- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
873-874

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orgetorix ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inflytandet i Konstantinopel utöfvade (förlikningen med
Muhammed Ali i Kutaia maj 1833); den ryska hjälpen
fick det betala genom fördraget i Unkiar-Skelessi (8
juli 1833), som ställde det under Rysslands faktiska
protektorat och bl. a. förpliktade det att stänga
Dardanellerna för alla andra makters krigsskepp. Ett
nytt krig med Muhammed Ali 1839 såg än mera hotande
ut än det förra och framkallade en särskildt af
England bedrifven intervention af alla stormakterna
utom Frankrike (kvadruppelalliansen i London 15 juli
1840); sistnämnda makt, som genom Algeriets eröfring
(från 1830) fått starka intressen i Nord-Afrika och
äfven utöfvade ett visst inflytande i Egypten, tog
Muhammed Alis parti, men då det ej ville riskera krig,
måste han ge efter för den väpnade påtryckningen och
nöja sig med Egypten som ärftligt ståthållarskap
(1841). Ryssland medgaf Unkiar-Skelessi-alliansens
upphäfvande (1840) och afstod från sina särrättigheter
beträffande Dardanellerna (fördraget i London 13
juli 1841). Sin maktställning i Donaufurstendömena
gjorde det däremot gällande genom att medelst väpnad
intervention undertrycka den liberala rörelse,
som 1848 års omhvälfningar i Europa där framkallade
(fördraget mellan Ryssland och Turkiet i Balta-Liman
1 maj 1849). Kejsar Nikolaus I:s sträfvan att
återvinna sitt herravälde öfver Turkiet (af honom
efter gammalt föredöme karakteriseradt som "en
sjuk man" i ett samtal med engelske ambassadören
Seymour 9 jan. 1853), som bl. a. tog sig uttryck i
hans bryska politik i tvisten om de olika kristna
kyrkornas besittningsrätt till "de heliga orterna"
i Palestina, framkallade 1853 ett nytt krig med
Turkiet. Genom Frankrikes och Englands ingripande i
kriget till Turkiets skydd (1854) utvidgades detta
till det s. k. Krimkriget (se d. o.). Österrike
och Preussen höllo sig utanför kriget, men de
förmådde genom sin hållning Ryssland att utrymma
Donaufurstendömena, som provisoriskt besattes af
österrikiska trupper. Sardinien förenade sig däremot
med de allierade (1855), och ända till Östersjön
kastade den orientaliska frågan nu sin skugga
(engelsk-franska flottexpeditioner till Östersjön 1854
och 1855, Novembertraktaten 1855 mellan Sverige och
västmakterna). Sevastopols stormning 8 sept. 1855
beseglade Rysslands nederlag. Parisfreden 30 mars
1856 betecknade en betydande nedgång i Rysslands
prestige, utan att medföra några stora territoriella
förändringar. Turkiets integritet garanterades,
Svarta hafvet neutraliserades, och Rysslands
skyddsrätt öfver Donaufurstendömena och Serbien
ersattes med en kollektiv stormaktsgaranti. Genom
Parisfördraget utvidgades alltså "den europeiska
konsertens" ansvar och maktsfär, men på gången af
den orientaliska frågans vidare utveckling har denna
vida mindre öfvat inflytande genom sina garantier än
genom de olika stormakternas inbördes rivalitet. Den
närmast följande perioden var jämförelsevis
fri från stora internationella förvecklingar,
men oron inom Turkiska riket tog sig ständigt nya
uttryck. Muhammedanska förföljelser mot de kristne
maroniterna på Libanon framkallade ett ingripande af
stormakterna med Frankrike som mest intresserad part
(1860, Libanonstatutet 1861). Donaufurstendömenas
sammanslutning till furstendömet Rumänien (de
facto 1859, formellt 1861) och turkarnas utrymning af
fästningarna i Serbien (1862, 1867) voro nya steg i
riktning af de kristna Balkanfolkens emancipation. Om
den äfven inom provinserna rådande jäsningen vittnade
upprepade insurrektioner i Bosnien och Hercegovina,
regelbundet åtföljda af krig mellan Turkiet och
Montenegro (1857–58, 1861–62) och ett svårartadt
uppror på Kreta (1866–69); detta framkallade åter
en stormaktsintervention, som förskaffade ön
ställningen af privilegierad provins (1868), men
på samma gång afskräckte Grekland från krig. Om
oenigheten mellan de kristna Balkanfolken själfva
varslade den bulgarisk-grekiska kyrkostriden,
som af Turkiet under rysk påverkan afgjordes till
bulgarernas förmån genom inrättandet af ett särskildt
bulgariskt exarkat (fermanen af 1870, publicerad
1872). Turkiets säkerhet mot Ryssland minskades
afsevärdt, då denna makt med begagnande af den genom
fransk-tyska kriget skapade situationen genomdref
upphäfvandet af Parisfredens förbud mot att hålla en
flotta i Svarta hafvet (Londonkonferensens beslut
13 mars 1871). En ny krisperiod inleddes genom ett
nytt uppror i Bosnien och Hercegovina 1875. Resningen
utbredde sig till Bulgarien 1876, där den nedslogs
med stor stränghet ("de bulgariska gräsligheterna",
som starkt återverkade på stämningen i Europa), och
den åtföljdes af krig mot Turkiet från Serbiens och
Montenegros sida (s. å.), hvilket för förstnämnda
makt tog en olycklig vändning. Stormakternas
samfällda diplomatiska ingripande blef i stort
sedt utan resultat (konferensen i Konstantinopel
1876–77). Den turkiska reformrörelsen, som
sträfvade att stärka Turkiet genom införande af
västerländska inrättningar och som förut gång på
gång vid utrikespolitiska kristillfällen framkallat
reformedikt (hatt-i-scherifen i Gulhane 3 nov. 1839,
hatt-i-humajun 18 febr. 1856), var under Midhat
paschas ledning ifrigt verksam i hopp att kunna
förebygga en stormaktsinblandning; den förorsakade
åtskilliga förändringar (sultanerna Abd-ul-asis’
och Murad V:s afsättning maj och aug. 1876, den
turkiska konstitutionen 23 dec. s. å.), men utan
att kunna afvända den hotande faran. Efter att mot
medgifvande af Bosniens ockupation ha förvissat sig
om Österrikes neutralitet (kejsar Alexander II:s och
kejsar Frans Josefs möte i Reichstadt juli 1876,
konventionen i Budapest jan. 1877) angrep det af
panslavistiska idéer ledda Ryssland (i apr. 1877)
Turkiet. Det rysk-turkiska kriget 1877–78 medförde
slutligen Turkiets nederlag, och då ryssarna hotade
Konstantinopel, gingo turkarna in på preliminärfreden
i San Stefano
(3 mars 1878), hvarigenom
bl. a. skapades ett stort vasallfurstendöme
Bulgarien, som klöf resterna af Europeiska Turkiet
i två delar. Genom Englands bestämda uppträdande
till Turkiets förmån (hemligt alliansfördrag 4 juni
1878, hvari Cypern lämnades åt engelsk förvaltning)
nödgades Ryssland gå in på fredsverkets revision
genom den af Österrike föreslagna Berlinkongressen
(juni 1878), som under Bismarcks medling resulterade i
Berlintraktaten 13 juli 1878. Bulgarien förminskades,
i det Macedonien åter uppdelades i turkiska provinser
och Syd-Bulgarien förvandlades till en autonom provins
Öst-Rumelien. Serbien och Rumänien erkändes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free