Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordenssällskap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enligt vår lags uttryckssätt
(promulgationsförordn. till utsökningslagen § 10:1),
är "ställd å någon viss man, och har gäldenären
däri gifvit lof att låta den komma i annans hand",
något som i regel anges med tillägget eller
order efter borgenärens namn. Jämlikt vår rätt,
sådan den alltsedan K.M:ts svar 10 juni 1841 å en
Rikets ständers skrifvelse tillämpas, betraktas
orderpapper som fullt, likställda med utfästelser
till innehafvaren (se Innehafvarpapper och
Skuldebref): de öfverlåtas sålunda helt formlöst,
utan att skriftlig transport erfordras. Allenast
växlar, checker och konossement måste förses
med sådan transport (endossement, se
d. o.) af den i handlingen angifne borgenären, för
att öfverlåtelsen skall bli giltig. I Finland,
liksom i allmänhet på kontinenten, gälla däremot
sådana regler för alla orderpapper; där äro de
alltså icke likställda med innehafvarpapper.
C. G. Bj.
Orderridt, en militär täfling (med taktisk
förutsättning) genom omväxlande och kuperad terräng,
hvilken före starten för de täflande bör vara så
okänd som möjligt; för att skärpa fordringarna
för täflingen anordnas den äfven nattetid. Hvarje
deltagare har att passera angifna kontrollstationer
samt att vid målet aflämna rapport. Bedömningen sker
med hänsyn till den använda tiden, rapportens värde
vid framförandet och rapportryttarens uppträdande
vid rapportens afgifvande. Dylika täflingar anordnas
jämväl till fots och på velociped enligt regler, som
anges i stadgar för Sveriges militära idrottsförbund
(1909). B.C-m.
Orderskrifning, krigsv. Se Order. – Orderuttagning,
krigsv. Se Order. – Orderväg, krigsv. Se Order.
Ordet. 1. Ordet l. Guds ord kallas dels bibeln i sin
helhet, dels det människans frälsning och salighet
i egentlig mening rörande innehållet i bibeln. –
I dagligt tal och mera oegentligt kallas så stundom
också predikningar, tal och skrifter af religiöst
väckande och uppbyggande art, hvilka äro grundade på
bibeln. – 2. Se Logos. 1. J. P.
Ordfogning. Se Kompositum, sp. 706,
och Morfem.
Ordfogningslära. Se Morfem och Syntax.
Ordföljd, gramm., den af språkbruket bestämda
inbördes ställningen emellan de olika delarna af en
sats. Ordföljden är olika i olika språk, beroende
på de svårligen utredbara faktorer, under hvilkas
inflytande språket bildats och utvecklats. Om ett
språk har ett rikt utbildadt böjningssystem, är
det vanligen karakteriseradt af en fri ordföljd,
d. v. s. satsdelarna kunna ställas i ovanliga
förhållanden till hvarandra, attribut skiljas från
hufvudord o. s. v., utan att förståendet af det
sagda (eller skrifna) väsentligt försvåras. Men
med inskränkandet af formrikedomen inom nominal-
och verbalböjningen följer städse en mera bestämd
l. bunden ordföljd, som då alltmer tages i tjänst
för grammatiska uppgifter. De germanska språken
exempelvis ha under sin historiska utveckling gått
just denna väg från riklig böjning och ganska fri
ordföljd till minskad böjning och bunden ordföljd (jfr
t. ex. för fornisländskan Nygaard, "Norrön syntax",
1905, och för nysvenskan Beckman, "Svensk språklära",
1904, samt för spörsmålet i sin helhet Jespersen,
"Progress in language",
1894, sid. 80 ff.). I vissa fall kan man anse sig
berättigad att finna skälet till en viss ordföljd i
själfva tankelagarna (t. ex. den i kinesiskan lika väl
som i franskan och svenskan förefintliga dominerande
ordföljden: subjekt – verb – objekt). Men särdeles
ofta finner man i språken ordföljdsbestämmelser,
hvilkas tillvarorätt icke ens kan förklaras genom
den språkhistoriska undersökningen, utan träffande
jämförts med de etikettsregler, som följas, ehuru
de icke äro baserade på förståndsresonemang, utan
emedan det brukas så. Ett stundom bland filologer,
men ännu mer utanför språkmannens krets gängse
misstag är tron på tillvaron af eller försöket att
genomföra en strängt "logisk" ordföljd, hvarvid
i regel det idiomatiska uttryckssättet trängs
tillbaka till förmån för en, stundom från främmande
språk hämtad, som mera "språkriktig" eller "klar"
ansedd ordföljd. Däremot har en sådan, som afviker
från talets eller det vanliga skriftspråkets,
icke sällan vunnit ett traditionellt herravälde
i något fackspråk, t. ex. den juridiska stilen,
där konstanta och stereotypa uttryckssätt envist
bibehållas och med en viss rätt försvaras på grund
af sin i dylika fall eftersträfvansvärda karaktär af
lätt igenkända, ofta återkommande formler, som tjäna
terminologiens fasthet. Olika skikt inom ett språk,
vare sig geografiskt (i dialekter), stilistiskt (i
stilarter) eller socialt-fackmässigt (yrkesspråk)
afgränsade, skilja sig vanligen mer eller mindre
från hvarandra äfven i afseende på ordföljden,
och genom deras olika inflytanden åstadkommas
skillnader och undantag från allmänna regler inom
ett och samma språkområde. Individuella olikheter
göra sig naturligtvis också gällande, sådana, som
väsentligen torde bero på undermedvetna rytmiska och
melodiska karakterismer (jfr om en hithörande, rätt
mycket studerad företeelse art. Klausel och där
anförd litt.). Tidigt kändes det naturligtvis som en
nödvändighet att göra sig underrättad om ordföljden i
det främmande språk, som man ville lära sig, hvarför
de för skolundervisningen afsedda språklärorna
städse synnerligen utförligt behandlat denna del
af språkbruket. Den deskriptiva grammatiken inom
de moderna språken har icke minst därigenom nått en
ganska hög grad af fullständighet under jämförelsen
med andra språk och sträfvandet att förvärfva sig
idiomatisk stil i det främmande tungomålet. Däremot
har det hittills varit mycket mindre vanligt, att
man sökt utreda orsakerna till uppkomsten af de
särskilda ordföljdsreglerna (om enstaka försök se
exempelvis Vossler, "Positivismus und idealismus",
1904), liksom i allmänhet den etymologiska formläran
satts tillbaka. – Alldeles för sig står i regel
ordföljden i vers, där bl. a. meterns tvång framkallat
olika slags afvikelser från bruket och en hel mängd
säregenheter under tidernas lopp blifvit häfdvunnen
och fått bestämda stilvärden (se rörande dylika i
nyare svenska R. G:son Berg, "Om den poetiska friheten
i 1800-talets svenska diktning", 1903).
Ordföljden inom en viss satsdel (t. ex. ett substantiv
med sina bestämningar) är vanligen, t. ex. i svenskan,
i detaljer reglerad för olika fall. Hvad ordningen
mellan satsens hufvuddelar beträffar, finnas två
hufvudtyper af ordföljd, rak och inverterad
l. omvänd (jfr Inversion).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
