- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
739-740

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ontario-björnbär ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aflatsläran (se Aflat). Jfr Meritum. – Ett
annat ord är lat. sing. opera, arbete, möda, flit.
J. P.

Opera (it., förkortning af opera in musica,
"musikaliskt verk"), urspr, dramma lirico, dramma per
musica,
"dramatisk framställning genom musik",
musikdrama i ordets vidsträcktare bemärkelse, ett
sceniskt konstverk, som utgör en mångsidig
och nära förening af dramatiskt formad dikt,
sång, orkestermusik och skådespelarkonst samt
dessutom för utstyrselns festlighet söker ganska
vidsträckt medverkan af dekorationsmålarens konst och
gärna anlitar äfven danskonsten för att fullborda
helhetsintrycket af de ljudande, bildande
och mimiska konsternas samverkan. Ordet opera
nyttjas äfven i bemärkelse af dels teaterhus för
operaföreställningar, dels operaanstalt (hela
personalen och materielen). Det utmärkande
för operan är, att den dramatiska textbokens
(librettens) ord sjungas, omväxlande af en eller
några personer eller af kör. Musiken är i operan
på en gång själfändamål och ett medel att förhöja
det dramatiska uttrycket, att måla karaktärerna,
låta känslorna bredare utveckla sig och stämningarna
gestalta sig fylligare. Med sin idealiserande makt
rycker musiken den sceniska framställningen upp i
fantasilifvets sfär. Opera-diktens händelser
och förvecklingar böra ega känsloinnehåll, deras
gång bestämmas af passion, affekt och stämning. –
Då musiken är absolut lyrisk, men dramat däremot
innefattar både epik och lyrik, så följer, att de
strängt musikaliska fordringarna aldrig låta fullt
förena sig med de strängt dramatiska. Endera
parten måste alltid vid en förbindelse
mellan båda ge efter på sin strängare form, och i
själfva verket är hela operans historia en ständig
kompromiss mellan båda, till förmån för än det
dramatiska, än det musikaliska elementet. I förra
fallet blir operan mera recitativisk, i senare
fallet mera ariös, enär recitativet ("talsången")
är en till förmån för den dramatiska fortgången
mera upplöst, däremot arian (cavatinan,
romansen)
en mera koncentrerad musikalisk form. En
relativ jämvikt eller sammansmältning mellan
båda formerna är emellertid möjlig och vinnes
i solosången genom hela musikaliska scener, i
den flerstämmiga sången genom friare behandlade
ensembler och finaler, hvaremot körer, baletter,
marscher
i allmänhet äro mera rent lyriskt hållna.
Det helas enhet befordras ock genom lämpligt
val af ämne, hvarvid de romantiska och de komiska
eller halfkomiska ämnena visat sig vara lyckligast,
emedan där själfva stämningen är en hufvudsak
och ett mindre strängt dramatiskt förlopp lättast
tåles. Därför kunna den romantiska operan (med
helst medeltida sagostoff) och den komiska operan,
it. opera buffa (till skillnad från den tragiska opera
seria), fr. opéra comique, ty. singspiel (de båda
senare med talad dialog), sägas vara de estetiskt
minst betänkliga och mest tillfredsställande arterna,
hvaremot den mytologiska och den historiska
operan visat sig snarast bli konventionella och
föråldrade, ehuru lysande undantag ges. En mindre
och lättare af art af "comique" (eller sångspel)
är operetten. En ännu inskränktare plats tar
musiken i vådevillen (fr. vaudeville, ty.
lederspiel, eng. ballad opera), hvilken, liksom
"skådespelet med musik", knappast längre kan sägas
tillhöra operans område.

Musikens medverkan vid dramatiska
föreställningar är urgammal hos de flesta folk.
I det grekiska dramat sjöngos och ackompanjerades
körerna, och äfven dialogen torde varit en i
någon mån efter musikaliska regler bestämd
deklamation. I det andliga dramat under
medeltiden synes musiken ha spelat en framstående
roll. Äfven i renässansens festspel och
herdedramer medverkade tonkonsten; dock var
stilen ännu fullständigt polyfon och utgjordes
blott af en serie madrigaler, så att då endast
en person sjöng på scenen, sjöngos de öfriga,
kontrapunkterande madrigalstämmorna bakom scenen.
Det egendomliga för den egentliga operans
uppkomst är införandet af den verkligt
enstämmiga sången med enkelt harmoniskt, icke
kontrapunktiskt instrumentalackompanjemang. Detta
sätt upptogs närmast ur monodien (se d. o.), ett
slags canzoner för en röst, som komponerades och
sjöngos med lutackompanjemang af Caccini och
Vincenzo Galilei uti grefve Bardis
och Jacopo Corsis salonger i Florens under slutet
af 1500-talet. Den första verkliga operan i denna
nya "stilo rappresentativo" var "Dafne", som
komponerades af Peri och gafs hos Corsi 1594, och
samme tonsättares "Euridice" (1600) var den första
opera, som gafs offentligt. Dessa försök voro
emellertid abstrakta och torftiga, tillkomna som
de voro i den medvetna, ehuru illusoriska
afsikten att åstadkomma ett återupplifvande
af det grekiska dramat, något som man trodde
sig nå genom att undvika egentlig melodi och
blott ge en musikalisk deklamation af texten.
Caccini berömde sig till och med af sitt "ädla
förakt för sången". Det första steget till
mera lif och uttryck togs af Monteverdi
(1567–1643), som äfven uppfann den karakteriserande
instrumentationskonsten. Under inflytandet af den
ackompanjerade sångens utveckling i kyrkan genom
Cavalieri, Viadanai och Carissimi fick äfven
operasången under Monteverdis lärjungar
Cavalli och Cesti
fastare former än de blott recitativiska. Venezianska
skolan blef genom dessa tre en längre tid medelpunkt
för operans utveckling; solosången och ensembler
inskränkte alltmer körens betydelse. Den första offentliga
operateatern öppnades1637 i Venezia. Slutligen
stadfästes inemot slutet af 1600-talet aria-formen
i den neapolitanska skolan genom Alessandro
Scarlatti
(jfr Aria), med hvilken "den sköna
sången" ("il bel canto") begynner. Tonsättarna
måste med tiden fullständigt rätta sig efter
sångvirtuosernas pockande kraf, och operan tillskars
efter ett konventionellt mönster i absolut musikaliskt
intresse och på den dramatiska sanningens bekostnad,
en öfverdrift, som var alldeles motsatt
den i operans begynnelse och därför framkallade
Glucks reform. Före denna hade emellertid den
italienska operan vunnit världsherravälde. Italienska
operasällskap inkallades första gången till
Frankrike 1645, till Sverige 1652. I England
gjordes under Purcell (d. 1695), i Tyskland
genom Hamburgoperan (1678-1738) försök att
bilda nationella operascener, men de öfverflyglades
slutligen af de italienska, som vid midten af
1700-talet behärskade hela Europa, utom
Frankrike. Detta lands genom Camberts "Pomone" 1671
inledda och af <sp>Lully<sp> och Rameau fullföljda
nationalopera bibehöll sig samt gjorde, genom ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free