Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ockelboåsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ockelboåsen. Se Gästrikland, sp. 854.
Ockenheim. Se Okeghem.
Ocker (fsv. oker, ty. wucher, af wachsen, växa,
urspr, afkomst, ränta), jur., tagande af ränta i
strid mot laga bestämmelser till gäldenars skydd. På
sådant sätt har, med olika sociala förhållanden
och rättsbegrepp, ocker en tid bortåt betecknat
hvarje en försträckningsgifvares räntebetingelse och
därefter åter särskildt sådan utöfver högsta medgifna
procent och hvad enligt lagarna eljest innebure en
kreditsökandes oskäliga uppskörtande. Hvarest räntan
omsider blifvit fullständigt fri, har, efter tyskt
föredöme (lag af 24 maj 1880, i anslutning till den
badensiska strafflagen af 6 mars 1846), ocker i en
sin återupplifvade gestalt kommit att i allmänhet
utmärka nämnda slags uppskörtande under begagnande af
särskilda svagheter i en kreditsökande medkontrahents
person. Därmed har det emellertid också legat nära
att, såsom slutligen skett i den tyska rätten (lag
af 19 juni 1893), låta ockerbestämmelserna gälla ej
allenast vid rena kreditaftal, utan för alla onerösa
kontrakt utan åtskillnad. Med denna sin användning har
dock ocker, fastän förvisso i full öfverensstämmelse
med det allmänna språkbruket, kommit att lösas från
sitt särskilda sammanhang med ej mindre ränta än äfven
gäldförbindelser, hvarför man ock här och där talar
om sakocker vid sidan af penningocker eller ersätter
ocker med mer omfattande uttryck, såsom uppskörtning
o. d. I allmänhet har än vidare ocker i sin skiftande
bemärkelse behandlats som en förbrytelse. Å ena
sidan har därför ock straffet kommit att framstå som
en hufvudsak, men å den andra hvarje civilrättslig
verkan frånkänts aftalet, så att efter fullgörande det
utfästa kunde återkräfvas. Ockraren skulle endast ha
rätt att återfå och behålla, hvad han enligt aftalet
utgett. Det hör till en senare tids lagstiftning
att låta honom njuta till godo dels öflig ränta å
försträckt kapital och dels ställd säkerhet för sin
sålunda hafda kapital- och räntefordran (se 1880 års
tyska lag art. 3, den österrikiska af 28 maj 1881 §
8 och Prom. lagen till 1902 års norska strafflag
§ 17). I förhållande till närmast föregående
lagstiftning är det äfven en nyhet att ej längre
behandla gärningens civilrättsliga följder tilläggsvis
i sammanhang med dess straffrättsliga, utan särskildt
för sig. Sålunda förklarar 1896 års tyska civila
lagbok § 138 hvarje rättshandel i strid mot goda
seder för ogiltig och hänför därunder särskildt
att utnyttja annans trångmål, lättsinne eller
oerfarenhet för att för en prestation tillförsäkra
sig eller annan vederlag af så mycket högre värde,
att efter omständigheterna uppenbart missförhållande
dem emellan måste anses råda. I själfva verket äro
dessa senare bestämmelser allenast utbrutna delar
af förenämnda 1893 års lag och beskrifva sålunda,
hvad enligt densamma alltjämt utgör straffbart
ocker. Ifrågavarande uppdelning skall emellertid
med all säkerhet komma att få en ej oväsentlig
betydelse för hithörande ämnens framtida rättsliga
behandling. Ocker skall visa sig vara endast ett
särskildt fall af rättshandel utan verklig viljefrihet
och man föranledas att i stort pröfva och afgöra,
när och i hvad omfång nyssnämnda omständighet bör
betaga samtycket dess bindande verkan, då den varit
af medkontrahenten insedd. Under upptagande af
rättssatser från äldre ockerlagar eller därmed i allt
fall sammanhängande lagstiftning har f. ö. den tyska
rätten nöjt sig med att förklara vissa en gäldenärs
åtagna förbindelser kraftlösa (1896 års lagbok §§
247, 248 och 1229). Här saknas alltså motsvarande
straffbestämmelser. På ett dylikt åtskiljande
mellan straffbart ocker och ett gäldenärs därförutan
overksamma åtagande erbjuder emellertid äfven tidigare
rätt exempel och bl. a. jämväl svensk lag, nämligen
i det genom förordn. af 11 aug. 1815 till det gamla
ockerstadgandet i 1734 års lag Handelsb. kap. 9 §
6 fogade tillägget, att vid penningförsträckning
vite för förfallodags försittande var ogillt. – I 5
Mos. 23: 19, 20 uppmanades judarna att ej inbördes
taga ränta på försträckta pengar, utan allenast
af främlingar. Däraf blef ett den kristna kyrkans
förbud mot räntebetingelse, först för präst och
därefter för alla kristna. Allenast för judar
skulle bestämmelsen icke gälla. Från den kanoniska
rätten öfvergick förbudet till den borgerliga
lagstiftningen. Det passade dock allenast för en
tid, då man allmänt nedlade sitt kapital i jord
och dyrbarheter samt försträckningar hufvudsakligen
lämnades för att bispringa fattiga i deras nöd. Med
en senare tids kapitalbildning och kreditbehof var
det ej förenligt. Judarnas privilegium utsträcktes
därför efter hand äfven till andra. F. ö. kringgicks
förbudet på mångahanda sätt, såsom genom ränteköp
af fast egendom, dess antikretiska pantsättning samt
kapitalinsättning i kommanditbolag eller annat slags
samfällighet. Särskildt står ränteförbudet historiskt
i orsakssammanhang med åtskilliga handelsrättsliga
instituts uppkomst och grunddrag. – Reformationen
och den närmare bekantskapen med den romerska
rätten föranledde ett uppgifvande af det kanoniska
ränteförbudet. Det har dock än i dag icke skett från
den romerska kyrkans egen sida och naturligtvis
senare i katolska än protestantiska länder. För
Frankrikes del är exempelvis årtalet 1789. Till
en början trädde f. ö., efter föredöme af romersk
rätt, i stället räntemaxima af växlande storlek:
de romerska sex procenten, men äfven fem eller
fyra. Härutinnan rådde olikhet ej allenast mellan de
särskilda länderna, utan företogos äfven i ett flertal
länder ofta ändringar från tid till annan. Alltjämt
består i Frankrike sedan 1807 ett räntemaximum af fem
procent och i Danmark enligt 1683 års lagbok ett af
fyra. Efter 1886 gäller dock i det förra landet dess
räntemaximum icke för affärslån, medan åter i Danmark,
oafsedt tillfället att erhålla kunglig dispens från
dess räntemaximum, detsamma satts ur kraft genom lag
af 6 april 1855, så snart icke säkerhet ställts i fast
egendom. Äfven detta har varit afsedt att tjäna som
en eftergift i handelsrättsliga förhållanden och har,
fastän i olika former, haft sin motsvarighet jämväl
i den öfriga nordiska rätten, nämligen i den norska
lagen af 12 okt. 1857 och den svenska förordn.
af 13 sept 1864. Af lika syfte är än vidare den
alltjämt gällande finska förordningen af 6 juni 1883,
hvarigenom upphäfdes det svenska räntemaximum af sex
procent för försträckningar på viss tid af högst nio
månader. Den gemensamma förebilden lär åter vara att
söka i den preussiska "Allgemeine landrecht" af 1794
II. 8. § 692. Fullständig räntefrihet har åter pålysts
först i England 1854, hvarpå exemplet snabbt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
