Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oravais ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fixeradt, så att dess beståndsdelar icke mera ha
fullt ut samma betydelse (ofta ej heller samma
form), som de i ordfogningen egde. Emellertid är
gränsen mellan ett ord och en ordfogning i alla
fall ytterst sväfvande, så att det ofta är svårt
eller omöjligt att afgöra, hvilketdera man har för
sig, t. ex. trettiofyra, kronprinsen-regenten,
Slesvig-Holstein, Dagens nyheter, Hin håle, s. k.
gruppord. Då de flesta nya ord ha sin upprinnelse
i stereotyperade ordfogningar, är det gifvet, att
många ord i skrift - som ju alltid är konservativare
än det lefvande talet - betecknas som
ordfogningar, ehuru de för länge sedan upphört att
vara det, t. ex. sv. gå an, ty. zu sehen (men
anzusehen), fr. le roi (jfr däremot sv. konung-en).
Konservativast härutinnan, liksom f. ö., är den
engelska skriften, där man får se t. ex. gold watch,
guldur, o. d. Se vidare Ad. Noreen, "Något om
ord och ordklasser" (i "Nord. tidskr." 1879 och
"Vårt språk", VII, 13 ff.), H. Paul, "Prinzipien
der sprachgeschichte" (4:e uppl., 1909, s. 328 ff.).
- Ofta får man höra uttrycket ord begagnas i
en helt annan mening, nämligen såsom liktydigt
med paradigm, d. v. s. sammanfattningen af
alla de ord (i den först angifna meningen), hvilka,
på samma gång som de uttrycka hvar sin
grammatiska kategori (kasus, numerus o. s. v.), dock
öfverensstämma i fråga om det öfriga, vanligen
mera speciella betydelseinnehållet. Man säger t.
ex., att de åtta orden häst, hästs, hästar, hästars,
hästen, hästens, hästarna, hästarnas äro olika
"former" af samma "ord" (som då vanligen citeras i
sin kortaste form, "grundformen"). På samma
sätt få gå, gack, gick, gången gälla som samma
ord, ja t. o. m. sådana olikartade grupper som
vara, är (ty. sein, bin, ist, war, gewesen) eller
jag, mig, vi, oss; se Ad. Noreen, "Vårt språk",
VII, 79 ff.
Ad. N-n.
Ordaccent. Se Accent, sp. 84.
Ordalieböna, farm., med. Se Kalabarbönor, sp. 585.
Ordalier (angls. ordál, besläktadt med fsv. ordela,
ty. urteil), Gudsdomar (mlat. urtella och judicia
dei), inneburo, efter den tids uppfattning, som
omfattade dem, gudomens anvisning, hvad som i en
rättssak var rätt eller orätt, lämnad genom ett på
förhand fastställdt yttre tecken, som var förbundet
med en af part själf eller af annan å hans vägnar
företagen yttre handling. - Stundom voro båda
parterna förpliktade att aktivt deltaga i profvet,
hvilket hufvudsakligen användes i brottmål. För
ernående af gudomens tecken betjänade man sig af
många vägar. Vanligen nödgade man den pröfvande
att inlåta sig i ett vågsamt företag, under
förvissning, att gudomen skulle lämna den oskyldige
sitt omedelbara bistånd. - Ordalen var ett legalt
bevismedel, men man betjänade sig stundom af samma
prof, som förekommo därvid, för att utomrättsligt
bekräfta en öfverenskommelse, styrka sanningen af ett
påstående e. d. Ordalier omtalas redan i de uråldriga
indiska lagarna, Nârada Smriti, Yâjnavalkya m. fl.,
som föreskrefvo ett eldprof, hvilket tillgick på så
sätt, att den pröfvande bar en glödande metallkula
ett stycke lika långt som åtta gånger längden af
hans fot. Ett annat brännande prof gick därpå ut,
att man med blotta handen skulle ur ett kärl, fylldt
med kokande olja, upphämta ett guldstycke. För att
