Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odontologiska föreningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Odådehraun-Odödlighet
508
Ali paschas af Janina lif vakt. Efter grekiska
frihetskampens utbrott (1821) hindrade han skickligt
en turkisk här att nedtränga till Salona och
försvarade framgångsrikt Gra via, men råkade redan
1822 i öppen oenighet med den provisoriska regeringen
i Aten och centralstyrelsen på Morea. 0. nedlade då
sitt befäl, men återkallades snart och försvarade
1823 tappert passet vid Thermopylai mot turkarna
samt undsatte Missolonghi. Afsatt efter den
misslyckade belägringen af Chalkis, inlät han sig
1824 i förrädiska underhandlingar med fienden, men
vann ingen anslutning. Ångerfull öfverlämnade han sig
till sist åt regeringstrupperna, hvarefter han fördes
till Aten och stryptes i fängelset natten till 17
juni 1825. Ett monument öfver 0. restes 1888 i Gravia.
Odådehraun. Se OdåÖa-hraun.
Odödlighet (I m m or t a Ii te t), filos., är den
egenskapen hos människan, att någon sida af hennes
väsen, oberoende af hennes lekamliga död, i all
evighet fortfar att vara till. Naturligtvis är detta
den sida hos människan, som utgör hennes egentliga
väsen, ty ett väsen i egentlig bemärkelse kan ej
upphöra att vara till (aliquid nihil fieri nequit);
endast tillfälliga bestämningar kunna detta. Hvad
man då anser vara det odödliga hos människan, beror
tydligen på, hvad det är, i hvilket man finner
det väsentliga hos henne. Materialismen känner
konsekvent ingen annan odödlighet hos människan än
den, att de materiella stoftatomer, af hvilka hennes
kropp består, under förändrade former fortlefva i
tidernas tider. Panteis-men och med denna besläktade
världsåsikter antaga däremot hvad man kallat en
generell odödlighet. Något andligt eller åtminstone
något annat och mer än det rent kroppsliga fortlefver
visserligen, men detta är ej den mänskliga individen
själf, utan något mer eller mindre allmänt, för flera
eller alla människor gemensamt. I detta allmänna ser
nämligen panteismen vårt väsen. Individualiteten är
endast en tillfällig form, hvari detta uppenbarar
sig. På särdeles ofullkomligt sätt framträder
den generella odödlighetsläran i antagandet,
att människans odödlighet skulle bestå däri, att
hon fortlefver i sina efterkommande, i människors
erinring ("namnets odödlighet") eller i sitt verk. I
mer frigjord form visar den sig redan där, hvarest
man hänvisar till människosläktets antagna eviga
fortbestånd på jorden. I sin renhet är den emellertid
för handen egentligen först i sådana åsikter, hvilka
betrakta människan som en manifestation af världsanden
och i den senares odödlighet se hennes. Man har på
denna ståndpunkt träffande förliknat människan vid
en bölja i hafvet: när den sjunker, är den ej mer
till som denna bölja, men allt det vatten, hvaraf den
bestod, är kvar som integrerande del i hafvets stora
vattenmassa (Spinoza). Men människan kan i tanke och
vilja mer eller mindre troget uppenbara sig som en
form af världsanden eller, som man ock uttryckt detta,
deltaga i dennes tänkande och viljande. Hon gör det
trognare i samma mån, som det hon tänker är sant och
det hon vill är godt, i samma mån, som båda utgöra det
väsentliga i människolifvet. I den mån hon gör detta,
tänker och vill hon äfven det odödliga och eger då
odödlighet i sannare mening än den, hvars tanke och
vilja riktats på det oväsentliga och för-
gängliga. Den förra räddar undan förgängelsen
det väsentliga i sitt lif sinnehåll. Den senare
kan ej göra detta; hennes tankar och hennes vilja
dö med henne. Endast en teistisk världsåsikt kan
med bibehållen konsekvens tillerkänna människan en
personligt individuell odödlighet. Förutsättningen
härför är naturligtvis, att man lyckats visa, att
människans individuella personlighet utgör hennes
väsen, något som i sin ordning förutsätter, att man
tillägger den individuella personligheten öfver hufvud
en absolut betydelse. Till uppvisandet af det förra
syfta ytterst de vanliga s. k. "bevisen för själens
odödlighet". Flera sådana ha framställts. 1) Det
ontologiska beviset sluter från människosjälens
andlighet till hennes oförstörbarhet och
odödlighet. 2) Det teologiska finner människoandens
förintelse oförenlig med Guds vishet och godhet.
3) Det teleologiska finner denna förintelse oförenlig
med världens ändamålsenlighet, alldenstund människan
eger anlag, som här aldrig utvecklas, mål, som här
aldrig nås, och behof, som här aldrig fvllas -
följaktligen visar sig danad för evigheten.
4) Samvetsbeviset sluter från vårt medvetande
om en ovillkorlig förpliktelse, som ej låter sig
förklaras ur det timliga lifvets förhållanden, till
vårt medlemskap i ett öfversinnligt rike, till att
vi äro evighetsvarelser. 5) Det moraliska beviset,
framställdt af Kant, utgår från vårt sedliga
medvetandes fordran, att dygd och lycksalighet
en gång skola förenas, och sluter därifrån att,
alldenstund ofta ej så sker här i världen, det är i
ett annat lif dygden skall få sin belöning, lasten
sitt straff. - Alla dessa bevis syfta tydligen
tillbaka till den mänskliga personlighetens
karaktär af att vara ett väsen i egentlig bemärkelse,
ehuru uppvisad och fattad ur olika synpunkter.
Det är denna dess karaktär, som teoretiskt röjer
sig i dess andlighet, praktiskt däri, att den är
grund till en oafvislig fordran; det är ock denna,
som gör dess förintelse oförenlig med vare sig Guds
egenskaper och världens ändamålsenlighet i allmänhet
eller särskildt en sedlig världsordning. Samtliga
de fordringar, som utgå från vårt personliga lif,
skulle nämligen sakna all betydelse, i fall detta lif
vore endast en tillfällig form hos det opersonliga.
Men oförtyd-bart röjer detta lif å andra sidan
sin odödlighet redan däri, att vi äro medvetna
om förgängelsen och ofullkomligheten. Ty detta
medvetande är ingenting annat än den negativa sidan af
vårt medvetande om oförgänglighet och fullkomlighet
- om att vi äro evighetsvarelser. Man har
ock därför träffande sagt, att vi i medvetandet
om vår dödlighet ega "försäkringsbrefvet på vår
odödlighet". - En hufvudsaklig svårighet vid
antagandet af den individuella odödligheten har
man trott sig finna däruti, att människans andliga
lif här i tiden är beroende af de kroppsliga organ,
som i döden förstöras. Härvid är dock att
märka, att detta beroende är endast relativt
och afser endast andens aktualitet här i världen,
hvadan det ej heller innebär något hinder för vår
personliga fortvaro i andra lifsformer, där anden
är frigjord från detta beroende. Emellertid
måste man därvid göra sig fri från åtskilliga sinnliga
föreställningssätt, som förorenat odödliehetsläran
och gjort den orimlig. Ett sådant föreställningssätt
är t. ex. antagandet, att anden är ett slags materia,
som genom döden lös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
