Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oneglia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
727
Onomatik-Onsjö
728
till namngifning), förteckning på ord och termer,
ordnade under olika rubriker efter ämnen (således ej
i alfabetisk följd) och försedda med sakförklaringar;
alfabetiskt ordnad förteckning på egen-namn jämte
förklaringar. Ett stort grekiskt ono-mastikon (en
verklig encyklopedi) af Julius Pol-lux (Polydeukes;
se P o 11 u x) finns i behåll. Senare har ordet
användts äfven i betydelsen namnsdagsdikt.
Onomatik. Se Onomatologi.
Onomatologi (af grek. o’noma, namn, och lo’gös, lära)
1. Onomatik, namnlära, vetenskapen om namns bildning
och betydelse. Se Namn.
Onomatomani (af grek. ofnoma, namn), driften att
utsäga vissa namn eller ord eller den sjukliga
rädslan för vissa ord. Jfr art. Tvångsföreställningar.
(G-s.)
Onomatopei, Onomatopoii (grek. onomato-pöiifa,
af ofnoma, namn, och pmél’n, göra), eg. ett sätt
eller en teori för uppkomsten af benämningar på
föremål eller öfver hufvud af språkliga uttryck
för föreställningar; särskildt den teori (af Max
Muller kallad bow-vow-ieorien), enligt hvilken
språkets uttryck skulle leda sitt ursprung från
ljudhärmning. Liksom barnet kallar en hund vov-vov,
skulle under språkets bildningsperiod människorna i
allmänhet börjat med att benämna djuren efter deras
läten. Det är emellertid blott en ytterst liten del af
språkförrådet, som i sin nuv. form kan onomatopoetiskt
förklaras. Den onomatopoetiska principen framhölls
i synnerhet af J. G. v. Her-der i skriften
"Ueber den ursprung der sprache" (1770). Se vidare
Ordbildning. - Adj. Onomatopoétisk, ljudhärmande. -
Onoma-topoietikon, genom ljudhärmning bildadt ord.
Ono’michi, japansk hamnstad i ken Hiroshima, på södra
kusten af ön Hondo. 30,367 inv. (1908).
Ono’n, flod. Se Schilka.
Ononfn. Se O n o n i s.
Onönis L., bot., /arm., ett släkte af örter
eller buskar, hörande till fam. Leguminosce,
underfam. Papilionatce, med öfver 70 arter, i
synnerhet förekommande i Medelhafsområdet. Bladen
äro sammansatta af 3 sågade småblad, likasom
hela växten glandelhåriga. Blommorna äro stora,
oftast röda, sittande i bladvecken. Blomfodret
är nästan likformigt, djupt 5-klufvet, kronkölen
sprötspetsad. Baljan är äggrund eller smal, ofta
innesluten i det förstorade fodret. Släktet eger i
Sverige 3 arter, af hvilka O. arvensis, s t a 11 ö
r t, är den vanligaste, förekommande på åkerrenar,
vid vägar och på torra betesmarker. Roten af
O. spinosa och O. repens, puktörne, användes i
djurmedicinen; den innehåller glukosiden ononin.
O. T. S. (G. L-m.)
Onopo’rdon aca’nthium L., T is te l bor re,
bot., en mycket högväxt, torntaggig ört, hörande
till fam. Compositce, afd. Tubuliflorce, som
förekommer här och där på torra ställen, vanligen
i närheten af människoboningar, i Sverige från
Skåne upp till Gästrikland. Bladen äro stora,
nästan hela, tornväpnade, nedlöpande samt med
breda, torniga vingkanter på den greniga, ulliga
stjälken. Blom-holken är nästan klotrund, af flera
rader tornspet-sade fjäll. Blommorna äro rörformiga,
röda, samlade i stora korgar. Frukterna, som sitta på
ett med hinnkantade gropar försedt fäste, äro om vändt
äggrunda, med längsgående åsar och fjäderpensel,
hvars hår nedtill äro ringformigt hopväxta. Roten
och bladen användes förr mycket ofta i medicinen.
