- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
813-814

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordalier ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af kvistarna; befanns denna vara den korsmärkta,
ansågs den anklagade skyldig. Ifrågavarande ordal,
utförd på detta sätt, hänfördes förr med orätt
till korsprofvet. - II. Tvåsidiga ordalier voro 1)
Tvekampen (envig, lat. duellum), hvars karaktär
af ordal stundom blifvit bestridd; den benämnes
emellertid i lagarna judicium dei, och dessutom
finnes ett hittills icke påvisadt liturgiformulär,
som användes vid denna ordal (Liebermann,
s. 431). Jämväl efter kristendomens införande
bibehöll sig till en början rättslig tvekamp i
Sverige att döma af bl. a. dokument ett bref från
påfven Alexander III (1159-81) till biskoparna här
i landet, i hvilket ordalier, hvaribland "duellum",
förbjödos. Hos sydgermanerna stod kampordalen i högt
anseende. Parterna utfäste sig att på en viss dag,
stundom 40 nätter efter anmaningen, företaga kampen;
den försiggick inför folket och leddes ofta af valda
kampdomare; vapnen utgjordes i regel af sköld och
svärd, hos angelsaxarna och salierna kämpade man
dock med störar; före striden skulle vapnen utlämnas
att välsignas af prästen. Kampen fortsattes, tills
endera parten föll eller erkände sig öfvervunnen
eller kampdomaren fann, att segern afgjordt lutade
åt ena partens sida, då han kunde påbjuda stridens
upphörande. Jämväl en kvinna egde kämpa med en man,
hvarvid den senare stod i en grop, mannen försökte
draga kvinnan i gropen och hon att rycka honom
därur; den, som lyckades, ansågs ha segrat. Stundom
var mannen väpnad med en klubba och kvinnan med
en stenförsedd slunga. Lejda ställföreträdare,
s. k. campioner, voro tillåtna, och vissa lagar
föreskrefvo uttryckligen, att kvinnor, lama och
gubbar skulle utföra kampen genom sådana (se vidare
Champion). Kampordalen anlitades stundom för att
angripa en aflagd rättslig ed samt för att fastställa
en rättsgrundsats. - 2) Korsprofvet utfördes antingen
så, att enhvar af parterna utsträckte armarna, så
att hans gestalt bildade ett kors, eller ock så,
att hvardera parten med öfver hufvudet uppsträckta
armar ställde sig på ett träkors samt förblef i någon
af de sålunda intagna ställningarna, under det att
ett bestämdt antal mässor lästes. Den part, som lät
armarna först falla, hade förlorat. - Striden emot
ordalierna utgick från kyrkan, verksamt understödd
af den världsliga makten. På synoden i Valencia 855
och det lateranska mötet 1215 fattades beslut emot
ordalierna. 1248 bragtes dessa beslut af kardinalen
Vilhelm af Sabina i tillämpning i Norden. Till
ordaliernas afskaffande i Tyskland bidrog kraftigt
den romerska rättens utbredning där i slutet af 1400-
och i början af 1500-talet. Litt. Den äldre litt. är
särdeles rik, men allenast ett modernt arbete i
ämnet finnes: F. Patetta, "Le ordalie" (1890).
H. af T.

Ordbildning, den process, hvarigenom språket medelst
egna tillgångar (i motsats mot lån) skaffar sig
nya ord. Det vanligaste slaget af ordbildning
är sammansättning, som i sin ursprungligaste form
består däri, att en "ordfogning", d. v. s. syntaktisk
sammanställning af två eller flera ord, stereotyperas
till form och betydelse, t. ex. sötsur, förgätmigej
(jfr Kompositum). Under tidernas lopp blir
ofta den ena sammansättningsleden så förändrad,
att dess ursprung icke vidare är klart; det sammansatta ordet
har då öfvergått till ett s. k. afledt
(lat. derivatum), t. ex. trolig (af tro och lik). Har
afledningselementet fått en synnerligen vidsträckt
användning inom språket och tjänar till att uttrycka
något af de allmännaste grammatiska förhållandena,
så kallas ordet böjdt, eller en böjningsform, t. ex
hästen (af häst och enn, ett gammalt pronomen med
betydelsen "den där"). Slutligen kan aflednings-
eller böjningselementet så fördunklas eller
afnötas, att ordet icke vidare ger någon antydan
om, att det öfver hufvud är härledt af något annat
i språket befintligt ord. Det kallas då grundord
(lat. primitivum), t. ex. hamn (urspr, hafn, afledt af
hafva), gods (urspr. genitiv af god), hustru (urspr.
husfru). -. Efter de i språket redan befintliga
sammansatta och afledda orden kunna nya bildas genom
analogibildning, t. ex. förståsigpåare
i analogi med "åkare", "bärare" m. fl., förgodtfinnande efter "bepröfvande", "afgörande" o. s. v. Det sällsyntaste slaget af ordbildning är
nyskapande (ty. urschöpfung) af språkligt material,
något, som emellertid i språkets barndom måste ha
varit ett mycket vanligt och en gång naturligtvis det
enda slaget af ordbildning. Numera äro de nyskapade
uttrycken inskränkta till följande undantagsfall:
ett och annat vetenskapligt uttryck, godtyckligt
bildadt af upphofsmannen, t. ex. gas, uppfunnet
af J. B. van Helmont; många interjektioner,
hvilka uppstå som omedelbara och ofrivilliga
uttryck för sinnesrörelser, t. ex. aj, hm, usch,
hihi, huhu;
s. k. "onomatopoetiska" ord (se
Onomatopei), d. v. s. sådana, som antingen direkt
härma naturens ljud eller söka i ljud symbolisera
dess rörelser, t. ex. kratsch, pang, plums,
bums
(ofta 2- eller 3-dubblade och med växlande
vokal, t. ex. ticktack, krimskrams, snicksnack,
sliddersladder, piff-paff-puff
); barnspråkets
(rättare sagdt ammornas) skapelser, som vanligen äro
reduplicerade (fördubblade), t. ex. dadda, ptroptro,
vovvov, kuku, lullull.
- Den del af grammatiken
eller språkläran, som redogör för ordbildningen,
kallas ordbildningsläran och utgör tills, med ordfogningsläran (syntaxen) och böjningsläran (flexionsläran), som redogör för paradigmernas
bildning, den hufvuddel af grammatiken, som benämnes
formlära (morfologi) och som jämte ljudlära
(fonologi) och betydelselära (semologi) bildar en
fullständig språklära. - Se Ad. Noreen, "Vårt språk",
VII, 7 ff.
Ad. N-n.

Ordblindhet, med. Se Afasi.

Ordbok (Diktionär, Lexikon), i allmänhet en
förteckning öfver ett språks ordförråd med angifvande
af ordens grammatiska förhållanden (genus, böjning,
rektion o. s. v.) och betydelse. I somliga ordböcker
anges äfven ordens historia, d. v. s. ursprung
(etymologi), samt form och betydelse under olika
skeden af språkets utveckling. En sådan historisk
ordbok (t. ex. Murrays engelska, den af bröderna
Grimm började tyska och Svenska akademiens) har
företrädesvis ett vetenskapligt syfte. Ofta anges
äfven ordens uttal, nämligen för sådana språk, hvilkas
skrift skiljer sig i betydligare mån från uttalet
(t. ex. i de vanliga engelska ordböckerna). Ordets
användningssätt och betydelse klargöras vanligen
ytterligare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0439.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free