Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oljebrunn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Oljepalm-Oljor
624
fanor och baner, ja delvis äfven som hjälpmedel vid
det egentliga tafvelmåleriet. Målning med oljeberedda
färger omtalas från 900- och 1100-talen, man känner
likväl ej behandlingssättet. Men dess allmännare
användning i rent konstnärligt syfte daterar
sig från början af 1400-talet. Som uppfinnare
(rättare: förbättrare af tekniken) anges bröderna
Hubert och Jan van Eyck (se d. o.) i Flandern, och
tiden bestämmes närmare till 1410 -20. Jan van Eyck
utförde likväl undermålningen i tempera och pålade
därefter oljefärger. Från Flandern utbredde sig den
nya tekniken till Tyskland och Frankrike. I Italien
vann den allmännare insteg först omkr. 1470 och blef
under de följande århundradena målarkonstens förnämsta
uttrycksmedel. - Som underlag för målningen användes
i början en tunn träskifva eller metallplåt (koppar,
särskildt inom de nordeuropeiska skolorna), men redan
vid den nyare tidens begynnelse förekommer målning
på linneduk. Duk, grundad med tunn grå eller gulaktig
oljefärg, är numera också det vanliga materialet. Den
kan erhållas i hvad storlek som helst och angripes
ej så lätt som trä af skadeinsekter o. d. Den
spännes på en s. k. blindram, som i hörnen plägar
förses med kilar (kilram), för att bibehålla dukens
spänning. För smärre arbeten nyttjas fortfarande
stundom trä (mahogny), koppar eller papp. Det vanliga
tillvägagåendet var, att täflan undermålades med en
särskild bottenfärg, i äldre tider vanligen hvitt,
sedermera grått i olika nyanser, under 1600-talet
äfven brunrödt (bolus). På denna grund utfördes
teckningen, som modellerades i grått (gråblått,
gråbrunt). Dagrarna isattes med lokaltoner eller
med hvitt, hvarefter detta nästan enfärgade
utkast liksom kläddes med de halfgenomskinliga
lokalfärgerna (lasurer) eller, vid behof, med
täckfärg. På 1700-talet uppkom alla-pnmo-måleriet,
som omedelbart och utan undermålning framställer
bilderna. Mellan dessa båda ytterligheter rör sig i
mångfaldiga varianter det moderna måleriet. - Under
äldre tider beredde målarna själfva sina färger
genom de enkla stoff ernås blandning och rifning
med olja (linolja), och de olika färgrecepten hade
mången gång karaktären af en yrkeshemlighet. Numera
tillverkas färgerna fabriksmässigt och förekomma
i handeln i små bly tuber, ur hvilka de klämmas
fram på paletten. Den franske målaren R a f f a
e 11 i (se d. o.) uppfann oljeberedda färger i
fast form, i stänger, som målaren ritar med som
pastellkritor. Dessa s. k. Eaffaellifärger ha
dock ej funnit stor utbredning. Oljefärgen torkar
tämligen långsamt, hvarför man stundom plägar påskynda
processen genom begagnande af särskilda torkningsmedel
(sickativ). Färgen förlorar vid torkningen sin glans,
"slår in", hvilket afhjälpes genom fernissning,
som tillika skyddar mot damm o. d., men också
medför den olägenheten, att målningen efter hand
mörknar. Särskildt blir detta fallet, när under
tidens lopp flera lager af fernissa anbringats på
hvarandra. Detta är den vanliga orsaken till den
mörka tonen hos gamla taflor. Fernissan kan likväl
med försiktighet borttagas och ersättas med ny.
Upptagandet af oljetekniken åstadkom en genomgripande
omhvälfning på måleriets område. Vid det förut
begagnade temperamåleriet hade man an-bragt färgerna
på en lätt förstörbar kritgrund, och
epalm, bot. Se E l se i s.
epigmenttryck, detsamma som kromoljetryck.
eregioner benämnas sådana trakter, inom
som bindemedel användes hartsartade ämnen. Hvarje
färgton måste tillblandas på förhand och anbringas på
vederbörligt ställe bredvid eller öfver en annan, som
redan torkat. Skuggorna utfördes med mörkare streck,
punkter o. d.; öfvergångarna blefvo till följd däraf
skarpa och figurerna hårda, platta. Det hela var
snarare kolorering (färgläggning) än målning. Härtill
kom, att färgen lätt kunde förstöras genom väta. -
Genom att använda olja som bindemedel blef det
möjligt att måla vått i vått. Färgerna kunde vid
begagnandet blandas direkt på paletten eller på
duken; de finaste skiftningar och öfvergångar kunde
återges. Föremålen framstodo till följd däraf i sin
fulla rundning, på samma gång som koloriten vann i
djup och genomskinlighet. Det vaknande natursinne,
som framträdde vid den nya tidens begynnelse, hade nu
funnit ett dess syftemål motsvarande uttrycksmedel. -
Om konservering och restaurering af oljemålningar
se Konservera, sp. 807, och Restauration. Om teknik
och material se G. Kallste-nius, "Oljemåleriet,
färgstoff och bindämnen" (1913, med omfattande
litteraturförteckning). 01 ’ –––
01
01
hvilka, på grund af därvarande lagersystems
oljerikedom, bergolja i stor skala vinnes ur en
mängd där anlagda oljebrunnar eller ur naturliga
källor. Oljeregionerna i Nord-Amerikas förenta stater,
i västra Canada och vid Baku, nära Kaspiska hafvet,
äro de förnämsta och mest bekanta. E-
-E-
01
ÖL
Oljesyra, O le in sy ra, kem., en omättad alifatisk
syra med sammansättningen C18 H34 02 och smältpunkten
+ 14°, som innehåller en dubbelbindning i kolkedjans
midt enligt formeln:
CH3 . (CH2)7 - CH = CH (CH2)7. COOK. Genom reduktion
öfvergår den till stearinsyra (se d. o.) och genom
inverkan af salpetersyrlighet till e l ai d in sy ra
(se d. o.). Oljesyran vinnes genom förtvålning af
naturliga oljor och mjuka f etter, som till stor
del bestå af denna syras gly-cerinester. Från
palmitin- och stearinsyra befriar man oljesyra
genom att öfverföra den till dess blysalt, som
utmärkes genom löslighet i eter. Se äfven Fett.
H. E.
Oljetryck. Se Kromoljetryck och Litografi, sp. 792.
Oljeträd, bot. Se Oliv.
Oljeväxter, ett gemensamt namn för de
industri-växter, hvilkas frukter eller frön
användas till oljepressning. Vanligen nyttjas
detta namn för odlade växter af fam. Crucijerce,
Gompositce, Linacece m. fl., hvilkas frön
lämna ymnig olja, t. ex. Bras-sica, Gamelina,
Helianthus, Madia, Guizotia, Li-num o. s. v.
O. T. S.*
Oljor, gemensam benämning på en mängd mer eller mindre
tjockflytande ämnen af olika sammansättning. De
egentliga oljorna äro i kemiskt hänseende af
organisk art. Endast i undantagsfall (mest i äldre
terminologi) betecknas ett oorganiskt ämne som "olja",
t. ex. vitriololja (svafvelsyra). De flesta oljor
äro lättare än vatten och olösliga eller åtminstone
svårlösliga däri, hvarför oljor i regel flyta på
vattnet. Undantag äro de tunga
eslageri. Se Oljekvarn.
esocker. Se G l y c e r i n och Oljor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