anses oskyldig skulle den pröfvande efter profvens
fullgörande befinnas "oskadad". Jämväl ett prof med
kallt vatten förekom. Den anklagade försattes i ett
lagom djupt vattendrag; om han därvid sjönk, ansågs
han för oskyldig, men därest han flöt, hölls han för
saker till brottet. Indierna kände ock ett slags
spisordal. Man lät den anklagade förtära riskorn,
uppblötta i vatten, i hvilket en gudabild blifvit
aftvättad; om han därvid darrade, hans saliv syntes
blodblandad eller hans tandkött tagit skada, ansågs
han skyldig. Indierna hade sålunda motsvarigheter till
de germanska ordalierna järnprofvet, kittelprofvet,
det kalla vattnets prof och bröddomen. I anledning
däraf påstå åtskilliga tyska rättshistoriker,
att ordalen är ett på indogermansk grund uppvuxet
rättsinstitut. Visst är i alla händelser, att den
hufvudsakligen tillhör de germanska folken. - För
babylonierna påbjöd Hammurabis lag §§ 2, 131 ett
vattenprof. Man nedstötte den anklagade i floden
Eufrat, hvarvid hans skuld eller oskuld bedömdes
såsom vid indiernas kalla vattenprof. - Hos judarna
användes två ordalier: det bittra vattnets dryck och
lottordalen. Den förra omförmäles i 4 Mos. 5. Om en
hustru misstänktes för otrohet, skulle tempelprästen
på mannens anfordran ge henne en dryck, tillredd
af vatten från tvättkaret på tabernaklets förgård
och stoft från tabernaklets golf. Var hon skyldig,
skulle hennes buk svälla och hennes höfter förvissna,
d. v. s. hon skulle bli till fruktsamhet obekväm,
ett förhållande, som hos detta ankulten omfattande
folk ansågs som en synnerlig olycka. Lott-ordalen
omförmäles i Josua bok VII, 13 ff. m. fl. st. -
Grekerna omfattade två ordalier, nämligen att gå genom
en eld samt att med bara handen bära ett glödande
metallstycke. Bruket af dessa ordalier antydes i
Sofokles’ "Antigone", v. 264. - Det kan icke ledas i
bevis, att romarna betjänat sig af ordal; framstående
forskare hålla dock detta för antagligt (jfr Hirzel,
"Der eid", 1902, s. 187 ff.). - Hos nordgermanerna
brukades under hednatiden sannolikt två ordalier
(skirslir), nämligen "at ganga undir jarðarmen" och
tvekampen. Möjligen kände man ytterligare en ordal,
kittelprofvet. Sagorna förmäla, att "ganga undir
jarðarmen" förekom i Norge och på Island; det tillgick
vanligen så, att man lossade en enda lång grästorfva
från marken på så sätt, att dess långsidor uppskuros,
under det att ändarna fortfarande fingo sitta fast;
under torfvan sattes därpå ett mála-spiót, så att
denna därigenom lyftes så högt, att en man kunde i
stående ställning med sin hand nå spjutnageln. Enligt
ett annat tillvägagångssätt uppskar man för ändamålet
tre grästorfvor och upplyfte dem medelst spjutet
till viss höjd. Den pröfvande skulle i hvart och
ett af fallen gå under grästorfvorna, utan att dessa
fingo falla ner. Beträffande tvekampen vittnar Egils
saga, att enligt lag och gammal sedvänja enhvar hade
rätt att utmana sin motpart till holmgång (se vidare
d. o.), ehvad han egde kära eller svara i saken. Nyare
filologiska och rättshistoriska forskningar synas ge
vid handen, att det till Upplandslagens Þingmalæ
balk kap. 14 fogade tillägget af "thöm gamblu laghum
sum i hedhnum tima brukadhus" etc. utgör i motsats
till äldre åsikter ett fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
