- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
829-830

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordenssällskap ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanligen i olika grader l. klasser med särskilda
dekorationer. Mestadels äro graderna tre: storkors
(kommendörer med stora korset), som bära en stjärna
i bredt, öfver ena skuldran gående band (ordensband)
och därjämte en större stjärna, "plaque",
på bröstet, kommendörer, som bära sin dekoration
om halsen, och riddare, hvilka bära ett mindre
ordenstecken i en bandslejf på bröstet; mellan
dessa grader förekomma stundom graderna storofficer
och officer. Mycket höga ordnar ha endast en grad.
Förr nyttjade man, i st. f. band, ordenskedjor;
stundom höra sådana ännu till ordensdräkten. För
dekorationen erlägger mottagaren (om han ej är
utlänning) en viss summa till ordenskassan. I
statuten föreskrifves vanligen, att insignierna må efter
innehafvarens död återställas till ordens ämbetsmän.
Kvinnoordnar finnas äfven (t. ex. Lovisaorden,
Maria Lovisaorden). Ett egendomligt drag
är, att man för en mängd moderna ordnar gjort
anspråk på en fantastisk ålderdomlighet, i det att
deras instiftande förklarats liktydigt med
återupplifvande eller omorganiserande af en äldre, i
glömska fallen orden.

