Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orélie Antoine I ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
859
Organisatör-Organist
860
Organisatör. Se Organisation.
Organisera. Se Organisation.
Organiserad arbetare, arbetare, som är medlem af
en fackförening.
Organiserade f erment. Se F e r m e n t.
Organisk. Se Organ.
Organiska artiklarna. Se K o n k o r d a t, sp. 769.
Organiska framkallare, fotogr., sådana
fram-kallningsämnen, som på grund af sin kemiska
natur hänföras till den organiska kemien. Samtliga
i praktiken använda organiska framkallningsämnen
äro bensol- eller naftalinderivat. För att verka
framkallande måste derivatet innehålla minst två
"verksamma grupper"; som sådana räknas hydroxylgruppen
(OH) och amidogruppen (NH2). Ämnet kan innehålla
två hydroxylgrupper eller två amidogrupper eller
ock en af hvarje; i en del framkallningsämnen
ingår en tredje verksam grupp, stundom en sådan
med substituent. Men äfven de verksamma gruppernas
inbördes ställning i bensol-, resp. naftalinkärnan
är afgörande för ämnets reducerande verkan på det
belysta bromsilfret, och för att derivatet skall
bli en framkallare, måste de nämnda grupperna ingå
antingen i orto- eller paraställning. Så bildar
t. ex. bensol med två hydroxylgrupper 3 isomera
derivat (dioxybensoler), nämligen ortodioxybensol
(= pyrokatekin), metadioxy-bensol (= resorcin)
och paradioxybensol (= hy-drokinon). Af dessa visa
orto- och paradioxyben-solen framkallande egenskaper,
metadioxybensolen däremot icke. - Samtliga organiska
framkallare visa först vid tillsats af mer eller
mindre alkali reducerande förmåga i tillräcklig
grad. - Då framkallningsämnena i vattenlösning
lätt oxideras af luftens syre, tillsättes alltid
ett konserverande ämne (vanligen natriumsulfit),
som har till uppgift att upptaga syret och
sålunda förhindra eller fördröja oxidationen. -
Mellan 20-30 organiska framkallare ha praktisk
användning, de mest använda äro: pyrogallol,
hydrokinon, metol, amidol, pyrokatekin,
eikonogen, glycin, ortol, paraamido-fenol.
J. Htzg.
Organiska färgämnen, färgande ämnen af anima-liskt
eller vegetabiliskt ursprung, däri inberäknadt
stenkolstjärans derivat och andra ur kemisk synpunkt
organiska substanser. Se Färg, sp. 271, och Kemi.
Organiska metallföreningar, kem. Se Metall-föreningar,
Organiska.
Organiska reglementet. Se Moldau, sp. 828.
Organisk bas, kem. Se Bas 4 och Gift, sp. 1134.
Organisk förening, kem., hvarje förening (utom kolsyra
och koloxid), som innehåller kol.
Organisk kemi. Se Kem i.
Organiskt dekret. Se Hederslegionen, sp. 192.
Organiskt hjärtfel. Se Hjärtfel, sp. 868.
Organism (se Organ), filos., en enhetlig, lefvande
varelse, inom hvilken de olika delarna med en immanent
ändamålsenlighet tjäna hvarandra och det hela. Enligt
den mekaniska naturförklaringen äro de organiska
varelserna af samma art som de oorganiska tingen,
blott verka komplicerade. Enligt vitalismen finnes
hos dem en särskild, teleolo-
giskt verksam lifskraft. Med afseende på det organiska
lifvets uppkomst på jorden finnas följande olika
hypoteser: 1. Det är lika ursprungligt som den
oorganiska naturen; 2. det har uppkommit genom
en särskild skapelseakt; 3. har kommit hit från
någon annan himmelskropp; 4. har utvecklats ur det
oorganiska; 5. har utvecklats ur något, som ännu var
hvarken oorganiskt eller organiskt. S-e. Organist,
Orgelni’st (mlat. organi’sta), orgelspelare,
person, som har till tjänsteplikt att vid allmän
gudstjänst med orgel ackompanjera sången och utföra
orgelmusik. - Samtidigt med att orgeln (se d. o.) så
fullkomnats, att den kunde användas som stöd för
församlingssången, tillkom en ny kyrklig befattning,
orgelspelarens. Denne var nog urspr., liksom kantorn
och klockaren, präst samt kallades först orgelmästare
och senare organist 1. orgelnist. Ända fram under
reformationstiden funnos orglar och organister
endast i stora och rika kyrkor. Den tidigaste
svenska orgel, hvarom intyg finnes, var en i Uppsala
domkyrka (1272). Orgelspelarens uppgift var under
reformationstiden dels att intonera sångpartierna,
dels att utföra själfständiga musiknummer. Något
psalmsången helt beledsagande orgelspel blef i Sverige
icke brukligt förrän mot slutet af 1600-talet. Tyska
kyrkan i Stockholm utmärkte sig för framstående
organister, i synnerhet fr. o. m. A. Diibens (se
d. o. 1) anställande (1625). Först på 1700-talet
började mera allmänt orglar byggas äfven i de svenska
landsförsamlingarnas kyrkor; enligt A. Hiilphers’
(se d. o.) sammanställning (1773) funnos i de
svenska landskyrkorna 388 orglar, i städerna 98. Då
klockarna (se Klockare) i regel icke kunde trakteia
orgel, måste man särskildt sörja för utbildning af
organister. Det blef då sed, att domkyrkoorganisterna,
som enligt Kyrkolagens kap. 24 § 30 tillsattes med
större omsorg än vanliga organister, i stiftsstäderna
gåfvo undervisning i orgelspel-ning samt utfärdade
betyg Öfver förvärfvade kunskaper i detta instruments
skötande. På 1820-talet fastställdes denna ordning. De
äldsta organistbetygen voro hållna i mycket allmänna
och skiftande ordalag, t. ex.: "Att N. N., som varit
lärling hos mig, kan sjunga snällt och med böjelig
röst hvilken psalm som helst samt är kapabel att när
som helst spela alla koralerna med besiffrad bas,
äfvensom att han i sitt lefverne varit beskedlig
och nykter, intygas härmed." Småningom blef det sed,
att organist- och klockarbefattnin-garna förenades,
hvilket uttryckligen medgafs 1809. Yid Musikaliska
akademien (se d. o., sp. 1447) infördes undervisning
i orgelspelning först 1818, och 1822-48 var samma
akademi egentligen blott en organistskola. Af
domkyrkoorganist (eller somligstädes sång- och
musiklärare vid gymnasiet) utfärdade betyg gällde
endast inom motsvarande stift, under det Mus. akad:s
godkändes i hela riket. 6 dec. 1838 fastställde
Mus. akad. bestämda betygsgrader för organistexamen,
nämligen försvarligt, godkändt och berömligt. Dock
användes den gamla betygsformuleringen af
domkyrkoorganisterna ännu på 1850-talet. Kantorsexamen
ingick i organistexamen. Den, som erhållit betyget
berömligt i kyrkosång vid Mus. akad., egde äfven
rätt att söka s. k. schola3-cantors- (motsvarande
nuv. musiklärar-) befattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
