- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
759-760

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opinionsklubben ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

apotek. Galenus, hvars åsikter under århundraden
behärskade medicinen, begagnade opium med en viss
fruktan, emedan det gaf tung sömn och "förtjockade
blodet"; och hans efterföljare Alexander Trallianus
framhöll, att opium icke borde ges, om blodträngning
till hjärnan förefanns. Under medeltiden bevarades
de medicinska traditionerna af de arabiske läkarna,
bland hvilka Avicenna och Rhazes flitigt begagnade
opium. Vid den nyare tidens början rensade den
namnkunnige Paracelsus bort mycket ogräs från
läkekonstens fält och införde bruket af enklare
beredningar, särskildt extrakt och tinkturer. Hans
"laudanum", ett slags opiumtinktur, fick stor
användning. Den fruktan för opium, som mången
fortfarande hyste, bekämpades af Felix Plater,
som påpekade, att man lika gärna kunde begagna
opium i lämplig dos som bekanta opiumhaltiga
beredningar. En af de förnämste kämparna för opium var
van Helmont (d. 1644), i hvars hand detta medel blef
"en skaparens särskilda gåfva", som ansågs ega en
specifik verkan mot flera sjukdomar. Under inflytande
af de framsteg, som kemien gjort, grundlades af Frans
de le Boë (Sylvius), en lärjunge af van Helmont,
den iatrokemiska skolan, som ville förklara alla
yttringar af lif och sjukdom enligt kemiska lagar. I
sitt lofprisande af opium yttrar han – som erhållit
vedernamnet "Doctor opiatus" – "utan opium skulle
jag icke vilja vara läkare", ett utrop, hvari äfven
nutidens läkare säkerligen instämma, särskildt med
hänsyn till, att morfinet erhålles ur opium. En lång,
samlad erfarenhet ådagalade den gagneliga verkan af
opium mot smärtor o. s. v., och som den pröfvande
erfarenhetens förnämste målsman framstod engelsmannen
Thomas Sydenham (d. 1689), hvars opiumtinktur,
laudanum liquidum Sydenhami, ännu i dag bibehåller
sin plats i medicinen. Vid 1600-talets slut stod
sålunda opium i högt anseende. Mot detta anseende
drog Stahl i härnad, då han 1707 utgaf sin skrift
"Om opiumbedrägeriet". Till följd af sin åsikt, att
själen är upphofvet till alla reaktionsfenomen i
kroppen och alla kriser i sjukdomar, afvaktade han
så ensidigt dessa lifsyttringars inträdande, att han
rent af förföll till nihilism i afseende på medicinsk
behandling och alldeles förbjöd bruket af opium. Hans
själsfrände Fr. Hoffmann – upphofsmannen till de
bekanta "Hoffmanns droppar" – hyste dock något större
aktning för opium, och fransmannen Hecquet blef 20
år efteråt å andra sidan en alltför ifrig lofprisare
af opium, som han upphöjde till en verklig panacé. I
denna häftiga strid om opium bragte Tralles 1757 i
viss mån lugn och reda genom sitt vidlyftiga arbete
"Opiets hälsosamma och skadliga bruk". Ännu en gång
blef dock opium utsatt för en misstydning, nämligen
genom Cullen (d. 1790), som i sin irritabilitetslära
inpassade opium icke som ett rogifvande medel,
utan som ett det starkaste retmedel, i strid
mot århundradens erfarenhet. Numera, synnerligast
efter upptäckten af alkaloiderna i opium och genom
farmakodynamiska försök med dessa alkaloider, är läran
om opium grundad på fast naturvetenskaplig botten
och ej längre bunden vid eller påverkad af vissa
spekulativa, medicinska teorier, såsom händelsen var
inom förgångna tiders medicinska skolor. Våra dagars
omfattande experimentella och terapeutiska rön ha
till fullo bekräftat sanningen af de gamla satserna: "utan opium är
läkekonsten lytt och haltande" samt "opium är lifvets
säkra ankare för dem, som handla med försiktighet, men
det är Charons färja i den oerfarnes hand". I fråga
om verkan öfverensstämmer opium i väsentliga delar
med morfin (se d. o.). En afvikelse vållas emellertid
genom närvaro i opium af kolloida ämnen, som försvåra
morfinets uppsugning. När man därför intagit opium,
kvar-stannar det däri befintliga morfinet längre i
tarmen, än om man intagit morfinsalt, hvarför den
stoppande verkan på tarmen blir starkare, verkan på
centrala nervsystemet däremot svagare af opium än
af morfin. Äfven framkallar narkotinet en egendomlig
stegring af morfinets flesta verkningar (se Morfin och
det i art. Narkotin nämnda narkofinet). I medicinen
användes opium i stora doser som lugnande medel vid
vissa excitationstillstånd samt mot den abnorma
sockerbildningen vid diabetes, i medelstora doser
(5–8 cg.) för att stoppa diarré, i små doser
(2–3 cg.) mot för häftig och smärtsam hosta
o. s. v. Maximaldosen är 20 cg., ej gärna öfver
50 cg. på dagen. Doserna gälla vuxna personer. Åt
barn ges mycket mindre doser – endast enligt
läkares föreskrift; helt späda barn böra ej alls få
opium. Om vänjning vid opium och begär efter sådant
se Morfin. Jfr O. Th. Sandahl, "Om opium" etc. (1873).
O. T. S. (C. G. S.)

Opiumkriget. Se Kina, sp. 63-65.

Opiumpreparat, farm., med., äro läkemedelsformer, vid
hvilkas beredning opium ingår. Bland dessa märkas:
Opium pulveratum, pulverise-r a d t opium, det vid
högst + 60° C. torkade och pulveriserade opiet,
innehållande omkr. 10 proc. morfin; ges i dos af l
till högst 20 cg. - Extractum opii, opiumextrakt, ett
med vatten beredt, torrt extrakt, ett brunt pulver,
innehållande 19-20 proc. morfin; dos l till högst 10
cg. - Gelatince opii, opiumgelatinrutor, små bruna
blad af lim, hvart och ett innehållande 3 cg. opium. -
Vidare diverse opiumhaltiga piller, väsentligen
afsedda till behandling af hosta, såsom pilulce
Ammoniaci opiatce, förr kallade Gahns bröstpiller
(se d. o.), med l cg., pil. Styracis opiatce med
2 cg. och pil. Terebin-thinas compositce med 5
mg. opium i hvarje piller. - Ytterligare må nämnas
pulvis Ipecacuanhce opiatus, Dovers pulver, som är
brungrått och innehåller l del opium och l del kräkrot
samt 8 dlr kaliumsulfat; medlet användes vid diarréer,
särskildt rödsot, samt vid gikt och reumatism. -
Tinctura opii, opiumdroppar, en mörkbrun vätska,
beredes genom "perkolering" af opium med kanelvatten
och utspädd sprit, innehåller omkr. 10 proc. opium,
l proc. morfin; vanlig dos 5-20 droppar, maximaldos
2 gr., ungefär 60 droppar. Af detta preparat beredes
Tinct. opii benzoica, opiumdroppar med benzoe-s y r
a, genom tillsats af anetol, kamfer, benzoesyra och
utspädd sprit; innehåller V2 proc. opium och ges i dos
af 30-60 droppar vid hosta samt som exciterande och
svettdrifvande medel. - Direkt af opium framställes
Tinct. opii crocata, opium-droppar med saffran (se
Laudanum). - Vinum Glycyrrhiza opiatum. Se Roséns
bröstdroppar. Ett billigare motstycke till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free