Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 635-636 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ollonet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans binamn", i "Aarböger for nordisk
oldkyndighed og historie", 1891), är säkert felaktig.

2. O. hette, enligt Rimberts "Vita Anscharii",
konungen i Sverige vid tiden för Ansgars andra
besök i Birka (omkr. 854). Ansgar uppträdde inför
O. äfven som sändebud från Ludvig den tyske och från
danske konungen Haarek. Mot hans hufvudsakliga
syfte, att återupprätta kristendomen i Birka,
förhöll O. sig personligen välvillig. Enligt Rimbert
företog O. ett härnadståg till Kurland, som
han lade under Sverige.

3. O. hette enligt "Hervararsagan", Snorre
Sturlasson och "Flatöboken" (d. II, berättelsen
om Styrbjörn) en broder till svenske konungen
Erik Segersäll. Enligt de isländska källorna voro
Erik och O. söner till en konung Björn, som uppges
ha regerat i slutet af 800-talet och i början af
900-talet. Men i de isländska konungalängderna
förefinnes efter denne Björn, som säkert regerat i
slutet af 800-talet, en lucka, och Eriks och O:s
fader hette Emund och regerade på 960-talet; han
omnämnes i Adams af Bremen kyrkohistoria
från 1070-talet. O. uppges i "Flatöboken" hastigt
ha dött af gift vid en måltid. Denna händelse har
antagligen inträffat i slutet af 960-talet.
Efter O. uppkallades Erik Segersälls son Olof
Skötkonung. O. var fader till Styrbjörn Starke.

4. O. Skötkonung l. Skottkonung (binamnets betydelse
är ej känd), Erik Segersälls och Sigrid Storrådas
son, född troligen i senare hälften af 960-talet,
efterträdde fadern inemot år 993. Vår kännedom om
denne konungs lif och regering har i allmänhet byggts
hufvudsakligen på Snorre Sturlassons berättelser.
Framför krigets lek skall Olof

Fig. 1. Silfvermynt, slaget i Sigtuna för Olof Skötkonung.

ha älskat de fredliga idrotter, som voro egnade
att pryda en mäktig konungs hof. I Danmark, från
hvilket rike Erik Segersäll fördrifvit Sven Tveskägg,
återfick denne väldet, och den rättighet till skatt,
som O:s närmaste förfäder skola ha tillkämpat sig af
folkstammar ö. om Östersjön, lät han gå förlorad. År
1000 förenade han sig emellertid med Sven Tveskägg,
som då var Sigrid Storrådas make, samt med de norske
jarlarna Erik och Sven mot konung Olof Tryggvesson af
Norge; och sedan denne under strid med de förbundne
omkommit vid Svolder, fick O. vid utskiftandet af
hans rike en del af Trondhjemsbygden äfvensom landet
mellan Svinesund och Göta älf. Då Norges rike 1015
återupprättades af Olof Haraldsson (Olof den helige),
inträdde därför ofred mellan sveakonungen och den
nye norske konungen. Slutligen tvangs den förre genom
lagman Torgnys myndiga uppträdande på tinget i Uppsala
1018 att afge löfte om fred och grannsämja med Norge
samt att som underpant på dessa tänkesätt lofva Olof
Haraldsson sin dotter Ingegärd till äkta. Då O. icke
visade allvar med
sina löften, uppkom 1019 en upprorisk rörelse
i landet, hvilken dock stillades därigenom, att
O. på sina rådgifvares förslag fann sig i att dela
makten med sin son Anund Jakob. S. å. ingick han
också – i Konungahälla – en förlikning med Olof
Haraldsson. Denne hade då redan genom Västgötajarlen
Ragnvalds tillskyndelse äktat O:s dotter Astrid
i st. f. hennes halfsyster Ingegärd, som lofvats
storfursten Jaroslav i Novgorod till brud och snart
anträdde färden till sitt nya hem. O. mottog dopet,
efter all sannolikhet af den helige Sigfrid vid
Husaby källa i Västergötland, omkr. år 1000. Han
var den förste konung af Sverige, som till sin död
förblef kristen. Men enär den hedniska religionen hade
öfvervikt bland svearna, skall han, enligt Adams af
Bremen uppgift, ha tvungits af dessa att inskränka sin
verksamhet för den kristna läran till en viss del af
riket, och han hade då valt det jämförelsevis redan
kristna Västergötland. Hans död skall ha inträffat
på vintern 1021–22. Med en som krigsbyte hemförd
vendisk höfdingadotter, Edla, hade O. sonen Emund
(sedermera konung) och dottern Astrid. Senare gifte
han sig med en kristen kvinna, Estrid, som skänkte
honom sonen Anund Jakob, hvilken blef hans närmaste
efterträdare, och dottern Ingegärd. – Mot Snorres
framställning kunna från historisk-kritisk synpunkt
många tungt vägande anmärkningar framställas, och vår
uppfattning af O. är otvifvelaktigt i starkt behof
af revision. – Vid Husaby kyrka finnes en grafvård
(från 1000-talet?), som anses

Fig. 2. Olof Skötkonungs förmodade grafvård vid Husaby kyrka.

vara byggd öfver O:s graf (se fig. 2). O. var,
så vidt man vet, den förste svenske konung, hvars
namn präglades på mynt (slagna i Sigtuna af engelska
myntmästare; se fig. 1).
1 o. 3. B. N-n. 2 o. 4. (S. T-g.)

Olof, svensk eröfrare i Danmark, enligt Adams af Bremen från
1070-talet härrörande kyrkohistoria, synes i södra
Jylland kring den betydande handelsstaden Hedeby
ha upprättat ett svenskt välde, som, enligt hvad
arkeologien och runinskrifter betyga, egt bestånd
under hans son Gnupa (se denne) och dennes son
Sigtryg. O:s eröfring har egt rum vid 900-talets
början. Jfr Wimmer, "De danska runemindesmærker", I:
2, och G. Storms uppsats i "Norsk hist. tidsskrift"
(3:e række, III).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>