- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
755-756

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opinionsklubben ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

morgnarna. En kapsel ger från 2 till 8 cg. intorkad
mjölksaft l. opium. Massan af sammanknådade droppar
bearbetas med träklubbor och formas till tjocka
kakor eller tillplattade bollar, som beklädas
med vallmoblad. Bollarna packas i kistor, och
mellanrummen fyllas med frukter ("frön") af en
Rumex-art, hvarefter varan sändes mest till Smyrna,
i vida mindre mängd till Konstantinopel under namn
af turkiskt eller levantiskt opium (O. turcicum,
levanticum l. smyrnæum). I nämnda hamnstäder
uttages opiummassan, uppmjukas med vattenånga,
arbetas om, blandas, i fall morfinhalten är för hög,
med sämre opium, stärkelse e. d. samt formas åter
till bollar om 600–700 gr. vikt, hvilka inläggas
i vallmoblad. Skörden uppgår till omkr. 400,000
kilogram. Det är hufvudsakligen detta slags opium, som
förbrukas i Europa. Färska opiumbollar eller kakor äro
ännu mjuka och genom trycket mot hvarandra i kistorna
vanligen något trubbkantiga. De äro sega, kunna dragas
isär och böra ha inuti en ren, brungul färg. De bestå
af en likartad, liksom trådig massa utan inblandning
af främmande ämnen, om icke möjligen små delar af
vallmokapslarnas yttre hinna. Gammal drog är hård,
ej brytbar och alltigenom mörkbrun. Förfalskning
af opium förekommer icke sällan, t. ex. genom
inknådning af gips, kalk, små stenar, stärkelse,
gummi ja hästgödsel. Ett godt opium har en döfvande,
för mången liksom berusande lukt. Smaken är bitter,
något äcklig och efteråt skarp. Saliven färgas gul
under tuggning af opium. Intill 80 proc. af drogen
lösas i sprit och 75 proc. i vatten; återstoden är
en brungrå massa. En utspädd vattenlösning får med
järnklorid en blodröd färg (af mekonsyrad järnoxid),
och ur en sådan lösning kunna opiumalkaloider utfällas
därigenom, att man tillsätter galläppeltinktur
eller kolsyrade alkalier. Endast väl torkadt och
pulveriseradt opium, som skall hålla omkr. 10
proc. morfin, får på apoteken utvägas och användas
vid beredning af opiumpreparat. Morfinhalten bestämmes
genom titrering enligt af Farmakopén angifven metod. –
Opium från Persien har förr ofta funnits uppblandadt
med honung, stärkelse, olja o. s. v., men har under
senare tider erhållits af god beskaffenhet, i form
af bollar, kakor, käglor eller af små cylindriska
stänger, omlindade med papper. Det har vanligen
en lefverbrun färg. – Sedan forntiden har opium
frambragts äfven i Öfre Egypten, där vallmon
odlades företrädesvis kring hufvudstaden Tebe
(hvaraf benämningen "thebaicus" för opiumpreparat,
t. ex. tinctura thebaica = t. opii, vinum thebaicum
= v. opii, o. s. v.), och ännu i dag skördas opium
på sina ställen. Men det egyptiska opiet är numera
utan betydelse (morfinfattigt) och förbrukas inom
landet. – Däremot är det opium, som frambringas i
engelska Indien, af den allra största betydelse
i kulturhistoriskt och kommersiellt hänseende. I
Bengalen är en ofantlig del af den fruktbaraste
jorden använd till vallmoodling i och för skördandet
af opium, som är monopoliseradt af engelsk-indiska
regeringen, hvars förnämsta inkomstkälla opiumhandeln
är. Skörden företages där vanligen under tiden mellan
20 febr. och 25 mars och sysselsätter mer än 100,000
människor dagligen. Kapslarna ristas där längsefter
2–6 gånger, alltefter storleken, med en flerspetsad
knif (nushtur), och följande morgon afskrapas
med en liten järnspatel (sitoah) den stelnade
mjölksaften, som samlas i en vid insändarens midja
fäst lerkruka. I denna utsipprar en svartbrun,
kaffesumpliknande vätska (pussewah) ur den fasta,
gryniga, mörkt brunaktiga delen af mjölksaften,
eller det egentliga opiet, som sedan föres till de
engelska faktorierna samt där undergår en omsorgsfull
pröfning af infödda undersökare (purkhea) och betalas
efter deras värdering. Därefter sammanblandas,
knådas och bearbetas de särskilda opiummängderna
på det noggrannaste, för att en likformig produkt
må erhållas, som afdelas i klumpar om ungefär 1–2
kg. vikt. Dessa klumpar torkas omsorgsfullt till en
viss grad och inläggas sedan i skålformiga fodral,
bildade af de före opiumskörden tillvaratagna
kronbladen, som sammanpressats till tunna, nästan
pannkakslika, runda skifvor, hvilka sedan medelst
ofvannämnda "pussewah" sammanklibbas på hvarandra
till en tjocklek af omkr. 2 cm. och formas öfver
uppvärmda halfklot af metall. Två sådana skålar af
vallmokronblad sammanfogas om hvarje opiumklump, och
denna får därigenom utseendet af en kanonkula, stor
som ett större barnhufvud; ibland formas opiummassan
till tärningar. I provinsen Malwa behandlas dock opium
ungefär som i Mindre Asien. Det indiska opiet fördes
förr hufvudsakligen till Kina, som förbrukade stora
kvantiteter. 1767 infördes dit endast 200 kistor,
men opiumförbrukningen steg mycket hastigt trots alla
förbud, stränga straff (dödsstraff för 3:e resan)
och illustrerade folkskrifter, som bjärt framhöllo
opiummissbrukets olyckliga följder. Brittiska Indiens
vinst på den stigande opiumhandeln med Kina var för
stor, för att de ledande männen i Indien skulle låta
densamma gå sig ur händerna, den var helt enkelt deras
förnämsta inkomstkälla. Införselförbudet framkallade
storartad smuggling. Då lade kinesiska regeringen
slutligen 1839 hos engelsmän i Kanton beslag på
20,000 kistor, som uppbrändes. Detta gaf upphof
till det s. k. opiumkriget mellan England och Kina,
ett af de mera skamlösa tilltag historien känner
(se vidare därom Kina, sp. 63–65). Engelsmännen
vunno sitt mål: flera kinesiska hamnars öppnande
och fri opiuminförsel. Denna har sedan uppgått till
6 mill. kg. årligen. Då icke Kina kunde utestänga
opium från Indien, har det börjat opiumkultur inom
egna gränser, och väldiga mängder, 12–13 mill. kg.,
producerades årligen i detta land. Under de senare
åren ha af Kinas regering, särskildt de liberale
"ungkineserna", som genom revolutionen och republikens
införande kommit till makten, stora ansträngningar
gjorts att hindra opiumproduktionen och opiets
missbruk, hvarjämte engelska regeringen minskat
importen af opium till Kina. På en internationell
"opiumkongress" i Haag 1912–13 af 12 makters
delegerade så godt som enades dessa om att
upphöra med all opiehandel på Kina, så snart den
indokinesiska handeln upphörde, och en konvention
antogs, enligt hvilken signatärmakterna förpliktade
sig att kontrollera råopiehandeln, inskränka antalet
import- och exportplatser samt hindra eller åtminstone
öfvervaka utskeppning till länder, som förbjuda eller
inskränka exporten däraf m. m. I maj 1913 meddelades
engelska parlamentet, att engelska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free