Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Okulist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
somliga äro så kända, att snart sagdt alla islänningar
kunna dem utantill. Hans dikter, Ljóðmæli eftir Pál
Ólafsson, äro utgifna i 2 bd 1899 och 1900. Ó. deltog
i det politiska lifvet och var flera gånger vald
till alltingsman.
2. Jón Ó., den föregåendes broder, isländsk skald
och politiker, f. 1850, blef strax efter sin afgång
från Reykjavíks latinskola (1868) redaktör för en
nyuppsatt tidning i Reykjavík, "Baldur". En mot det
danska väldet på Island riktad våldsam dikt, som
han där offentliggjorde 1870, ådrog honom rättsligt
åtal, och han rymde då till Norge. Emellertid blef
han frikänd af landsöfverrätten i Reykjavík och
återvände till hemlandet, där han åter uppsatte
en tidning. Hans hetsiga temperament och radikala
läggning bragte honom snart ånyo i konflikt med
myndigheterna, och 1873 måste han nedlägga sin
tidning. Han emigrerade till Amerika, där han färdades
vida omkring. 1876 var han likväl åter i Reykjavík,
men flyttade 1877 till Eskifjörður på Östlandet, där
han åter egnade sig åt journalistiken och började
utge "Skuld", som snart fick anseende som Islands
piggaste och bästa blad. 1882-90 redigerade han
tidningen "Thjóðolfur" i Reykjavík. 1880-90 var
han alltingsman. Efter att 1890-97 ha i Amerika
egnat sig åt journalistiken återvände han 1897 till
Reykjavík. I såväl tidningsartiklar som broschyrer
har han uppträdt skarpt emot sträfvandena att
skilja Island från Danmark. Ó. är en utomordentlig
stilist och språkkonstnär, kanske den ypperste
Island eger, men som skald står han ej synnerligen
högt. Fosterlandet och friheten äro de ämnen han
helst och bäst besjungit. Utom dikter, Söngvar og
kvæði (1877; 3:e uppl. 1896), har han författat
en beskrifning öfver Alaska (1875) och öfversatt
J. S. Mills "Om friheten" till isländska.
1-2. R. N-g.
Olaf Tordsson (Óláfr Þórðarson), isländsk skald
och lärd, f. omkr. 1210, d. 1259, vanligen kallad
Hvitaskald till skillnad från en samtida Olaf
Svartaskald, var brorson till Snorre Sturlasson,
i hvars hus han tillbragte sin ungdom och erhöll del
af den tidens vetenskapliga bildning. Efter faderns
död, 1237, drog han till Norge, där han vistades hos
konung Håkan Håkansson och hertig Skule, samt besökte
därefter Valdemar Sejr i Danmark och antagligen
äfven Erik Eriksson i Sverige. 1240 deltog han såsom
Håkan Håkanssons hirdman i slaget vid Oslo och
var 1252-56 lagsagoman på Island. O. var en berömd
skald och diktade kväden om de tre nämnde nordiske
konungarna, delvis återgifna i Håkan Håkanssons
saga. Han anses också på goda skäl ha skrifvit
Knytlingasaga, hvartill han fick ämne under vistelsen
i Danmark, samt den tredje af de till Snorres Edda
fogade afhandlingarna om språk och skaldskap.
E. Ebg.*
Olai, Sankt (Sankt Olof), församling i Norrköpings
stad, med 25,785 inv. (1912), utgör ett privilegieradt
pastorat i Linköpings stift, Norrköpings kontrakt.
Olai. 1. Arvidus O. (latinisering af Arvid
Olofsson), öfversättare, f. 1609 i Skeninge (hvaraf
binamnet Scheningensis), d. 1663, vardt 1631 student
i Uppsala, 1633 prästvigd och 1634 kollega vid
Linköpings skola. 1649 nämndes han till kyrkoherde
i Gryt, där han förde ett något
oordentligt lefnadssätt, samt 1652 i Drothem. O. utgaf
ett par skolböcker och några predikningar samt
åtskilliga öfversättningar från skrifter af von
Beust, Mathesius, Gerhard och Chemnitius, äfvensom
Petrarcas "Speculum morale...., försvenskad
och i rijm afsatt" (1641). - 2. Benedictus O.
Se Benedictus Olai. - 3. Ericus O.,
"svenska häfdateckningens fader". Se Ericus Olai.
- 4. Martinus O. Se Martinus Olai 1-3. - 5. Nicolaus
O. Se Nicolaus Olai Bothniensis. - 6. Petrus O.,
prior, den heliga Birgittas biograf. Se Petrus Olai.
1. -rn.*
Olands härad, i Uppsala län, ingår i Uppsala läns
norra domsaga och utgör Olands fögderi samt omfattar
socknarna Skäfthammar, Ekeby, Alunda, Morkarla, Tuna,
Stafby, Dannemora, Film, Tegelsmora, Österlöfsta,
Hållnäs. 1,313 kvkm. 19,863 inv. (1912).
Olands och Frösåkers kontrakt, i Uppsala stift,
omfattar de nio pastoraten Börstil med Östhammars
stadsförsamling; Alunda med Morkarla; Tuna med
Stafby; Öregrunds stadsförsamling med Gräsö; Harg;
Forsmark; Hökhufvud med Skäfthammar; Valö; Ekeby med
Bladåker. 1,490 kvkm. 22,340 inv. (1912).
Olandsån, östra Upplands största vattendrag, har
sin aflägsnaste källa i Ofvansjön (15 m. ö. h.) i
Rasbo socken, öfvergår kort därefter med nordlig
riktning i Olands härad och får längre ned östlig
riktning, genomflyter Stamsjön, bildar gräns mellan
Stockholms och Uppsala län och berör Ginningens
(8,6 m.) norra ända samt rinner därifrån i nordlig
riktning, till en del på länsgränsen, men slutligen
genom Frösåkers härad af Stockholms län, och faller
ut i Kallrigafjärden af Öregrundsgrepen. Längd
65 km., nederbördsområde omkr. 890 kvkm.
Wbg.
Olathe [åulei’thi], stad i nordamerikanska
staten Kansas, vid floden Kansas. 3,272
inv. (1900). Döfstuminstitut.
J. F. N.
Olaus, latinisering af Olof.
Olaus, ärkebiskop, d. 1200. Se Gamla Uppsala, sp. 697.
Olaus Basatömir. Se Olof Basatömir.
Olaus Chrysostomus. Se Gyldenmund.
Olaus Laurentii (latinisering af Olof Larsson),
ärkebiskop, d. 25 juni 1438 i Nyköping, "en allvarlig
man, förfaren i lagen, vältalig och af stor klokhet"
enl. Ericus Olai, studerade i Leipzig och Paris, där
han blef magister. När ärkebiskop Jöns Håkansson dog,
hade O. länge varit "prost i Uppsala". Af kapitlet
1432 vald till ärkebiskop, for han till Rom och
underställde sitt val påfvens dom, hvarefter han
af denne invigdes i sitt ämbete. Konungen, Erik af
Pommern, förklarade sig missnöjd med, att allt detta
skett honom oåtspord, så mycket mer som "ärkebiskopen
var konungens och rikets första råd och under
unionskonungens frånvaro rikets föreståndare". Han
yrkade därför på omval och utsåg den norske biskopen
Arnold (Arend) i Bergen till ärkebiskop. En strid
därom började. Arnold, som under konungens beskydd
tog sitt säte i Uppsala, dog 1434, och 1435 försonade
konungen sig med O. Ehuru indragen i den tidens
politiska strider, synes denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