Ordensväsendet i Sverige har man velat leda
tillbaka till Magnus Ladulås’ dagar, under
påstående, att denne konung stiftat Serafimer- och
Svärdsordnarna. Detta är dock en ren fabel, grundad
därpå, att krönikorna först från hans tid omtala
ett högtidligt riddarslag i vårt land. Riddarkedjor
kommo icke i bruk förr än under medeltidens
senaste skede. Gustaf I bar den vanliga riddarkedjan,
men vid högtidliga tillfällen (t. ex. audienser)
äfven franska Mikaelsorden, hvaraf han blef
riddare 1542. Erik XIV, Johan III och Karl IX
hade särskilda riddarkedjor (Salvators-, Agnus-Dei-,
Jehovahkedjan), som de buro och förmodligen
utdelade åt dem, som de slogo till riddare. Under
denna tid fanns uppenbarligen i Sverige endast den
allmänna riddarvärdigheten. Tanken på en verklig
orden framträder först 1650, då drottning
Kristina 2 aug. anförde i rådet, att man borde
konstituera en riddarorden; sådant vore hos alla
nationer brukligt, och ville hon därmed benåda sina
"betjänte". Namnet bestämdes (på A. Salvius’
förslag) till Immanuelsorden. Om dennas öden är
emellertid ingenting kändt. 1653 stiftade drottning
Kristina en hoforden, Amarantorden (se d. o.).
Karl X Gustaf utfärdade 1656 statut för en
Jesusorden, som han åtminstone själf bar. Därefter var
Sverige länge utan ordnar. Ett 1738 af dåv.
öfverstelöjtnanten J. F. v. Kaulbars på riddarhuset
väckt förslag om stiftande af en riddarorden
afböjdes genom grefve Arvid Horn. Men 23 febr.
1748 utfärdade Fredrik I statut för Serafimer-,
Svärds- och Nordstjärneordnarna (se dessa ord och
här bifogade ordensplansch). Förslaget därtill torde
ytterst ha härrört från den praktlystne grefve
K. G. Tessin, som 1744 i Berlin lär ha öfverenskommit
om saken med Lovisa Ulrika och Fredrik II
i Preussen, med syfte att stödja konungamakten.
Förslaget framlades och genomdrefs, utan
ständernas vetskap, i sekreta utskottet 12 dec. 1747,
två dagar före riksdagens afslutande, genom ett
af frih. A. J. v. Höpken författadt och af frih.
K. Hårleman framburet memorial. Som skäl
framhölls bl. a. nödvändigheten att beröfva de
utländska ordnarna deras alltför stora korrumperande
lockelse för svenska män samt ge den inhemska
regeringen ett medel att vinna anhängare. I
utskottets skrifvelse till regeringen säges ärendet
"angeläget skattas". Serafimerorden omtalas där
som "hörande till den gamlaste orden i Sverige".
Det var icke i konungens, utan i regeringens hand,
som utdelandet af de nya hederstecknen lades, ty
sekreta utskottet ansåg, att de borde bortges "med
råds råde", och i ordensstatuten af 23 febr. 1748
blef detta stadgadt så, att riddare skulle utnämnas
genom sluten omröstning i rådet, hvarvid
konungen egde endast 2 röster (statuten ändrades
25 nov. 1751, och nya utfärdades 26 nov. 1798).
Numera utdelas ordnarna af konungen ensam
såsom "herre och mästare öfver alla svenska
ordnar". Det första riddarslaget försiggick 17 febr.
1748. Vasaorden (se d. o. och ordenspl.), som
stiftades 29 maj 1772, eger med de tre
förutnämnda gemensamma ämbets- och tjänstemän af
flera grader samt gemensamt ordenskapitel, hvaremot
Konung Carl den XIII:s orden (se Karl
den trettondes orden
, sp. 1057, och
ordenspl.), stiftad 27 maj 1811 och inskränkt till
frimurare, har sitt eget riddarkapitel. Till de
svenska ordnarna torde kunna räknas äfven Oskar
II:s jubileumsminnestecken
(se d. o. och pl.),
stiftadt 18 sept. 1897. Ordensdagar i Sverige äro
måndagen före adventet samt 28 april (Fredrik I:s
födelsedag). På dessa dagar hålles ord.
ordenskapitel
, hvaraf serafimerriddare samt kommendörer
(af 1:a kl.) af Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna
äro ledamöter och hvarvid ordens angelägenheter
handhafvas, dess ämbetsmän utnämnas etc.
Utdelandet af ordnar sker i regel i extra ordenskapitel,
i synnerhet, såsom länge skett, på den regerande
konungens namnsdag. Ordens öfverste ämbetsmän
("storofficianter") äro ordenskansleren, ordens
vice kansler
, öfverste skattmästaren och öfverste
ombudsmannen. Ordens ämbetsmän af andra graden
benämnas "öfverofficianter": de äro skattmästaren,
sekreteraren, ceremonimästaren, underkansleren,
banerföraren och ordensbiskopen (se Biskop, sp.
486), som enl. stadgande af 24 nov. 1902 skall
ha lika värdighet med andra biskopar och som
biträdes af två ordenskaplaner, hvilka enl. förordn.
26 nov. 1798 väljas bland konungens hofpredikanter
och hvilkas åligganden bestämmas af honom.
Ämbetsmän af lägre grad äro rikshärolden (såsom
"ordensofficiant"), de fyra "underofficianterna"
(kamereraren, arkivarien, underceremonimästaren
och registratorn) samt slutligen ordenshistoriografen
(tillsatt 28 april 1779, med instruktion af 26
nov. 1781 och med uppgift att författa "äreminnen"
öfver i främsta rummet serafimerriddare, men
äfven öfver kommendörer af Svärds- och Nordstjärneordnarna)
samt härolderna, kaplanerna och
kanslisterna. Under tiden 1748–1898 skedde 28,482
ordensutnämningar (hvaraf 19,300 för svenska).
Vid de olika ordnarna finnas pensioner (600–300
kr.), som utdelas till de äldste kommendörerna.

Ordensförläningar kunna vara af både godo och
ondo. De kunna åt de makthafvande – och ej
blott de inhemske – vinna och binda anhängare,
såsom väl afsikten ursprungligen var; de kunna
vara en uppmuntran för förtjänstfullt arbete, som
ej i makt eller penningar får någon belöning; de
kunna sporra ärelystnaden att gagna det allmänna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:37 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free