- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
875-876

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orgetorix ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som suveräna stater; omfattande gränsregleringar
beslötos, som för Rumänien resulterade i det
ovälkomna utbytet af Bessarabien, hvilket afträddes
till Ryssland, mot det bulgariska Dobrudscha —
en belöning för dess värdefulla tjänster under
kriget, som stämde det ogynnsamt mot Ryssland.
Österrike-Ungern medgafs att ockupera Bosnien
och Hercegovina samt hålla garnison i sandjaket
Novibazar. Denna lösning af den orientaliska
frågan var emellertid både ofullständig och kortvarig.
Den österrikisk-ungerska ockupationen af
Bosnien-Hercegovina måste genomföras med
väpnad hand (1878). Regleringen af
Montenegros gränser, som väckte motstånd hos de
därigenom berörde albaneserna, nödvändiggjorde
en flottdemonstration, vidtagen på engelskt
initiativ (1880). Förhandlingarna om Greklands i
Berlintraktaten medgifna gränsutvidgning i
Tessalien och Epirus ledde först 1881 till resultat.
Arrangemanget beträffande Bulgarien var dock den
svagaste punkten; innan krisen där bröt ut, hann
emellertid Turkiet i realiteten förlora största delen
af sitt välde i Nord-Afrika. Tunisien, där
fransmännen och italienarna konkurrerade, ställdes af
Frankrike under dess protektorat (1881). Italien
å sin sida besatte Masaua (1885). I Egypten,
som genom Sueskanalbygget (afslutadt 1869) och
Ismail paschas (1863—79) slöseri kommit i
ekonomiskt beroende af utlandet, särskildt England och
Frankrike, blef England faktiskt herre genom
ockupationen efter Arabi paschas uppror (1882),
medan Frankrike miste sitt inflytande genom att ej
deltaga i interventionen. (Om den egyptiska
frågan, som i sin vidare utveckling kan betraktas som
fristående i förhållande till den orientaliska
frågan i egentlig mening, se Egypten och
Sudan.) På Balkanhalfön blef för lång tid framåt
den bulgariska frågan dominerande genom
följderna af Öst-Rumeliens egenmäktiga förening med
Bulgarien (18 sept. 1885). Ryssland, hvars
beräkningar på faktiskt herravälde i Bulgarien
korsats af furst Alexander, var nu motståndare till
föreningen, medan England i följd däraf — i
motsats till sin hållning 1878 — på
sändebudskonferensen i Konstantinopel (hösten 1885)
omintetgjorde de ryska förslagen till åtgärder för
Turkiska väldets återställande. Bulgariens makttillväxt
framkallade kompensationsanspråk från Serbien,
som anföll Bulgarien med krig, men besegrades
(nov. 1885) och endast genom Österrikes
diplomatiska mellankomst räddades från svårare följder af
sitt nederlag, och från Grekland, som genom
blockad af en stormaktsflotta måste hindras från att
angripa Turkiet (1886). Öst-Rumeliens förening
med Bulgarien blef, om ock på grund af
Rysslands motstånd på ett formellt otillfredsställande
sätt (sändebudskonferensens i Konstantinopel
beslut 5 apr. 1886), i realiteten fullständigt
genomförd. Den fortsatta konflikten mellan Ryssland och
Bulgarien (furst Alexanders bortförande,
återkallande och abdikation aug.—sept. 1886,
Stambolovs kamp mot Ryssland och dess anhängare såväl
under regentskapstiden 1886—87 som efter furst
Ferdinands olagliga regeringstillträde aug. 1887
ända till sitt störtande 1894) hotade stundom att
framkalla en militär intervention från Rysslands
sida, hvilken emellertid förebyggdes genom
Englands och Österrikes (stundom äfven Italiens)
bestämda hållning. Furst Ferdinands försoning med
kejsar Nikolaus II 1896 medförde slutligen hans
erkännande som landets laglige furste; föreningen
med Öst-Rumelien bibehöll dock sin formvidriga
karaktär. Kreta var under tiden skådeplatsen för
upprepade insurrektioner (1889, 1896—97), och
förhållandena där ledde till grekisk-turkiska kriget
1897
, som slutade med fullständigt nederlag för
grekerna, utan att därför bereda turkarna någon
afsevärd landvinning (freden i Konstantinopel 4
dec. 1897), medan Kretas ställning som autonom
provins med en grekisk prins som
öfverkommissarie genomfördes under Englands, Frankrikes,
Rysslands och Italiens skydd (1898), utan att därför
agitationen för förening med Grekland minskades.
Anarkien i Armenien (turkiska massakrer på
armenier, framkallade af revolutionära företag,
särskildt 1894, 1895 och 1896) och i
Macedonien, där striden stod ej blott mellan kristna och
muhammedaner, utan också mellan bulgarer,
serber, greker och rumäner inbördes och stundom
(särskildt 1903) hotade att framkalla krig mellan
Bulgarien och Turkiet, gaf stormakterna
anledning till ständiga reformprojekt utan märkligare
resultat. Reformpolitiken beträffande Macedonien
bedrefs särskildt af de (sedan 1897) samverkande
Österrike och Ryssland (Mürzsteg-programmet okt.
1903), medan England stundom sökte öfverbjuda
dem, och Turkiet hade sitt säkraste ryggstöd i
Tyskland, som för sina asiatiska järnvägsintressen
(Bagdadbanan) behöfde behålla ett godt
förhållande till denna makt. Samförståndet mellan
Ryssland och Österrike rubbades genom Österrikes
planer på direkt järnvägsförbindelse med Egeiska
hafvet (”sandjakbanan”, i början af 1908). En
hotande utvidgning af stormaktsinterventionen i
Macedonien (uppgjord vid Edvard VII:s och
Nikolaus II:s möte i Reval juni 1908) framkallade
den ungturkiska revolutionen (militärrevolt bland
trupperna i Macedonien juli 1908, återinförandet af
1876 års konstitution 23 juli). Risken för Turkiets
stärkande under den nya på en gång reformifrande
och patriotiska regimen framkallade samtidigt (5
okt. 1908) såväl Bulgariens
oafhängighetsförklaring
som Österrike-Ungerns formliga annexion af
Bosnien-Hercegovina
(med utrymning af
Novibazar). Turkiet hade ej makt att motsätta sig
någotdera (öfverenskommelse med Österrike i
Konstantinopel 26 febr. 1909, med Bulgarien under rysk
förmedling i april s. å.), men Serbiens af
Ryssland understödda kompensationsfordringar hotade
att framkalla ett krig mellan dessa makter och
Österrike; krigsfaran undanröjdes genom
Tysklands hot att i så fall ingripa på Österrikes sida
(mars 1909). Den nya regimen i Turkiet hade
svårt att konsolidera sig (reaktionär omhvälfning i
Konstantinopel 13 april 1909, undertryckt genom
armén i Macedonien och åtföljd af Abd-ul-hamids
afsättning 26 april s. å., slitningar inom partiet
och den ungturkiska regeringens störtande juli
1912). Den oroades särskildt genom den
fortgående nationella rörelsen på Kreta och
upprepade resningar i Albanien äfvensom nya oroligheter
i Macedonien, där stormakterna (1908—09)
nedlagt sin reformverksamhet och lämnat
förhållandenas ordnande i turkarnas egna händer. Den stora

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free