O. T. S. (G. L-m.)
Onosa’ndros (grek. ’OvoaavdQog, lat. Onosan-der),
grekisk filosof i l:a årh. e. Kr., författade
bl. a. Strategiko’s, en bok om en fältherres
plikter, som, ehuru beaktad af de östromerske
kejsarna Mauritius och Leo VI liksom af Morits af
Sachsen, ej anses röja djupare sakkännedom, utan
innehålla väl mycket filosofiska fraser och allmänna
betraktelser. Uppl. af Koraes (1822) och Köchly
(1860). J- C.
Ono’sma echio’ides L., bot., en tvåårig ört
af fam. Borraginacece. Bladen äro lansettlika
och sträfhåriga, blomkronan klocklik, med fritt
svalg. Växten, södra Frankrikes orsanette, tillhör
södra Europa. Dess rot användes till rödfärgning.
O. T. S. (G. L-m.)
Ön revient toujours å ses premiers (premiéres) amours
[å roviä’ to j or a sä premies (promiärs) amör], fr.,
"man återvänder städse till sin första kärlek (sin
tidigaste vurm)". Yttrandet är taget ur Étiennes och
Isouards opera "Joconde" (1814).
Onsala, socken i Hallands län, Fjäre härad,
omfattande södra delen af den s. k. Onsalahalfön,
v. om Kungsbackafjorden. 5,055 har. 1,928
inv. (1912). O. utgör ett pastorat i Göteborgs stift,
Fjäre och Viske kontrakt.
Onsdag (se Dag), den kristna veckans fjärde
dag, hade hos romarna benämningen Mercurii dies
(efter planeten Mercurius), ett namn, som ännu
möter i de romanska formerna för denna dags
namn: fr. mercredi, it. mercoledi (mercordi),
sp. miércoles. Port. åter har quarta feira, fjärde
veckodagen, och ladinskan mazeamda (af lat. media
hebdomas], "midveckodag". Denna sistnämnda form
öfverensstämmer till begreppet med det ryska
sredaf, po. sroda, "midt", liksom med ty. mittwoch,
ett namn, som alltifrån 900-talet ut-tränede den
gammalgermanska formen Denna var: fnsachs. vodenes
dag, fnod. oftinsdagr, fsv. 6\>ens-dagher, ännu
fortlefvande i sv. och da. onsdag, eng. wednesday,
höll. woensdag. Onsdagen var alltså, liksom söndagen,
urspr, helgad åt Oden och ansågs under den hedniska
tiden som en lyckodag. Med kristendomens införande
blef den, just af nämnda skäl, förvandlad till
motsatsen, och folket betraktar den ännu som en
olycksdag. På en onsdag skall Frälsaren ha blifvit
förrådd af Judas. - Under medeltiden och i flera
katolska länder ännu i dag var och är onsdagen
den ena af veckans bägge fastedagar (den andra är
fredagen), ett bruk, som torde gå tillbaka ända till
den apostoliska tiden (se Fasta). Onsdagen näst efter
fastlagssöndagen kallas af ålder askonsdag (se d. o.),
en benämning, som stundom oriktigt tillägges onsdagen
i påskveckan, dymmelonsdagen, fsv. klokna-ofyensdagher
(så kallad däraf, att kyrkklockorna då bundos
för att ej ge ljud). Jfr D y m-meldagar.
B. G
Onsdagsbröllopet. Se Gyllenstierna 4.
Ön side [å’n säi’d]. Se Bollspel, sp. 1029.
Onsjö. 1. Härad i Malmöhus län, ingår i Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers domsaga samt dessa härads
tingslag och fögderi samt omfattar socknarna Annelöf,
Kells-Nöbbelöf, Torrlösa, Norra Skreflinge, Reslöf,
östra Karleby, Trollenäs,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
