Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omnipotens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
703
Ompteda-Omröstning
704
O’mptcda, Georg von, friherre, tysk författare, f. 29
mars 1863 i Hannover, son till konung Georg V:s af
Hannover siste hofmarskalk, var först officer, men
måste 1892 ta afsked, emedan han genom ett fall från
hästen 1892 skadat sin hörsel, hvarefter han bosatte
sig i Dresden som författare och nu slagit sig ned i
Meran. Kedan som militär började 0. sitt författarskap
med ett antal berättelser, som förvärfvade rätt stor
popularitet, bland dem Die sunde (1891; "Synd", 1902),
alla under pseudonymen GeorgEges-torff. Med större
allvar och mångsidigare samtidskarakteristik har han
sedan egnat sig åt att framställa det nutida adels-
och officersståndet i sitt fädernesland. 0. är en
hurtig och vederhäftig berättare, hvars humör och
saklighet intressera i trots af bristen på stämning
och poesi. Hvad 0. starkast framhåller i sina arbeten,
det är genomsnittsmänniskorna, de hederliga och
dugliga, som i all sin kälkborgerlighet utgöra "sitt
folks grundstomme, hälsa och kraft". På utvecklingen
af hans teknik har sysselsättningen med Maupassant,
hvars samlade arbeten han tolkat på tyska, öfvat
inflytande. Af hans många, vanligen ganska omfattande
romaner och noveller kunna nämnas Sylvester von Geyer
(1897; 15:e uppl. 1910), Der zeremonienmester (1898;
6:e uppl. 1906), Eysen (1900, 15:e uppl. 1910; "Adel",
1902 och 1910), Lust und leid (1900; 5:e uppl. 1908),
Monte Carlo (1900, 7:e uppl. 1908; sv. öfv. 1903),
Cäcilie von Sarryn (1901, 7:e uppl. 1906;
sv. öfv. 1903), Das schönere geschlecht (1902; 4:e
uppl. 1903), Traum im suden (1902; 7:e uppl. 1906),
Aus grossen höken (1903; 7:e uppl. 1907), Denise de
Montmidi (5 uppl. 1904; sv. öfv. s. å.), Heimat des
herzens (1905, 9:e uppl. 1907; "Hemlängtan", 1904),
Herzeloide (1905, 13:e uppl. 1909; sv. öfv. 1905),
Normalmenschen (11 uppl. 1906; "Genomsnittsfolk",
1906), Glucksjunge (1906, 9:e uppl. 1907; "En lyckans
gullgosse", 1907), Wie am ersten tag (8 uppl. 1908;
"Såsom på första dagen", s. å.), Minne (1908, 14:e
uppl. 1910; "Minna", 1908), Droesigl (7 uppl. 1909;
sv. öfv. s. å.), Excelsior, ein bergsteigerleben
(12 uppl. 1910) och Benigna (1911). "Sylvester
von Geyer", "Eysen" och "Cäcilie von Sarryn" bilda
tillsammans en trilogi, "Deutscher adel um 1900". Jfr
Levertin, "Utländsk litteratur" (1909). B-n B. Områ,
arab. ("besök"), muhammedanernas benämning på den
mindre, mera privata pilgrimsfärden till Mekka, som,
i motsats till den officiella vallfärden (haddj)
i den tolfte månaden af det muhammedanska året, icke
är bunden vid någon viss tid, utan kan förrättas när
som helst och dessutom åtföljes af enklare ceremonier.
K. V. Z. Omri, gammaltestamentligt personnamn, hvars
mest kände bärare var konung 0. i Israels rike. Efter
mordet på konung Ela utropades han af hären till
konung och hade därefter att bekämpa
ett par andra tronpretendenter, innan han blef
ensam herre i landet (omkr. 889-877). 0. var en af
de kraftigaste konungarna i nordriket, och hans och
Jehus dynasti har satt de djupaste spåren efter sig i
detta rikes historia. Han gaf landet en ny hufvudstad,
Samaria, hvars i strategiskt hänseende förträffliga
läge ådagalägger hans skarpblick, och han eröfrade en
icke obetydlig del af moabiternas land och gjorde dem
skattskyldiga under Israels rike. Däremot synes han
icke ha haft lyckan med sig i kriget mot araméerna i
Damaskus, utan måste bekväma sig till att medge dem
en särskild basar i Samaria. Från 0:s tid började
de assyriske konungarna få blick för Israels rike
och land, som numera under en längre tid i deras
inskrifter uppträder under beteckningen "Omris hus",
"Omris land" (jfr l Kon. 16; 20: 34 och Me s a).
E. S-e.
Omröstning (Votering), statsr., sättet att åvägabringa
ett gemensamt beslut af en samling människor. Funnes
ej ett sådant sätt, skulle en fredlig samverkan
inom samhällslifvet mellan likställda vara omöjlig:
antingen skulle vid meningsskiljaktighet våldet
afgöra eller ock allt upplösas i individuellt
godtycke. Den enda lösningen är att låta deras
mening, som på ett eller annat sätt kunna betraktas
sona majoritet (se d. o.) 1. plura-litet inom den
beslutande samlingen, gälla som det helas vilja,
och att utröna denna majoritctsvilja är just hvad
som afses med omröstning. En form för en sådan
är, att de till deltagande i beslutet berättigade
utan att sammanträda till en församling hvar för
sig afge meningsyttringar. Se Folkomröstning och
Keferendum. Det enklaste sättet för omröstning i
församlingar är, att dessa genom meningsyttringar
j klump, t. ex. acklamation (se d. o.), vapenbrak
(på de forn-germanska tingen), ge sin mening till
känna, men för ett sådant slags omröstning fordras,
att enhällighet råder eller ock att minoriteten är
villig att utan vidare underkasta sig en sannolik
majoritet. Saknas endera af dessa förutsättningar,
måste hvarje medlem afge sin röst (votum) eller
sina röster (där hopning af röster förekommer),
hvarpå den mening, som vid rösternas därpå verkställda
sammanräkning samlar de flesta rösterna, blir bindande
för minoriteten - omröstning 1. votering i inskränkt
och egentlig bemärkelse. De medeltida världsliga
församlingarnas vilja synes urspr, ha utrönts på det
förra sättet, men förutsättningen var då enhällighet,
och fanns ej sådan, framtvangs den genom våld,
eller ock omöjliggjordes genom liberum veto (se
d. o.) hvarje beslut. I forntidens stadsrepubliker
hade emellertid tidigare omröstning med rösträkning
varit i bruk, och genom den kanoniska rätten infördes
sådan i medeltidens kyrkliga korporationer. Troligen
var det genom inflytande från dem, som mot medeltidens
slut eller vid nyare tidens början omröstning
i inskränkt bemärkelse åter vann insteg äfven i
det världsliga samhällslifvet. - Nu förekomma i
församlingar två huf-vudtyper af omröstning: en,
som utbildats i dömande och förvaltande kollegiala
ämbetsverk, kollegial omröstning, och en, som,
utbildad i parlamentariska församlingar, kan kallas
parlamentarisk. Den kollegiala omröstningen var i
Sverige så tidigt utvecklad, att fasta regler därför
kunde fastställas genom 1734 års lag (Rättegångsb:s
23:e kap.), och dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
