Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opponent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkofran den berömde Huygens (1629-95). Honom har
man att tacka för åtskilliga uppfinningar på den
instrumentala optikens område. Han förbättrade den
astronomiska tuben och försåg den med mikrometer
för mätning af små distanser på himmelen. Han
skref äfven öfver bisolar och solgårdar. Men hans
största förtjänst om optiken består i de teoretiska
undersökningar af dubbelbrytningen, som han meddelat
i "Traité de la lumiére" (1690). Genom studium af
den af dansken K. Bartholin (1625-98), professor
i medicin vid Köpenhamns universitet, hos den
isländska kalkspaten upptäckta dubbelbrytningen
kom Huygens till öfvertygelsen därom, att ljuset
består i vibrationer i etern och lyckades, genom att
utgå från denna föreställning, förklara icke blott
ljusets reflexion och brytning, utan äfven i alla dess
detaljer det så märkvärdiga dubbelbrytningsfenomenet,
som visar sig vid ljusets gång genom de flesta
kristalliserade ämnen. Men detta oaktadt kunde
hans riktiga uppfattning af ljuset som vibrationer
i etern ej komma till sin rätt emot den af Newton
uppställda och af honom allt framgent upprätthållna
emissionsteorien. - 1700-talet har endast få framsteg
att uppvisa inom ljusläran. 1727 gjorde J. Bradley
(1692-1762) den märkvärdiga upptäckten af ljusets
aberration och erhöll därigenom ett nytt mått
på ljusets fortplantningshastighet. Teorien för
ljusintensiteten (fotometrien) grundlades vid samma
tid af Bouguer (1729) och utbildades vidare af Lambert
(1760). Uppfinningen af solmikroskopet, som gjordes
1738 af Lieberkühn, faller äfven inom förra hälften
af 1700-talet, och mot slutet af detsamma debatterades
flitigt frågan om möjligheten att konstruera
akromatiska tuber. Svensken S. Klingenstierna
(1698-1765) visade emellertid på teoretisk väg,
att Newtons påstående, att färgspridningen ej kunde
upphäfvas, utan att brytningen samtidigt upphäfdes,
var oriktig. Klingenstierna sände sin afh. till den
optiske instrumentmakaren och fysikern J. Dollond i
London, som 1758 experimentellt löste frågan genom
att sammansätta prismor och linser af två olika
glassorter. Under hela detta årh. härskade Newtons
emissionsteori med nästan oinskränkt välde, ty af mera
bekanta vetenskapsmän var det blott Euler, som sökte
göra gällande den huygensska uppfattningen. Först med
början af 1800-talet framdrogs den nästan bortglömda
vibrationsteorien ur mörkret af en engelsk läkare
och fysiker, Th. Young, som (omkr. 1801-03)
nogare undersökte böjningsfenomenen och genom
uppställande af interferensprincipen, som utgör en
naturlig följd af föreställningen om vågrörelser,
och denna princips tillämpning på nämnda fenomen,
gaf ett viktigt stöd åt vibrationsteorien. Men ännu
mera bidrog till befästande af den riktiga åsikten
om ljusets natur den genialiske franske ingenjören
cch vetenskapsmannen A. J. Fresnel (d. 1827), som
genom 1815-27 utförda omfattande undersökningar inom
optikens viktigaste delar på vibrationsteoriens
basis uppförde den vetenskapliga byggnad, som ännu
i dag är beståndande. Fresnel uppställde lagarna för
diffraktionen och öfriga interferensfenomen, upptäckte
polarisationens verkliga natur och beskaffenhet och
studerade det polariserade ljusets Interferens, som
med nödvändighet fordrar, att ljusvibrationerna äro
transversella. I sina skrifter redogör han för sin uppfattning af
vibrationsrörelsen i etern, bestämmer på teoretisk
väg ljusets intensitet vid reflexion och brytning
samt förklarar på det mest fullkomliga sätt och
i dess minsta detaljer dubbelbrytningen med denna
åtföljande fenomen, äfven de mest besynnerliga, såsom
polarisationsplanets vridning i kvartskristaller
m. fl. Af andra framstående fysiker under detta
årh., som arbetat inom optiken, torde böra nämnas
Fres-nels mångårige medarbetare astronomen D. F. Arago
(1786-1853), som upptäckte den s. k. kromatiska
polarisationen, konstruerade flera nya optiska
instrument samt visade, att atmosfärens ljus är
polariseradt, vidare Brewster, som fann lagen för
polarisationsvinkeln, upptäckte absorptionslinjerna
i färgade gaser och fluorescensen, utförde en stor
mängd experimentella arbeten med dubbelbrytande
kristaller samt framkallade genom pressning och
afkylning dubbelbrytning i vanligt glas, samt
Fizeau och Foucault, som i sammanhang med sina
bestämningar af ljusets hastighet genom direkta försök
ådagalade, att ljuset framgår långsammare i vatten
än i luft, ett förhållande, som är oförenligt med
emissionsteoriens, men i fullkomlig öfverensstämmelse
med vibrationsteoriens förutsättningar. Inom förra
hälften af 1800-talet faller ock uppfinningen af den
för nutidens samlif så viktiga fotografien, hvars
första framträdande (1829) erinrar om namnen Daguerre,
Niepce, Talbot m. fl. Under början af 1800-talets
senare hälft voro sträf-vandena inom optiken
riktade förnämligast på utbildandet af den (1861)
af Kirchhoff och Bunsen skapade spektralanalysen,
som tillämpar de noggranna metoder för mätning af
enkla prismatiska färgers brytningsförmåga, af hvilka
Fraunhofer efter upptäckten af de mörka linjerna i
solspektrum (1814) betjänade sig, på analyserandet
af de grundämnen, som ingå i en kemisk förening, samt
på bestämmandet af de enkla ämnen, som finnas i solen
och de själflysande himlakropparna. Den af Kirchhoff
uttalade grundsatsen, att hvarje kemiskt element har
sina egna oföränderliga spektrallinjer, hade redan
förut af Ångström (1853) och andra varit insedd och
äfven i tryck meddelad, utan att man likväl därför
klart insåg dess stora betydelse för den kemiska
analysen, förr än Bunsen på spektralanalytisk väg
(1861) upptäckte de nya grundämnena cesium och
rubidium. Bland de utförda spektralundersökningarna
intaga de af A. J. Ångström i Uppsala utförda
(1868 publicerade) bestämningarna af linjerna i
solspektrum ett framstående rum. Äfven K. T hälen
i Uppsala och B. Hasselberg i Stockholm ha utfört
en mängd undersökningar på det spektralanalytiska
området. - Olika delar af optiken ha under 1800-talet
varit underkastade speciell matematisk behandling,
undulationsteorien och dispersionen förnämligast
af Cauchy, Beer, Briot m. fl., ljusbrytningen i
kristaller af F. Neumann, Ångström och sir William
K. Hamilton. Den sistnämnde upptäckte på teoretisk
väg den s. k. "koniska refraktionen", hvars tillvaro
sedermera (1837) genom experiment bekräftades af
H. Lloyd i Dublin. C. Christiansens undersökningar af
den anomala dispersionen (1870) föranledde teoretiska
arbeten inom samma område af H. von Helmholtz (1875),
E. Ketteler (1878), E. Lommel (s. å.) och W. Voigt
(1883), På den af Clerk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
