknapp. De bereda
tyg af bl. a. brödfruktträdets bast, fläta
stora, ballongformade korgar samt knyta rent
beundransvärda nät (för bärpåsar o. d.) af brokiga
snören eller fina lianer. De utföra målningar
i fina, invecklade mönster med bestämd
innebörd, som anbringas på basttyg och i synnerhet
på deras ansiktsmasker. De bo i mycket låga hyddor,
bestående af en trädstomme med tak af gräs eller blad
och väggar af ris eller grenar. Husdjur äro hundar
och svin. Baining äro vandrande jordbrukare.
De odla hufvudsakligen taro och bananer.
Som njutningsmedel användas betel till tuggning
och en inhemsk, gräsligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:12 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free