Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Offaly ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
altaret, anrättades offermåltider, vid hvilka gudarna
voro gäster. Romarna brukade under dessa måltider
vid vissa tillfällen placera gudarnas bilder kring
altaret (se Lectisternium). Egendomliga offerfester
hos romarna voro de hvart femte år återkommande
suovetaurilia, vid hvilka efter skedd census ett
svin (sus), ett får (ovis) och en tjur (taurus)
offrades, sedan de först i procession förts omkring
offerförsamlingen. Både hos de klassiska folken och
andra hedniska folk offrades särskilda slags djur
åt särskilda gudomligheter. Människooffer voro hos
greker och romare icke ovanliga. I synnerhet användes
därtill slafvar, krigsfångar och förbrytare.
Högst bland forntidens offerkulter står den
mosaiska, som i gamla testamentets s. k. Moseböcker
(särskildt den 3:e) hade sin offerkodex. Såväl i
enkelhet som i symboliskt djupsinne utmärker den sig
framför de andra stora offerkulterna. De blodiga
offren voro af fyra slag: brännoffret, tackoffret
(hvaraf lofoffret var en högtidligare art), syndoffret
och skuldoffret. Brännoffret, en bild af människans
fullkomliga hängifvenhet åt Gud, förbrändes helt
på altaret och kallades därför också heloffret. Af
tackoffret, hvars karaktär var glädje, förbrändes
blott bröststycket och högra lårbenet, i det att
resten af köttet anrättades till "offermåltid",
hvarvid, i motsats till hvad fallet var vid de
hedniska offermåltiderna, de offrande ansågos vara
Guds gäster. Syndoffret och skuldoffret voro, såsom
namnen ange, "försoningsoffer": syndoffret för synder
i allmänhet, skuldoffret för sådana försyndelser,
som hade karaktären af rättskränkning. Det för
syndoffersritualen egendomliga var blodets anbringande
på altaret medelst bestrykning af dettas "horn". Vid
alla de öfriga offren uthälldes blodet på altarets
sidor. Det för skuldoffersritualen egendomliga
var offerdjurets ("skuldoffervädurens") värdering
i siklar efter rättskränkningens eller skuldens
storlek. Endast felfria tjurar, får, getter och dufvor
fingo användas till de gammaltestamentliga offren,
hvilkas dubbelbetydelse var att ställföreträda den
offrande och att profetiskt symbolisera den messianska
världsförsoningen. – De oblodiga offren voro af två
slag: spisoffret och drickoffret. Spisoffret utgjordes
af åkerns afkastning i form af ax, mjöl eller bakverk,
det sistnämnda vanligen beredt med olja. Drickoffret
utgjordes af vin, som utslogs öfver altareiden,
och var ett bihang till spisoffret. Salt och rökelse
hörde till offren, men all surdeg var bannlyst från
dem. Det dagliga rökoffret på rökofferaltaret i
"det heliga" var ett särskildt slags offer, som
symboliserade bönen. Offerhögtiderna voro påsk och
pingst på våren, löfhyddohögtiden och den stora
försoningsfesten på hösten. Den sistnämnda var den
förnämligaste. Människooffer voro enligt mosaismen
"en styggelse för Herren". I berättelserna om
Isaks offrande (1 Mos. 22) och om Jeftas dotter
(Dom. 11) har man trott sig finna antydningar om,
att människooffer åt Jehovah förekommit bland judarna
under en tidigare period. Visst är emellertid, att
sådana offer fördömas af den mosaiska offerlagens både
anda och bokstaf. Att under konungaperioden judarna
offrade människor, hade sin grund i de hedniska
inflytelser, hvilka profeterna med oförsonlig skärpa
bekämpade. Det
mosaiska offerväsendet var bundet vid
nationalhelgedomen: först tabernaklet, sedan
templet i Jerusalem. Det vid sidan af denna
helgedom förekommande offrandet på här och där i
landet uppbyggda altaren ("rökandet på höjderna"),
som förekom, innan kulten hade centraliserats vid
nationalhelgedomen, betraktades sedan som olagligt.
Den kristna religionen känner icke till någon dylik
offerkult. Kristus har ju genom sitt själfuppoffrande
jordelif och sin offerdöd på korset en gång för alla
utfört ett evigt gällande offer, hvilket har den
dubbla karaktären af fullkomlig hängifvenhet åt Gud
och försoning för världens synd. I hans efterföljd,
i hans kraft och på grund af hans försoning skall
hvarje kristen offra sig själf åt Gud som ett
andligt offer. Det gudstjänstliga firandet af Kristi
försonings minne och gudstjänstens uppgift att göra
den kristne lik Kristus bilda "offerkulten" i den
kristna religionen. Dock har den katolska kyrkan i
mässoffret (se d. o.) ett slags gammaltestamentlig
offerkult. "Offergåfvor" åt kyrkor och kloster äro
också arf från hedendomen och den gamla judendomen.
J. P.
Offer, kam., åhörarnas åt prästen frivilligt i
kyrkan lämnade gåfvor vid vissa tillfällen. I ett
riksrådsbref 1527 hänvisades sockenprästerna att
fortfarande som dittills lefva af sina prästbol,
jämte tionde och offer, och genom Malmö recess (1662)
bibehölls prästerskapet i de f. d. danska provinserna
vid rättigheten att upptaga "offrepenningar",
men genom de 1862 fastställda grunderna för
prästlönereglering upphäfdes prästerskapets rätt
till offer.
Kbg.
Offerdal. 1. Tingslag i Jämtlands län, ingår i
Jämtlands västra domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Offerdal, Alsen, Mattmar. 2,851 kvkm. 7,738
inv. (1912). – 2. Socken i Jämtlands län, Offerdals
tingslag. 2,122 kvkm. 4,015 inv. (1912). O. utgör
ett pastorat i Härnösands stift, Jämtlands västra
kontrakt.
Offerera (lat. offerre), eg. framräcka; erbjuda,
tillbjuda, hembjuda. – Offert, hand., anbud,
förslag, erbjudande till någon att inlåta sig på
en affär.
 |
| Fig. 1. Offerstock i Stånga kyrka, Gottland. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
